Hur hantera att allt är så tråkigt när man blivit vuxen?

Hej Flashback, jag har ett problem och det är att allting har blivit tråkigt. Alltså, ALLT! Film, musik, träna, att gå ut och klubba, umgås med nice folk, (Iaf. delvis) sex. INGENTING är roligt längre! Vad ska jag ta mig till??

Låter som du har hamnat i lite depression? Har du haft denna känslan länge ?

Det låter som att du får damma av ditt liv och hitta glädjen i att leva. Kanske du har kvar samma sätt att tänka som förut fast du egentligen har en helt annan livssituation eller behov av ny livssituation.

Innerst inne tror jag att du har tankar om vad du vill göra, det är kanske bara så att ditt gamla sätt att se saker och ting håller dig tillbaka.

Så pröva och utforska lite olika saker så kommer det.

Jo, men så är det! Du har helt rätt men något håller mig tillbaka, antar att somliga bara inte är menade att sluta vara 18 år mentalt. Fast på rätt sätt då. Sen att jag inte går på klubbar där det bara hänger 18-20-åringar längre är en annan femma, är inte det liiite desperat när man själv är 10 år äldre?

Har du nåt förslag på vad jag skulle kunna prova för nytt?

Ja, för några år sedan kraschade jag stenhårt in i väggen. Vad som hände kommer jag inte dela med mig av men jag fick den här känslan inte jättelångt efter att det hände. Senaste gången jag hade riktigt kul på krogen t.ex. var med undantag för en gång i fjol för typ 4 år sen.

Motionerar du något? annars är det ett bra första steg att ta innan man ev provar antidepressiva mediciner.

Jag rör på mig varje dag faktiskt. Och rätt mycket också. Gick på antidepp förut men jag ändå lyckades inte de hindra att den där grejen hände och jag t.om. hotade med att hoppa från en bro om inte jag fick hjälp. Hjälp fick jag som tur var, blev inlagd och det är det absolut värsta jag varit med om, ALDRIG mer psykakuten.

Rök på och se om det blir roligare. Om det inte blir roligare får du prova nåt annat.

Såhär började det för mig.
Tyckte allting var tråkigt. Hamnade i en ond spiral. Jag isolerade mig inte helt. Umgicks med kompisar och så men tyckte det var riktigt tråkigt och kändes totalt lönlöst. Samma med serier, filmer osv.
Separerade under samma period och trodde att jag kanske bara vara lite ur form av det.
Men det visade sig inte alls ha med det att göra.

Under denna perioden var det helt enkelt för mycket som hände på samma gång i mitt liv. Små saker kan tyckas men tillsammans blev det för mycket undertryckt.
Min pappa blev allvarligt sjuk och behandlades på intensiven i omgångar, jag separerade, jag försökte hålla mig sysselsatt genom att jobba 55-60 timmar i veckan under 4 månader, träffade en ny tjej som visade sig vara en psykopat osv..

Detta började framkalla panikångestattacker hos mig. Och jag förstod i ärlighetens namn inte nånting. Trodde det var som jag var ur form rent fysiskt.
Detta började eskalera lite och under 2 månaders tid innan jag faktiskt sökte hjälp för att ta mig ur det sov jag endast 3 timmar per natt och ibland ingenting under 2 dygn i 2-3 veckors tid för att sedan kraschlanda och sova 12 timmar i sträck för att sedan börja om igen.

När jag vill sökte hjälp för detta så fick jag antidepressiva. Inga starka doser. Jag var först väldigt avig mot det för jag var ju inte deprimerad på det sättet tänkte jag. Jag var ju inte olycklig och självmordsbenägen(så förställde jag mig det).

Doktorn förklarade för mig att depression inte alls är så, det är populärkulturen som framställt det så.
Jag fick medeldos av antidepressiva och doktorn förklarade väldigt ingående om kemiska reaktioner i hjärnan som kan bli blockerade av tex stress eller liknande. Minns inte vad alla ämnen hette. Men ett ämne jag minns är Kortisol.
Kortisol frigörs vid stress. Det behöver inte vara mycket på jobbet. Det produceras vid motgångar där man behöver reagera på olika sätt. Det kan också produceras vid tristress.
Kortisol blockerar tillfälligt när det produceras vid stress väldigt många andra ämnen i kroppen. Tex seratonin osv.
Har man under längre tid höga kortisolnivåer i kroppen kommer de inte återgå. Kroppen är i ett ständigt "fit for fight"-läge och väldigt få personer kan ta sig ur det på egen hand. Samtalsterapi hjälper inte heller. Detta kan komma flera år efter det att Kortisolnivåerna varit förhöjda. Det kan ligga latent i kroppen på dig.
Antidepressiva hjälper dock. Vissa får ta det hela livet, vissa behöver kanske bara ta det under 1 år för att hamna på normala nivåer av kortisol och seratonin och andra ämnen för att sedan aldrig behöva ta det igen.
Detta kallas också för en depression, men inte i den bemärkelsen som vi tänker på depression ofta. Alltså att man ska vara deppig, bara sova och "gå in i väggen".

Jag tog antidepressiva under ca 2 år och mår idag alldeles utmärkt och har ett bättre liv idag än förut. Mitt sexliv blev också bättre efter detta.

Så tips. Gå och prata med nån och berätta exakt allt du känner. För om du inte gör det kanske de bara skickar dig på samtalsterapi och då är det helt lönlöst. Samtalsterapi funkar säkert för vissa. Men inte när det gått för långt och kroppens funktioner har tagit över hjärnan på ett sätt som det gjorde för mig.

Prova Cannabis och se fall det kan hjälpa dig

Hur gammal är du TS?

Varför frågar du det?