Är Sven-Eric Liedman en idiot?

Så Liedmans tankar och forskning bör helt förkastas till fördel för den allvetande gurkmajja?

Det skrev jag inte.

Liedman är en lysande stilist med en mäktig bildningsvolym i sig.
Har haft stor behållning av hans lärdomar genom hans böcker.
Och det bästa med Liedman för oss som inte delar hans politiska ideologi är att man lär sig mer av att läsa en meningsmotståndare som vet och kan så mycket mer än en själv och det behöver utifrån eget perspektiv sedan inte vara till Liedmans fördel. Men det är en subjektiv uppfattning.

Att marxismen bara fungerar i teorin och inte i praktiken p g a människans rovdjursinstinkter i verkligheten, tycks marxisterna aldrig vilja ta till sig.
Det står nog inte mycket av Darwin i deras bokhyllor även om Liedman säkert skulle kunna doktorera på honom med lätthet. Märkligt.

Ungefär som att elda upp TVn om man inte gillar programmet.

Mitt intryck att han är en ganska typisk svensk akademiker, d.v.s. marxist och medioker. Ja, eller typiskt äldre sortens svensk akademiker, då nyare svenska akademiker oftast inte ens når upp till att vara mediokra (bland bildade människor generellt runt om i världen, bland svenska akademiker är de säkert fortfarande medelmåttiga).

Jag har senaste året rensat ut böcker och samtidigt läst de jag inte har läst tidigare eller endast läst delvis, så jag läste Från Platon till kriget mot terrorismen: de politiska idéernas historia (d.v.s. den sista upplagan av dessa 'Från Platon till...'). Det mest slående är väl att jag inte längre minns något från den, trots att det inte var så länge sedan jag läste den. Den innehöll inga nya intressanta tankar. Vilket man inte nödvändigtvis kanske kan kräva från en bok som vänder sig till studenter som studerar första terminen(?) på högskola. Men jag minns att jag störde mig på flera saker som kändes vinklade och fördomsfulla på ett förutsägbart sätt, men jag minns inte heller vad det handlade om, då det just var på ett så förutsägbart sätt att det omedelbart smälte in bland allt det andra liknande typer har skrivit och sagt.

Kort sagt, jag fann inte boken värst givande och läsvärd, men inte heller urbota korkad och efterbliven. Den var...tja, medelmåttig.

Jag håller med dig om att man bör definitivt läsa människor med helt andra värderingar, uppfattningar och världsbild än en själv. Men är dessa som Liedman medelmåttiga personer, så lär man sig sällan något mer än högst hur de ser på saker. Samt är det de framför ren rappakalja, där all logik och verklighetskontakt saknas, så har jag sällan ens greppat det, då jag inte vet om personen är oärlig är en komplett idiot utan förmåga till logiskt tänkande eller möjligtvis har drabbats av en psykos eller liknande. Dessutom hade Liedman nog försökt hålla boken jag läste ('Från Platon till...') så rudimentär och allmängiltig som möjligt, då den ingår i kurslitteratur vid högskolan, att den inte ens sa så mycket om hur Liedman själv tänker.

Enklare uttryckt skulle jag rekommendera att läsa saker från intelligenta och intellektuellt hederliga människor i största allmänhet, samt allra helst om de har andra värderingar, uppfattningar och livssyn än en själv. Det är väldigt mer sannolikt att de lyckas peka på något man själv har råkat missa, att de ger en infallsvinkel man inte har tänkt på, än någon som är väldigt lik en intellektuellt, speciellt åsikts- och värderingsmässigt. Trots allt är det väl rätt väntat? Haken är så klart att de flesta faktiskt inte kan känna igen hög intelligens när de stöter på det, samt inte heller skilja på vad som är hederligt och ohederligt framfört. Ja, det sistnämnda är väl så klart alltid svårt att veta säkert, men jag skulle ändå försiktigt påstå att personer som är intellektuellt hederliga tenderar att kunna argumentera mer logiskt och konsekvent för det de framför, d.v.s. man kan köpa logiken, även om man kanske inte köper grundpremisserna och inte har samma prioriteringar och värdeskalor.

Nej, Liedman är inte alls någon typisk svensk akademiker. Tvärtom skiljer han sig från de flesta kolleger genom att ha visat integritet och inte vänt kappan när vindarna vänt. Marxistiska svenska akademiker är idag en sällsynthet - jag kan i förlagens utgivning knappt hitta någon titel med marxistisk tendens. Sedan är det en annan sak att okunniga skränfockar gastar "neomarxism" när de stöter på snåriga teorier med feministisk eller identitetspolitisk slagsida.

Liedmans produktion är som sagt ojämn - en del har tycke av politisk dagslända, t ex "Surdeg". Han är som bäst när han utgår från de stora historiska perspektiven, som i "Stenarna i själen", en bok jag kommer att läsa om.

Liedman är, som idéhistoriker, jävligt gedigen och kunnig!
Som de flesta akademiker är han dock ytterst tveksam när han uttalar sig om samtidspolitik.

Men många av hans böcker är otroligt läsvärda. Nu senast hans Marx-biografi som är extremt bra.
Många vänsternissar klagade i recensioner på att den var för "historiskt" och inte erbjöd några marxistiska slagträn för samtida debatt. Det är väl ett tecken så gott som något på att den är bra.

Den synliga handen, Att förändra världen - men med måtta, I skuggan av framtiden: modernitetens idéhistoria, Ett oändligt äventyr: om människans kunskaper och Stenarna i själen: form och materia från antiken till idag är alla klassiker.

Kan, för övrigt, sätta en slant på att vi snart får Från Platon till Trump!

Sven Lindqvist? (Lindkvist?)

Intrycket jag fick när jag läste "Från Platon till Mao" var att han ville indoktrinera med en rudimentär bok.
Redan då som gymnasist och tämligen okunnig stod det ändå klart för mig att Liedman var helgjuten marxist i sin ekande orättvisa analys av öst och väst.

Sovjet var när boken skrevs djupt nere i grå hopplös Bresjnevism och i Kina hade Mao orsakat båda katastroferna "Stora språnget" och "Kulturrevolutionen", men trots det var västliga demokratier måltavlan för Liedman medan han teg om hopplösheten och de mänskliga och ekonomiska katastroferna i öst.
Den tunna "Från Platon till Mao" var en propagandaskrift men som kurslitteratur i 1:a betyget i Idé- och lärdomshistoria i början av 80-talet (Uppsala) var den inte ifrågasatt av institutionen.
Det kan ha berott av att man ville avslöja Liedmans enögdhet inför oss studerande.
Boken förminskar dock inte Liedmans bildningsinsats.

Har bara läst Liedman flyktigt, och då mest om Hobbes och Machiavelli, så jag kan inte uttala mig om hans eventuella marxism, men det skulle ju kunna vara så att han snöat in på ideologisk eskapism, för att sedan stanna i den. Det vill säga att han hakat upp sig (eller sin tillvaro/sitt liv) på någonting hyfsat abstrakt, vilket är rätt så fegt på tryggt avstånd från den verkligt minerade marken.

Marxister är för övrigt jävligt töntiga. Ungefär lika töntiga som folk som ständigt måste påpeka att de är veganer eller att de har Aspergers. Jaja, vi förstår att du är så speciell och edgy, lilla gubben/gumman. Men det räcker faktiskt med att du delger oss denna ovärderliga information en (1) gång.

Töntigast av alla är dock medelklassmän med jobb, fru, bostadsrätt och ungar som påstår att de är anarkister. Där har gränsen för oanständigt poserande för länge sedan passerats.

Skulle Liedman gå omkring och vifta med marxist som etikett? Finns det f ö någon svensk författare eller akademiker som så gör idag? I så fall vill jag ha en referens. Och Liedman håller väl sig inte på avstånd från minerade frågor i dagspolitiken. Till skillnad från majoriteten av akademiska kolleger sticker han ut hakan emellanåt.

Mycket nonsens i det där inlägget.