Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 1
  • 2
2018-10-23, 07:28
  #13
Medlem
SvartaPestens avatar
Vilka horribla svar du får i den här tråden.

Social fobi är ett vanligt och lättbehandlat psykiatrisk tillstånd och bor du i en större stad bör du ha tillgång till duktig KBT-psykolog som kan hjälpa dig på primärvårdsnivå. Den specifika KBT som funkar bäst är utvecklad av Clark och Wells. Sök på det på internet. Den behandling man får i psykiatrin, oavsett om det är på primärvårdsnivå eller specialistnivå är ofta ganska godtycklig tyvärr. Men nu vet du vad du skall fråga efter.
Citera
2018-10-23, 07:29
  #14
Medlem
Man får vara beredd på att göra bort sig i början. Så länge man tar allt som en erfarenhet så kan man bättra på sin sociala ångest. Medicin kan hjälpa en må bättre och våga mer. Bara prata och umgås i den mån du klarar av och inte pressa sig själv för mycket
Citera
2018-10-23, 16:39
  #15
Medlem
SvartaPestens avatar
Såg nu att du redan provat flera behandlingar inklusive KBT. Men har du inte fått den specifika KBT-behandlingen som jag beskrev ovan så prova det. För den är överlägsen alla andra KBT-varianter i termer av behandlingseffekt.
Citera
2018-10-26, 21:06
  #16
Medlem
HarmonyPains avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Cannibalization
Jag har nog provat det mesta. Medicin, KBT osv. Psykiatrin har inte kunnat hjälpa mig, heller inte några böcker eller goda råd.

Jag är fortfarande så obekväm bland er andra.

Jag känner bara att jag "gör bort mig" hela tiden i sociala sammanhang. Det värsta jag vet är fikat och lunchen på jobbet. Ni andra kan snacka eller bara vara, medans jag själv sitter och mår illa över hur andra ser på mig. Ser jag konstig ut när jag äter? Vart ska jag fokusera blicken? Inte titta någon i ögonen så där obekvämt, osv.

Sen att jag är usel på att kallprata gör det hela mycket värre.

Orkar inte med det här något mer, det är så jobbigt att jag har självmordstankar. Vilket är löjligt på ett sätt, när jag tänker rationellt kring det hela, men jag lider såpass mycket av detta att jag känner att det ibland vore bättre,både för mig själv och för andra, att bara slippa detta.
Hur gammal är du? Och bor du hos föräldrarna? Jag kunde inte ens sätta på mig på bussen på flera år var skit jobbigt träffade typ 2 personer utanför familjen som var min psykolog och soc-tant i flera år. Nu kan jag sätta mig på bussen utan vidare problem och argumentera inför många människor. Varför jag frågar dig om du bor hemma eller inte är för, när jag flyttade hemifrån efter flera år av isolering och depression så kom ångesten kraftigt ikapp mig (hände aldrig när jag bodde hemma då fick jag konstant stöd av familjen och kom inte vidare). Men nu har den total kontroll fast det har utvecklats på ett bra sätt, jag vet tex om jag sitter hemma 1-2dagar så får jag enorm ångest och mår skit så jag tvingar mig själv ut att träna. Ett annat exempel är när jag står inför ett jobbigt läge tex en konflikt eller något som stör mig och ångesten kommer så tänker jag till om jag inte agerar så kommer jag inte kunna sova , kommer älta på detta så det gör att jag säger ifrån och står på mig. Nu tror folk jag är modig och har sagt åt mig vad modig du är osv men då säger jag det är inte det att jag är modig egentligen utan det är ångesten som tvingar mig att agera annars kommer jag må skit efteråt.

Min slutsats är att du måste utsätta dig för det jobbiga då syftar jag inte på att du ska gå ut och göra någon kbt som psykologer förespråkar (vilket jag testat med bara tillfällig framgång sen är man tillbaka på ruta ett igen) utan jag menar framkalla riktig ångest ett exempel kan vara att vara ensam som jag i mitt fall isolerad i min lägenhet, har grannar som stör på sidorna har ringt familjebostäder som skiter i det, inget jobb ingen brud svårt att integrera med dagens fejkade narcissister till människor lever på minimum och lägg till på det att jag börjat fasta i flera dagar och dessutom börjat springa och träna efter det har bara kontakt med psykologen varannan vecka (ingen annan förutom familjen) skulle driva dem flesta galna. Grejen är att du måste känna på hur det är att kämpa för att överleva när allt är emot dig i detta hårda liv. Du kommer inse att ingen egentligen bryr sig om dig och hur du mår (förutom familjen/flickvännen). Alla försöker egentligen bara överleva och man trampar på lik för att göra detta, man trampar över lik för att hålla sitt ego på topp du kommer inse skiten men du måste utsätta dig för den här typen av ''verklighet''. Sen kommer du känna dig starkare än dem andra. med tiden kommer du blir förbannad och säga till när du känner något är fel, för din ångest är egentligen en varningssignal det är något bra i grunden ska du veta, och du kommer att agera på den, precis som jag har lärt mig att göra och jag har bara mått bra utav det efteråt och varit stolt över mig själv. Ångesten kommer komma naturligt men du vill inte att den ska komma försent, dvs du vill tex inte bo hemma och bli daddlad med och få konstant stöd för då kommer du vara på ruta ett och det farliga då är att verkligheten kommer slå dig väldigt hårt och att du blir för gammal och kanske tom överväger självmord och liknande. Du vill utsätta dig tidigt för verkligheten.
__________________
Senast redigerad av HarmonyPain 2018-10-26 kl. 21:25.
Citera
2018-10-26, 21:09
  #17
Medlem
Voelsens avatar
Social Fobi svarar bra på SSRI, Tex Seroxat.
Citera
2018-10-26, 21:15
  #18
Medlem
sneervs avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Voelsen
Social Fobi svarar bra på SSRI, Tex Seroxat.

Det gör två öl också.

Nej men har bara svårt för SSRI, är så mycket biverkningar. Vart jätte överviktig när jag åt dom nått år och jag var smal innan. Sen när jag sluta rasa jag så snabbt i vikt så hade vunnit biggest loser 2 gånger om. Sen hjälpte dom inte ens så bra för mig. En gjorde så jag inte kunde kissa så fick sätta in kateter vilket var så förnedrande så har aldrig rört skiten igen.
Citera
2018-11-04, 22:30
  #19
Medlem
IntroInfjs avatar
Du borde prova EFT-knackning, det hjälper mot mycket. http://www.knackpunkten.se/
Citera
2019-01-06, 10:27
  #20
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Cannibalization
Jag har nog provat det mesta. Medicin, KBT osv. Psykiatrin har inte kunnat hjälpa mig, heller inte några böcker eller goda råd.

Jag är fortfarande så obekväm bland er andra.

Jag känner bara att jag "gör bort mig" hela tiden i sociala sammanhang. Det värsta jag vet är fikat och lunchen på jobbet. Ni andra kan snacka eller bara vara, medans jag själv sitter och mår illa över hur andra ser på mig. Ser jag konstig ut när jag äter? Vart ska jag fokusera blicken? Inte titta någon i ögonen så där obekvämt, osv.

Sen att jag är usel på att kallprata gör det hela mycket värre.

Orkar inte med det här något mer, det är så jobbigt att jag har självmordstankar. Vilket är löjligt på ett sätt, när jag tänker rationellt kring det hela, men jag lider såpass mycket av detta att jag känner att det ibland vore bättre,både för mig själv och för andra, att bara slippa detta.

Jag känner precis igen mig att det är jätte svårt att ta sig ur har också det där med personal rummet just nu gruvar jag mig för om jag ska komma tillbaka till jobbet efter studier och då gruvar jag mig bara för att äta i personal rummet, typ inget annat, för jag har känt att jag kommer inte in i gemenskapen, jag sitter ofta bara vid vilket bord som helst och pratar inte det är som att jag vill prata och vara avslappnad men så fort jag kommer in där så bara tar det stopp och jag blir spänd, jag skäms det är så pinsamt och dom andra har bara accepterat att det är så. Så fort jag inte är i personalrummet och träffar chefen eller annan personal så är jag ganska avslappnad och kan prata men inte i personalrummet
Citera
2019-01-06, 11:01
  #21
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av HarmonyPain
Hur gammal är du? Och bor du hos föräldrarna? Jag kunde inte ens sätta på mig på bussen på flera år var skit jobbigt träffade typ 2 personer utanför familjen som var min psykolog och soc-tant i flera år. Nu kan jag sätta mig på bussen utan vidare problem och argumentera inför många människor. Varför jag frågar dig om du bor hemma eller inte är för, när jag flyttade hemifrån efter flera år av isolering och depression så kom ångesten kraftigt ikapp mig (hände aldrig när jag bodde hemma då fick jag konstant stöd av familjen och kom inte vidare). Men nu har den total kontroll fast det har utvecklats på ett bra sätt, jag vet tex om jag sitter hemma 1-2dagar så får jag enorm ångest och mår skit så jag tvingar mig själv ut att träna. Ett annat exempel är när jag står inför ett jobbigt läge tex en konflikt eller något som stör mig och ångesten kommer så tänker jag till om jag inte agerar så kommer jag inte kunna sova , kommer älta på detta så det gör att jag säger ifrån och står på mig. Nu tror folk jag är modig och har sagt åt mig vad modig du är osv men då säger jag det är inte det att jag är modig egentligen utan det är ångesten som tvingar mig att agera annars kommer jag må skit efteråt.

Min slutsats är att du måste utsätta dig för det jobbiga då syftar jag inte på att du ska gå ut och göra någon kbt som psykologer förespråkar (vilket jag testat med bara tillfällig framgång sen är man tillbaka på ruta ett igen) utan jag menar framkalla riktig ångest ett exempel kan vara att vara ensam som jag i mitt fall isolerad i min lägenhet, har grannar som stör på sidorna har ringt familjebostäder som skiter i det, inget jobb ingen brud svårt att integrera med dagens fejkade narcissister till människor lever på minimum och lägg till på det att jag börjat fasta i flera dagar och dessutom börjat springa och träna efter det har bara kontakt med psykologen varannan vecka (ingen annan förutom familjen) skulle driva dem flesta galna. Grejen är att du måste känna på hur det är att kämpa för att överleva när allt är emot dig i detta hårda liv. Du kommer inse att ingen egentligen bryr sig om dig och hur du mår (förutom familjen/flickvännen). Alla försöker egentligen bara överleva och man trampar på lik för att göra detta, man trampar över lik för att hålla sitt ego på topp du kommer inse skiten men du måste utsätta dig för den här typen av ''verklighet''. Sen kommer du känna dig starkare än dem andra. med tiden kommer du blir förbannad och säga till när du känner något är fel, för din ångest är egentligen en varningssignal det är något bra i grunden ska du veta, och du kommer att agera på den, precis som jag har lärt mig att göra och jag har bara mått bra utav det efteråt och varit stolt över mig själv. Ångesten kommer komma naturligt men du vill inte att den ska komma försent, dvs du vill tex inte bo hemma och bli daddlad med och få konstant stöd för då kommer du vara på ruta ett och det farliga då är att verkligheten kommer slå dig väldigt hårt och att du blir för gammal och kanske tom överväger självmord och liknande. Du vill utsätta dig tidigt för verkligheten.

Varför det är så här i samhället idag beror på att vi har blivit mer egoistisk, det är inte så det ska vara, egentligen ska människor bry sig om andra människor, men samhället idag är egoistiskt vi ska tänka på oss själva, träna för att se snygg ut, t o m psykologer säger ju att för att du ska bli fri måste du börja med dig själv men jag tror inte på det, hur ska man kunna bli fri om man gräver i sig själv man hittar ju bara sina egna problem, ja man kan hitta orsaker till varför vissa saker har blivit som det har blivit men samtidigt ger det inte mycket hjälp man måste hitta hjälpen hos andra människor istället, det ger mest hjälp.
Citera
  • 1
  • 2

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback