Citat:
Ursprungligen postat av
Cannibalization
Jag har nog provat det mesta. Medicin, KBT osv. Psykiatrin har inte kunnat hjälpa mig, heller inte några böcker eller goda råd.
Jag är fortfarande så obekväm bland er andra.
Jag känner bara att jag "gör bort mig" hela tiden i sociala sammanhang. Det värsta jag vet är fikat och lunchen på jobbet. Ni andra kan snacka eller bara vara, medans jag själv sitter och mår illa över hur andra ser på mig. Ser jag konstig ut när jag äter? Vart ska jag fokusera blicken? Inte titta någon i ögonen så där obekvämt, osv.
Sen att jag är usel på att kallprata gör det hela mycket värre.
Orkar inte med det här något mer, det är så jobbigt att jag har självmordstankar. Vilket är löjligt på ett sätt, när jag tänker rationellt kring det hela, men jag lider såpass mycket av detta att jag känner att det ibland vore bättre,både för mig själv och för andra, att bara slippa detta.
Hur gammal är du? Och bor du hos föräldrarna? Jag kunde inte ens sätta på mig på bussen på flera år var skit jobbigt träffade typ 2 personer utanför familjen som var min psykolog och soc-tant i flera år. Nu kan jag sätta mig på bussen utan vidare problem och argumentera inför många människor. Varför jag frågar dig om du bor hemma eller inte är för, när jag flyttade hemifrån efter flera år av isolering och depression så kom ångesten kraftigt ikapp mig (hände aldrig när jag bodde hemma då fick jag konstant stöd av familjen och kom inte vidare). Men nu har den total kontroll fast det har utvecklats på ett bra sätt, jag vet tex om jag sitter hemma 1-2dagar så får jag enorm ångest och mår skit så jag tvingar mig själv ut att träna. Ett annat exempel är när jag står inför ett jobbigt läge tex en konflikt eller något som stör mig och ångesten kommer så tänker jag till om jag inte agerar så kommer jag inte kunna sova , kommer älta på detta så det gör att jag säger ifrån och står på mig. Nu tror folk jag är modig och har sagt åt mig vad modig du är osv men då säger jag det är inte det att jag är modig egentligen utan det är ångesten som tvingar mig att agera annars kommer jag må skit efteråt.
Min slutsats är att du måste utsätta dig för det jobbiga då syftar jag inte på att du ska gå ut och göra någon kbt som psykologer förespråkar (vilket jag testat med bara tillfällig framgång sen är man tillbaka på ruta ett igen) utan jag menar framkalla riktig ångest ett exempel kan vara att vara ensam som jag i mitt fall isolerad i min lägenhet, har grannar som stör på sidorna har ringt familjebostäder som skiter i det, inget jobb ingen brud svårt att integrera med dagens fejkade narcissister till människor lever på minimum och lägg till på det att jag börjat fasta i flera dagar och dessutom börjat springa och träna efter det har bara kontakt med psykologen varannan vecka (ingen annan förutom familjen) skulle driva dem flesta galna. Grejen är att du måste känna på hur det är att kämpa för att överleva när allt är emot dig i detta hårda liv. Du kommer inse att ingen egentligen bryr sig om dig och hur du mår (förutom familjen/flickvännen). Alla försöker egentligen bara överleva och man trampar på lik för att göra detta, man trampar över lik för att hålla sitt ego på topp du kommer inse skiten men du måste utsätta dig för den här typen av ''verklighet''. Sen kommer du känna dig starkare än dem andra. med tiden kommer du blir förbannad och säga till när du känner något är fel, för din ångest är egentligen en varningssignal det är något bra i grunden ska du veta, och du kommer att agera på den, precis som jag har lärt mig att göra och jag har bara mått bra utav det efteråt och varit stolt över mig själv. Ångesten kommer komma naturligt men du vill inte att den ska komma försent, dvs du vill tex inte bo hemma och bli daddlad med och få konstant stöd för då kommer du vara på ruta ett och det farliga då är att verkligheten kommer slå dig väldigt hårt och att du blir för gammal och kanske tom överväger självmord och liknande. Du vill utsätta dig tidigt för verkligheten.