Social isolering

Hur påverkas en person av att inte göra någonting annat än att gå till jobbet (osocialt arbete), komma hem, äta och sova - repeat, i över 2 år?

Eller varför inte ta en person som ALDRIG lämnar sina föräldrars lya, sitter hemma hela dagarna och gör absolut ingenting vettigt?

Kommer personen till slut bli galen?
Händer ingenting alls?
Har du eller någon du känner gjort något liknande?

Diskutera

Om man som mig njuter av att vara ensam så blir man bara glad av att vara isolerad...

Har folk på jobbet som är i medelåldern och singlar. En berättade en gång att ibland när han åker från jobbet på eftermiddagen så säger han inte ett ord för än han kommer tillbaka till jobbet nästa dag.
En del vill ju kanske leva så, men det lät så jävla sorgligt på något sätt.

Att inte göra något (bara löka hos föräldrarna) förslappar nog mest.

Går ju inte att ge något definitivt svar för människor i allmänhet. För egen del är det varken till eller från. Jag tycker det är trevligt att umgås med andra och göra saker, jag tror dock inte att jag skulle gå under mentalt om jag sattes i en sådan situation du beskriver. Möjligtvis att man skulle bli smått deprimerad av avsaknad social stimulans, men inte så pass att jag hade blivit galen.

Har levt som du beskriver i kortare perioder, aldrig längre än någon månad åt gången dock skulle jag säga, mest för att omständigheter krävt det på grund av mycket skolarbete eller dylikt. Påverkade mig aldrig mer än att jag kände mig uttråkad.

Jag trivs väldigt bra som ganska isolerad och minimal mänsklig socialisering.
Har egentligen noll intresse av att ses med vänner i fysik form, och den jag har är mest en fråga om hur länge hen kommer orka stå ut med mig som är så pass introvert, aldrig själv initierar något umgänge och mest aldrig orkar ses.

Får citera Aristoteles på denna

He who is unable to live in society, or who has no need because he is sufficient for himself, must be either a beast or a god.

Många tror att dra sig tillbaka som klostermunk skulle göra en galen, men de som kommer över tröskeln anpassar sig till ett liv i isolation. De som blir galna backlashar oftast ut på någonting.

Många har nog redan gett upp karriär, kvinnor och en framtid. De finner sig helt enkelt i den lilla gåva livet gav dem.

Jag tycker mest om att isolera mig för att jag har märkt att folk i största allmänhet är lea jävla as som suger slak hästkuk, har onda intentioner, eller är för dumma för att fatta, sådant giftigt avfall suger livet ur mig som empath.

Lika för mig som har varit ensam nu flera månader och mår väldigt bra just nu. Men sen kommer det perioder då man festar och hittar på saker och det är ju kul det också.

Var och en måste ju utgå från sina egna förutsättningar. Är man sjuk orkar man kanske jobba men det betyder ju inte att man bara ska vara hemma och inte göra någonting.

Det beror nog på om man är introvert eller inte. Tror alla introverta kan känna igen sig lite i det här:
https://www.youtube.com/watch?v=7H3mkXQlWp0

Jag har gjort det i 7 år och mår bajs. Hatar tjejer, man kan inte få en enda träff med nån och jag tycker mig se bra ut. Helt omöjligt har det blivit. Dagarna handlar om isolering, gå ut och handla, sitta där jag brukar sitta och bara stirra, gå till kylskåpet, gå tillbaka, titta mobilen, dagdrömma och sen vakna av att jag hamnat på golvet och inte vet vad jag gör, hur livet blev på detta sätt. Hatar tjejer så jävla mycket då de påverkar en. Jag fattar inte hur en tjej inte kan vilja vara med mig.

Dags att skaffa ett jobb? Inte så konstigt ingen tjej vill vara med dig, ska ni sitta och stirra i väggen tillsammans och sen däcka på golvet eller hur skulle ert förhållande se ut?

Tjejer vill ha lite puls, spänning, det ska hända grejor hela tiden.