Skulle du välja att sova bort livet om det gjordes så man mår bra?

Jag hade inte vilja använda ett sådant preparat. Visst är det härligt att må bra och vara glad, men jag finner personligen att de erfarenheter som i slutändan har betytt något är när jag varit med om något som är jobbigt eller skrämmande på något sätt. Då har jag lärt mig saker som gjort att jag också kan må bättre i framtiden. Som att lära sig hantera om någon man bryr som om mister livet, till exempel.

Sen håller jag med om att livet bara är impulser i hjärnan och att ingenting spelar någon roll. Du låter som en klok människa.

Avsaknaden av extern mening, det vill säga att det skulle finnas något högre syfte med livet, betyder ju inte att vi inte kan skapa våran egen mening och finna värde i det. Tillåt dig själv att uppskatta de små sakerna i livet, fundera inte så mycket på allt annat för det spelar ändå ingen roll som du själv sagt. Det är trevligt om man kan åstadkomma saker i livet, man kan man inte det så gör det ju inget heller. Hitta något som fyller dig med välbehag och låt det bli din mening i livet, oavsett om det är en skogspromenad, ett sällskapsdjur eller en kärleksrelation.

Det finns en bok som handlar om det du talar om. "Du sköna nya värld" av Aldous Huxley. En film som gränsar till det du talar om är Matrix. Man kan väl sammanfatta det, och jag får nog instämma, om att även om ett sådant piller skulle finnas så går det emot människans sökande natur. För mig personligen är sökande efter sanningar i princip meningen i livet för mig. Att ta ett piller skulle gå emot det. De personer som skulle ta ett sådant här piller är förmodligen de som redan idag försöker fly verkligheten genom droger, spel, jobb, sex, o.s.v...

Vissa skulle använda ett sådant preparat, andra inte. Användningen av droger kan nog ge ett hum om frekvensen. Vissa människor försöker till och med att helt avstå från alla njutningar, av olika anledningar. Andra vill eller kan aldrig släppa det.

Jag prova drogen du nämnde om många före mig har tagit den och klarat att sluta med den. Jag skulle också ta den när jag var gammal och låg på dödsbädden, och hade levt mitt liv.

Min mening med livet är att förstå och uppleva så mycket som möjligt om detta. Det känns som att jag varken hade kunnat avstå från drogen helt eller leva endast med den, för då skulle jag missa någonting hur jag än gjorde. Jag hade velat uppleva och förstå båda upplevelser innan jag dog. Jag är (en del av) universum, och det är ganska jävla coolt ju mer universum förstår om sig självt.


Men varför skulle någonting spela mindre roll bara för att det är en impuls i hjärnan som får dig att göra A? Varför skulle det spela större roll om det var magi som fick dig att göra A?

Jag tycker inte att det är mindre viktigt bara för att vi kan förstår hur magin fungerar.

Jag tycker att detta låter lite motsägelsefullt.

Genom att avstå från drogen avstår du ju också från en ganska stor upplevelse. Du avstår liksom från att uppleva den största totala lycka som är möjlig att uppleva.

Du hade väl ändå velat uppleva Nirvana på din dödsbädd?

Givetvis kan man undersöka pillret på samma sätt som man testar vilken drog som helst. Då handlar det dock om ett typ av undersökande och inte att leva i världen för att man blir lycklig och problemlös, utan snarare för att man är nyfiken. Vad som är implicerat är att pillret inte leder till någon någon sanning, mer än erfarenheten av upplevelsen i sig. Detta för att om du skulle sluta ta detta piller hade du insett att du hade legat livlös i din säng i 10 år. Lycklig, men i en dimma.

Jag har själv testat de flesta droger, men även om det skulle vara förevigt och inte ha några biverkningar är det ingen tillstånd jag hade velat bestått. Kanske är det bara något man hade insett efter att man slutade ta pillret, dock!

Nirvana ska man förtjäna, annars är det poänglöst. Som att ge en nybörjade i judo svart bälte. Nirvana är ju just resultatet av ett sökande.

Vad skiljer detta ifrån döden? Eller lobotomi ?

Jag skulle inte ta något sånt piller där man verkar bli ganska värdelös, hela grejen bygger ändå på delaktighet.

Det finns inget sådant piller. Välbefinnande uppnås genom stimuli: serotonin, dopamin, oxytocin. Och för att tillgodose kroppen med en viktad tillförsel behövs variation och kontinuerlig omdaning. Men till detta ändamål finns varken genvägar eller universalmedel.

För övrigt verkar din beskrivning, dvs. att "sova bort livet", vara den som bäst fångar vår tids NPC-befolkning. Undrar du möjligtvis om detta är en acceptabel lösning även för dig? Det vore i min mening skada att förlora ytterligare en själ till de blindas rike.

Nihilism, kort sagt. Det är det tillstånd man hamnar i när man saknar förankring i tillvaron. Autenticitet fordrar etnisk och kulturell identitet, yrkesstolthet, social gemenskap m.m., vilka måste byggas från grunden. Om det bara är vålmående du eftersträvar, så har du redan svaret: serotonin, dopamin, oxytocin.

Rubrik förtydligad.
OT raderat
Trådar sammanfogade
/Mod

Jag talar om nirvana som likställt upplysning, där det krävs ett existentiellt och spirituellt sökande för att nå den sanningen även om man i slutändan råkar snubbla över den. Det är alltså motsatsen till att ta ett piller och "glömma bort".

Känns lite som en motsägelse att man måste göra nåt och sen kan man helt plötsligt snubbla över det? Kan man det så går det väl lika bra att råna småbarn på godis till det händer? Eller som den där lite udda guru-snubben som bara satt och deppade till han blev upplyst (eller vad han nu blev)? Eckhart Tolle var det nog om jag inte missminner mig.

Verkligen? Om du menar det du citerar från wiki så låter det som att det handlar om att glömma bort eller inte låtsas om bara ena halvan av yin/yang. Typ som att man köper duality rakt av och sen kämpar resten av livet med att se till att bara ena delen av duality upplevs. Missförstår jag nåt?

Med "sökande" menar jag någon form av nyfikenhet av sitt inre och sin själ. Nyfikenhet är i sig ett sökande. Hur det manifesterar sig kanske är olika, men jag har svårt att se hur egentligen någon kunskap eller sanning kan uppenbaras utan någon form av inneboende nyfikenhet. Varför forskar vi? Går att säga en massa skäl, men i sin essens handlar det om nyfikenhet om det som vi inte ännu vet. Varför kollar du bak när du hör ett ljud? För att du vill veta vad som gjorde ljudet. Varför? Nyfikenhet.


Jag förstår faktiskt inte vad du menar.

Var det inte att slippa massa negativt som var tanken? Att göra det är väl varken mer eller mindre sant än nåt annat.

Så du tänker att det som saknas är en bit kunskap som man kan roa sinnet med? Om någon hittat den så hade väl alla nått nirvana vid det här laget?

Det som verkar antydas är att vi vill bli av med ena halvan (yin, det negativa) och behålla den andra (yang, det positiva). Vi köper alltså dualitet (yin/yang) och flyr från yin-delen resten av livet av någon anledning? Eller vad handlar det om?