Det börjar spåra ur helt

Fick sertralin utskrivet för typ 1,5 år sedan men tog det aldrig för att jag strax efter det mådde bättre i en period. När det sedan blev värre igen så försökte jag få det utskrivet men då jag berättade för We minds (de som skötte ärendet) psykologer att jag ibland gick runt beväpnad samt att jag är ute och krökar på helgerna så sa de att alla mina problem beror på alkohol samt skickade remiss till beroendemottagning (vilket är en total felbedömning). Bad dem i princip dra åt helvete och sedan dess har jag inte varit i kontakt med psykvården.

Hatar mig själv för att jag efter flera år befinner mig på i princip samma nivå i livet utan att ha åstadkommit något, förutom en växande ölkagge och ångest. Visst om jag sög i övrigt men har sjukt mycket att komma med talangmässigt på flera områden. Livet rinner bara bort liksom och steget att göra något åt det har blivit för stort känns det som. Är livrädd

Okej då går vi bakvägen istället...vad är det tror du som gör att du ännu inte ger upp helt dvs. Knarkar och är självmordsbenägen. Vad är det som gör att du ändå hänger kvar ?

Min familj samt att det ibland kommer ljusglimtar i form av roliga projekt jag gör, fester/spelningar/events att se fram emot osv. Självmordsbenägen har jag varit länge till och från men det var länge sen jag övervägde det på riktigt.

Kaffe ger paranoia vilket kan trigga din ilska. För övrigt är det meningslöst att försöka förstå det sjuka med samhället eller varför folk är sådana flocksvin. Oavsett hur mycket du förstår så kommer det fortsätta vara som det är. Undvik sådant som gör dig irriterad. Fokusera på ditt eget lärande. Fokusera på välbefinnande. Lägg märke till sådant som gör dig avslappnad och får dig att tänka lugnt och rationellt.

Tankarna lever sitt egna liv

Det går inte att vara "psykiskt frisk" i Sverige, så varför sitter du här och skriver på svenska och frågar svenskar om din svenska fysiska ohälsa i Sverige?

Mannen, det finns gott om länder det går snabbt att erhålla permanent botillstand i, så börja nu.

Lycka till!

Både hemskt och känslomässigt att läsa detta så här 6 år senare.

Kanske inte någon som bryr sig om denna tråd nu, men för andra som kanske känner igen sig i situationen jag var i då så vill jag ändå uppdatera lite. Kanske för min egen skull också på något sätt.

Mår mycket bättre idag. Har fortfarande kvar mina fysiska stressproblem, men ångesten är borta och jag har lyckats bli en mycket tryggare, stabilare och mer pragmatisk människa. Jag har en toppenbra flickvän jag älskar, fantastiskt givande intressen och hobbies samt spännande planer för framtiden. Aggressiviteten, hatet och bekräftelsesökandet finns inte längre kvar, även om jag såklart kan ha dåliga dagar som alla andra.

Självklart var processen att ta mig hit från där jag var extremt jobbig, och kantades även av både självorsakade trauman och tillfälligheter som både hjälpte och stjälpte mig på vägen. Men som någon i tråden skrev – börja smått. Lyckas man lösa en sak så blir det lättare att ta tag i nästa.

Jag ville dö och nu lever jag igen. Allting i livet är inte på plats än, men Rom byggdes ju inte på en dag liksom.

Till er som känner igen sig i samma situation:
Lägg en tegelsten i taget. Använd energin ilskan och frustrationen ger till att åstadkomma något litet i veckan. Har ni som mål att lära er en låt på gitarr – lär er första två ackorden. Efter ett år har ni kommit längre än ni tror och självkänslan följer med. Jag tror även att kaoset i huvudet lugnar ner sig lite kemiskt med åldern.