Hur länge är det normalt att hata?

Säger ni som också hatar? Går ert hat någonsin över? Jag har skolkamrater som jag vill se brinna i helvetet, nu tror jag inte på helvete och himmel så tortyr-liknande förhållanden här på jorden räcker väl! Dock är jag själv totalt ofarlig, jag är faktiskt oerhörd rädd över den skulden jag skulle ha kännt av att ha hatat tillbaks.

Hatar ni också länge? Vad kan det bero på? Är det för att jag är empat och liksom inte riktigt kan acceptera att svinen går fria, för stor sympati så att säga?

Det där låter som om känslan är kopplad till upprättelse och rättvisa. Den kopplingen brukar vara stark och då sitter hatet kvar länge. Det rör kanske egentligen inte personerna, utan snarare behovet av upprättelse.

Sen är det nog sunt att hata vissa personer för vad de gjort. Dock får man inte låta hatet ta över en. Att hata tar energi och man låser fast sig i sig själv i destruktivitet, grubblerier och ältande. Det bästa är ju att kunna förlåtaoch gå vidare, men aldrig glömma. Då får man energi att göra positiva saker för sig själv.

Jag tror att det i hög grad hänger ihop med hur man mår. Det är svårt att gå runt och hata samtidigt som man känner sig glad, lycklig och upprymd.

Jag brukar inte gå runt och hata. Jag tillåter mig ibland att känna äckel, avsky och t.o.m. lite hat i små doser, men jag undviker att det blir för ofta. Dessutom riktas det sällan (ja, i stort sett aldrig) mot någon jag känner, så i grund och botten känner jag det när jag tar del av vad andra människor pysslar med, d.v.s. egentligen söker jag upp det. Börjar jag känna att jag gör det lite väl mycket, så tar jag en paus från att ta del av det. Föga förvånande har jag väl en tendens att göra det i högre grad när jag känner mig nere och deprimerad, men jag ser samtidigt till att påminna mig om att det är ju faktiskt inte p.g.a. andra som jag till att börja med känner mig nere. Börjar man ge efter för sådana bekväma tankar (de är bekväma, eftersom de lägger ansvaret för att må bättre utanför en själv), så är man på det sluttande planet mot att börja skylla alla ens livsproblem på "det kapitalistiska systemet", "islamofobin", "judarna", "den strukturella rasismen", "könsmaktsordningen" eller att allmänt börja odla en nihilistisk och livsfientlig livsinställning. Dessutom har jag en viss motvilja mot att hata. Även om det finns goda anledningar att döma och fördöma folk, så brukar man ändå aldrig vara riktigt rättvis när känslor är inblandade.

Jag blev som värst dagligen psykad i skolan att ta livet av mig, men trots katastrofala psykologiska inslag som barn har jag på något sätt överkommit allt, inklusive hat. Hat har alltid varit främmande för mig.

Varför känner du hat?

Det är nog bara till att leva med hatet så länge dom som framkallat hatet existerar. Du kan ju alltid hoppas på att dom dör på det hemskaste och mest plågsamma sätt som bara finns, det är ju inte så att dom kommer be dig om ursäkt eller ställa någonting tillrätta.

Hade kunnat vara min text! Kommer alltid att önska att en del av dem som gick i min gamla klass kan brinna i helvetet (minst sagt)

Jag njuter när jag får höra skit som dom gjort eller som har hänt dem! 😎 Kommer nog aldrig att tycka om dem igen, vill gärna se dom misslyckas grovt eller dö!
(GÄLLER somsagt bara dom jag hatar)

Resterande bryr jag mig inte om och dom jag gillar har man ju fortfarande kontakt med ^^ så Aa! LET THEM BURN😎

Kärlek bygger på hopp, hat på det man vet. Så ja, behöver väl inte vara så illa.

Att hata tar så mycket energi. Tänk hellre att det är synd om stackarn som inte begrip bättre. Låt inte personen/erna att ta över ditt liv. Inte värda det

Det är normalt och gott att hata judarna För Evigt. Allt beror på objektet för hatet.

Det är normalt att hata, hat driver en framåt och får en att göra sjuka saker som man mår bra av. Hat är en känsla och känslor ska inte tryckas undan.

Jag har hatat några personer i mitt liv i 9 år nu, och det får mig att må bra. Hatet får mig att göra otroligt grymma saker mot dessa människor flera ggr i veckan, och jag känner aldrig sympati över det.

Hatet är så starkt så jag kommer aldrig släppa det, aldrig sluta. Varje slag varje spark jag utdelar mot dessa är så skönt, så befriande att jag nästa får en känsla av att jag är Gud, min makt min enorma överlägsenhet jag känner gör mig odödlig.

Från början va det bara 1 person men med tiden blev dom 3. 1 och 1 försökte dom lägga sig i och skapa fred, men har nog insett att det gjorde dem till samma utsatta offer. Dom förstår nu att det är jag som bestämmer vad jag gör med dom eller inte.

Hat gör inte att jag slösar min energi utan den ger mig min, min sadistiska natur får sitt bränsle och jag tänker aldrig släppa taget om mina små slavar. Hat Visar vilka vi igentligen är och bör vara.

Jag känner inget hat. Det har gjort mig till den jag är idag - en som inte tar skit från någon. Det som inte dödar gör en starkare.

Det låter som att du har haft turen att inte dra åt dig skithålsindivider, både i ditt privat- och arbetsliv.
Blir du mobbad och förnedrad 24/7 i ett antal år så kommer ett hat, starkare än allt annat, gro i dig som cancer.