Vågar jag flytta långt bort? Hur är det att vara mycket ensam?

Om allt går som det är tänkt så kommer jag flytta långt bort, jag kommer inte kunna ha kontakt med familj eller släkt om man bortser från julafton och eventuellt nyårsafton. Jag VET att jag kommer få ett bättre liv eftersom föräldrarna är inte bra för mig långsiktigt. Jag kommer få bättre möjligheter till jobb, utbildning och kanske engagera mig politiskt i verkligheten eftersom det ligger nära en storstad.

Jag kommer fortfarande ha kontakt med folk genom telefon, men det är inte samma sak som att umgås fysiskt i verkligheten. Jag kommer göra allt jag kan för att få vänner i nya staden MEN det kommer definitivt inte bli lätt pga min sociala kompetens... Jag har inte haft någon långvarig vän i min ålder sedan 10 år tillbaka så jag har tappat en hel del social kompetens pga det... Däremot var jag populär när jag var yngre, så jag har förmågan att skaffa kompisar bara jag övar upp min sociala kompetens.

Ska jag vara realistisk så tror jag det kommer ta 2-3 år innan jag hittar en bra vän... På vägen måste jag öva min sociala kompetens.

Men klarar jag av detta psykiskt? Jag blev stressad i natt av tanken att flytta LÅNGT bort, men sedan kunde jag lugna ner mig när jag lurade hjärnan till att tro att jag ska stanna kvar i min nuvarande stad... Så det har definitivt en påverkan.

Tar säkert tid att vänja sig vid nya staden, men jag vet ärligt inte hur detta kommer gå psykiskt eftersom jag har inga tankar på att stanna i min nuvarande stad... Mitt psykiska mående första 1-3 åren kommer bli lidande socialt, men långsiktigt vinner jag stort på det tror jag.

Jag vet inte, hur blev det för er som har flyttat LÅNGT bort och hur är det psykiskt att vara mycket ensam?

Det man inte dör av stärker en. Gäller även ensamhet. Du kommer säkert känna dig ensam ibland, men du kommer växa som människa. Din sociala förmåga kanske till och med stärks till och med av ensamheten i och med att du blir mer självständig och självsäker.

Du verkar ju själv tycka att den här flytten kommer göra dig gott men innan och i början kanske det känns jobbigt. Å andra sidan erbjuder en helt ny plats också helt nya möjligheter, kanske möjligheter som du inte ens har tänkt på. Det kanske inte alls blir så svårt som du trodde.
Jag är ju en gammal tant (30+) som flyttat långt några gånger, helt ensam och kan säga att man nästan alltid ångrar det man inte vågade göra.
Så jag säger kör, det löser sig, det gör det alltid på ett eller annat sätt.

Du kanske kan syssla med något fritidsintresse någon gång i veckan där du träffar folk tex någon idrott eller någon kurs på folkuniversitetet. Då träffar du ju folk innan du har vänner och blir inte så ensam och kan kanske dessutom få en vän lättare.

När du gör något, fråga dig alltid vad det värsta är som kan hända.
Det värsta i detta fall är bara att du helt sonika flyttar tillbaka. Då kan du känna dig glad över att ha försökt. Men att inte ha försökt och bli bitter är inget framgångsrecept för välbehag.

Är det så verkligen så illa att bo med din familj? Jag är 26 och bor fortfarande hos föräldrarna man respekterar varandra och såklart älskar varann. Man är ju trots allt en familj

Jag tycker du ska känna efter riktigt vad du vill göra. Vad som gör dig gladast

Mvh

Om du vågar vara framåt ska det nog gå bra. Jag har själv flyttat en del samt sett en hel del arbetskompisar i olika åldrar som flyttat ensamma. De som verkat må bra har varit de som kommit till orten och direkt börjat utforska möjligheterna. Gått med i en del klubbar och föreningar för att hålla sig aktiva, haft koll på vad som händer och i början varit beredda på att själva åka ut och titta på saker. Då har de haft saker att prata om på jobb och helt plötsligt visar folk intresse för att hänga på nästa gång.

Sen har de inte heller varit petiga och letat efter nån slags BFF direkt. Nä, verkar bara nån rätt ok så är de sociala och kan föreslå nåt enklare socialt att hitta på efter jobb. Skillnader i ålder, utbildningsnivå osv spelar ingen roll, det kan väl ändå vara kul att ta en joggingrunda, testa det nya fiket, gå och se den där udda filmen, kolla in det nya tv-spelet osv. De kan nämna nåt praktiskt som trasslar för dem och när nån säger att de är duktiga på sånt så erbjuder de glatt middag om personen kan hjälpa till litegrann.

Sen är de inte heller nojiga om de är tvungna att sitta ensamma på helgerna då och då. De har sina intressen och klarar sig fint ändå. Så de letar inte desperat efter nån som kan rädda dem från ensamheten.

Skaffa dig en hobby och gå med i en förening så träffar du folk direkt.
Jag har själv flyttat ganska långt några ggr. Och även provat att vistas längre perioder(upp till 6 månader) utomlands.
Nu är jag i och för sig aktiv i några föreningar med verksamhet över hela landet och även utomlands.
Lite off topic, skall du flytta p.g.a jobb eller studier? Ofta skaffar man en umgängeskrets där.

Det hade jag fokuserat mycket på om jag levde ensam periodvis. Hobbys är guld värt då =)

Snackar vi flytt till ett annat land eller inom Sverige? Hur ser din nuvarande situation ut.. jobb, familj osv. ?

Kan och kan, du kan säkert.
Jag gjorde en sån sak som du överväger - dock utan att fråga om råd, hade bestämt mig då the botten was nådd på stället jag var på, fanns ingen återvändo.

Hade inte särskilt mkt social skills men kom in i ngt extremt expansivt, översocialt mood i den nya omgivningen och har nu etablerat mig där jag är, mer än någonsin ”hemmavid”.

Har lärt mig supermycket om mig själv, bland annat för att jag fick distans till föräldrar och syskon och deras inflytande.
Samt lärt mig mycket om hur jag anpassar mig i nya miljöer. Sånt är skitbra, det ger bra erfarenheter för framtiden och stolthet.

Prova- det låter som att du inte har något att förlora, snarare tvärt om.

Du förefaller bo i typ Norrland och ska flytta till en storstad, som ligger långt bort så antingen Sthlm, GBG, antar vi.

I så pass stora städer i jämförelse med där du kommer ifrån finns andra nöjen och det finns massor folk med Aspergers precis som dig så du kommer säkert hitta någon klick du han hänga med,

Du måste bara våga dig ut,