Vet inte varför jag är så vidrig. Jag är i en relation med en kille där jag känt total lycka under hela vår tid tillsammans. Men nu är allt annorlunda. Jag har börjat tappa känslor (?!) vilket jag tycker är väldigt konstigt då jag fortfarande älskar honom, blir varm när jag ser honom, bara tänker på honom och vill vara med honom 24/7. Men jag måste göra slut nu, eller rättare sagt så stack han igår. Och det förstår jag, fattar inte varför han ens stannade kvar så länge.
Jag har blivit annorlunda. Jag har känt det här innan i alla tidigare relationer jag haft men jag gjorde det aldrig med honom. I mina tidigare relationer så fick jag snabbt/ starka känslor för att en till två veckor senare känna den exakta motsatsen. Ett exempel är på en kille som blev kär i mig/ jag i honom. Efter två veckor fick jag fullständigt panik över att jag skrev med honom. Slutade iaf med mycket bråk/ försök till övertalning från hans sida men blev stopp där. Känner lite samma sak med min nuvarande kille. Att jag efter såååååå länge (2 år) börjar känna såhär. Men det är fortfarande annorlunda, jag vill fortfarande vara tillsammans med min nuvarande vilket är jobbigt för samtidigt vill jag inte det, får panik när han visar mig känslor och vill bara dra fort som fan. Är fast i min egen ambivalens vilket är otroligt jobbigt. Därför känns det bäst att låta min nuvarande gå, så han slipper denna skit. Om jag tvekar så förtjänar han bättre tänker jag.
Men mitt verkliga destruktiva problem kommer här. Jag vill sexchatta/ träffa andra något så sjukt mycket. Jag känner mig ärligt talat som en hora. Han har bett mig att inte skriva med någon och jag lyssnar. Men ändå gör jag det, om och om och om igen. Varje gång tar jag fler risker. Nu har det kommit till den gräns att jag har blivit igenkänd av någon som kan göra mitt liv till ett helvete. En sådan period hade jag tidigare. Bör nämnas att jag och min nuvarande har ett gemensamt missbruksproblem. Jag var missbrukare innan jag träffade honom. När jag blev ren så hade jag en mörk period där jag VARJE NATT gick till random killar och sov med dem. Jag hade inte sex med någon utan bara sov med dem (?). Jag behövde det.
Misstänker att jag ersatte ett missbruk med det andra. Nu är jag där igen. Är djupt inne i missbruket och det börjar påverka mitt liv på ett väldigt negativt sätt. Det är lite det är orsaken till varför jag har fått nog. Jag vill bli ren igen, satsa på min hälsa och mina mål för att ta mig framåt. Men det går inte såhär. Jag får ut det på honom, han blir på något sätt ett hinder för mig för vi är så djupt i det båda två. Jag hatar mig själv för att jag är en sån som skriver med andra hela tiden. Jag märker att jag är i samma mörka period nu där jag kommer vara så destruktiv mot mig själv och min omgivning. Jag överväger lite att bara begå självmord för att slippa allt detta. Jag kommer inte göra det, men igår blev jag rädd för mina egna tankar. Fantiserade om hur jag bara tog bilen och slutade allt. Jag har varit deprimerad tidigare med ett självmordsförsök i bagaget så jag vet hur depression funkar. Och jag håller på att gå in i en nu. Söka hjälp är inget alternativ, måste bli av med mitt missbruk först.
Jag är rädd för att bli en sån slampa på något sätt. Jag tror inte jag kommer sluta skriva med andra killar. När jag blev igenkänd för ett litet tag sedan så var det på något sätt en wake-up call. Killen som kände igen mig kände även min nuvarande och började snacka om honom, vilket fick mig att få panik och känna att det här är droppen, min nuvarande ska för allt i världen hålla sig så jävla långt bort från min destruktivitet som möjligt. Han förtjänar det inte. Jag känner mig rädd, för mig själv och för vad jag håller på med. Jag har väl kanske bekräftelsebehov. Ett sätt att hantera det är att skriva på Flashback, jag vill gärna skriva med någon som kanske kan rädda mig från att vara en fullständig slampa. Därför jag skriver här nu. Känner att jag är på väg ner mot botten. Det var skönt att skriva detta. Tack.
Osäker på om denna tråd är rätt placerad. Mod får gärna flytta.
Jag har blivit annorlunda. Jag har känt det här innan i alla tidigare relationer jag haft men jag gjorde det aldrig med honom. I mina tidigare relationer så fick jag snabbt/ starka känslor för att en till två veckor senare känna den exakta motsatsen. Ett exempel är på en kille som blev kär i mig/ jag i honom. Efter två veckor fick jag fullständigt panik över att jag skrev med honom. Slutade iaf med mycket bråk/ försök till övertalning från hans sida men blev stopp där. Känner lite samma sak med min nuvarande kille. Att jag efter såååååå länge (2 år) börjar känna såhär. Men det är fortfarande annorlunda, jag vill fortfarande vara tillsammans med min nuvarande vilket är jobbigt för samtidigt vill jag inte det, får panik när han visar mig känslor och vill bara dra fort som fan. Är fast i min egen ambivalens vilket är otroligt jobbigt. Därför känns det bäst att låta min nuvarande gå, så han slipper denna skit. Om jag tvekar så förtjänar han bättre tänker jag.
Men mitt verkliga destruktiva problem kommer här. Jag vill sexchatta/ träffa andra något så sjukt mycket. Jag känner mig ärligt talat som en hora. Han har bett mig att inte skriva med någon och jag lyssnar. Men ändå gör jag det, om och om och om igen. Varje gång tar jag fler risker. Nu har det kommit till den gräns att jag har blivit igenkänd av någon som kan göra mitt liv till ett helvete. En sådan period hade jag tidigare. Bör nämnas att jag och min nuvarande har ett gemensamt missbruksproblem. Jag var missbrukare innan jag träffade honom. När jag blev ren så hade jag en mörk period där jag VARJE NATT gick till random killar och sov med dem. Jag hade inte sex med någon utan bara sov med dem (?). Jag behövde det.
Misstänker att jag ersatte ett missbruk med det andra. Nu är jag där igen. Är djupt inne i missbruket och det börjar påverka mitt liv på ett väldigt negativt sätt. Det är lite det är orsaken till varför jag har fått nog. Jag vill bli ren igen, satsa på min hälsa och mina mål för att ta mig framåt. Men det går inte såhär. Jag får ut det på honom, han blir på något sätt ett hinder för mig för vi är så djupt i det båda två. Jag hatar mig själv för att jag är en sån som skriver med andra hela tiden. Jag märker att jag är i samma mörka period nu där jag kommer vara så destruktiv mot mig själv och min omgivning. Jag överväger lite att bara begå självmord för att slippa allt detta. Jag kommer inte göra det, men igår blev jag rädd för mina egna tankar. Fantiserade om hur jag bara tog bilen och slutade allt. Jag har varit deprimerad tidigare med ett självmordsförsök i bagaget så jag vet hur depression funkar. Och jag håller på att gå in i en nu. Söka hjälp är inget alternativ, måste bli av med mitt missbruk först.
Jag är rädd för att bli en sån slampa på något sätt. Jag tror inte jag kommer sluta skriva med andra killar. När jag blev igenkänd för ett litet tag sedan så var det på något sätt en wake-up call. Killen som kände igen mig kände även min nuvarande och började snacka om honom, vilket fick mig att få panik och känna att det här är droppen, min nuvarande ska för allt i världen hålla sig så jävla långt bort från min destruktivitet som möjligt. Han förtjänar det inte. Jag känner mig rädd, för mig själv och för vad jag håller på med. Jag har väl kanske bekräftelsebehov. Ett sätt att hantera det är att skriva på Flashback, jag vill gärna skriva med någon som kanske kan rädda mig från att vara en fullständig slampa. Därför jag skriver här nu. Känner att jag är på väg ner mot botten. Det var skönt att skriva detta. Tack.
Osäker på om denna tråd är rätt placerad. Mod får gärna flytta.
