Självmordstankar, känslokall, ångest. Kan det vara någon diagnos?

Hej!

Jag är en person som oftast har betraktats som känslokall och empatilös, jag säger precis vad jag tycker och jag har väldigt svårt för att känna att jag bryr mig om något. På senare tid har jag börjat mått så dåligt att jag helt tappat livslusten, vill inte göra någonting och finner ingen glädje i något alls. Har haft påtaglig ångest som tagit över mitt liv (därmed har jag fått diagnosen GAD), är så orolig varje dag över att ångesten ska bli värre och har jättesvåra problem med både mage och muskelvärk samt annat pga denna sjukdom. Trots att jag lider av denna sjukdom som oftast får en människa att vara väldigt känslig så saknar jag empati och ibland blir jag helt kall och stänger av, under dessa perioder då jag blir känslokall så spelar inget någon roll och jag känner bokstavligen ingenting förutom ångest. Ångesten håller sig tyvärr alltid i. Har sedan jag var väldigt liten haft dessa problem och kan känna nu hur det blir värre och värre, för antingen känner ja för mycket eller så känner jag för lite. Börjar bli så illa med dessa perioder att det känns som en konstant berg- och dalbana.

Mycket har hänt i mitt liv som kan ha påverkat detta, då min barndom togs ifrån och jag redan från början fick agera vuxen. Vid 16-års ålder så dog min pappa av drogmissbruk och jag föll ner i ett träsk med självdestruktion, började dricka konstant varje helg samt började få som bilder i huvudet av hur jag tar mitt liv på olika sätt. Dessa bilder jag får i huvudet kommer tillbaka vid många tillfällen och har jag en dålig dag så är detta det enda jag tänker på, trots att jag på något sätt känner att jag aldrig skulle kunna ta mitt liv. Har alltid vägrat terapi och sådana metoder då jag är hjälplös och inte tror på att detta kommer hjälpa, är ingen person som gillar att prata om mina problem. Ingen vet hur jag känner (förutom ni nudå) och hur gärna jag än vill skrika det till alla jag någonsin känt så kan jag inte. Det känns som att jag är i en konstant bubbla där mina tankar bara svävar omkring mig, tänker så mycket hela tiden att det påverkar allt jag gör. Kan även tillägga att jag inte heller kan gråta av någon anledning, och därför kan inte dessa känslor jag känner släppas ut genom det heller. Skulle vara så skönt att bara gråta ut, men jag kan inte…

Min fråga till er är, känner ni igen er och isåfall kan detta vara pga av någon annan sjukdom/diagnos än GAD eller? Har ni liknande tankar och fått någon diagnos på grund av detta? Skulle vara så skönt att bara få klart för mig vad det kan vara då det börjar gå överstyr och blir för mycket för mig.

Förlåt för väldigt rörig text, hoppas ni förstår mig. Allt är så rörigt i mitt huvud så huruvida jag någonsin skulle få ihop en text som är sammanhängande och utan kaos återstår att se.

PTSD känns en smula aktuell? KBT kanske skulle vara någonting för dig - få verktyg att hantera GAD.

Ja kanske finns en chans för att det kan vara det, är så dumt att jag är "rädd" för att söka hjälp för det hade underlättat och kanske gett mig mer klarhet i det hela. Försöker ta mig modet till att få hjälp men gång på gång så tänker jag att mitt problem kanske bara sitter i huvudet och att jag bara kommer bli förlöjligad om jag söker hjälp.

Är du rädd som i fobiskt rädd eller mer ångest? Rädd för att bli dömd och stämplad?

Jag tror du skulle må bra av att träffa en psykolog för ett utrednings-samtal. Därefter kommer ju psykologen att kalla dig för ytterligare ett möte där han berättar om dina eventuella diagnoser (om han funnit några) och erbjuda en vårdplanering, samt erbjuda en psyk-läkare för eventuell medicinering.

Jag vet ju inte hur din nuvarande situation ser ut med arbete, eller om du är sjukskriven, vilken ålder och livssituation. Kontakta din hälsocentral, be om ett möte, de kommer med största sannolikhet att skicka en remiss vidare till vuxenpsykiatrin. Men ingenting sker ju mot din vilja. Och du behöver inte vara rädd för någonting, eller känna dig udda när du kontaktar dessa institutioner. De finns ju där för sådana som dig - och tro mig, det kryllar av folk som lider av psykisk ohälsa där ute.

Mer ångest skulle jag säga, har alltid haft ångest vad gäller kuratorer, lärare, psykologer och så vidare. Får verkligen försöka att strunta i min ångest för ett tag och kanske ta tag i det och göra som du säger, då jag antagligen skulle behöva det. Går för nuvarande i skola men snart klar med min utbildning, vilket är bra för min del då skolan är det som triggar igång mest. Ja dom har försökt skicka mig till vuxenpsykiatrin men har nekat då ångesten kommit emellan där också, får väl prova ta några ångestdämpande och se om jag vågar denna gång. Tack för din hjälp!

Låter som du har svårt med tillit till människor, kanske har jag fel. Men jag tror du skulle må bra av att träffa någon inom psykiatrin där du kunde få lasta av dina tankar. De har tystnadsplikt och de träffar människor i din situation varje dag. Du är inte ensam om dina tankar och känslor även om det kan kännas så. Det kan vara svårt att våga öppna sig för någon, men jag tror att alla behöver göra det ibland. När man säger saker och hör sig själv säga dem så får man ofta nya perspektiv på problemen. Lycka till och du, var rädd om dig!

Det låter mest som att du är traumatiserad sedan tidigare och har byggt ett slags försvar som du tror ska skydda dig.

Har du andra typiska inslag som kan tillskrivas narcissism (bortom den empatilöshet du beskriver) såsom att du tycker att du står över alla andra och är värd deras beundran? Det låter inte så, utan snarare tvärtom, men värt att fråga.

Du måste nog ta tag i det här och träffa en psykolog snarast. Som någon skrev så behöver du nog få ut lite tankar ur huvudet.

Det finns så otroligt mycket människor med psykiska problem. Du behöver absolut inte känna skam. Ingen skulle tycka att det är något konstigt efter det du varit med om.

Jag kontaktade en ångestmottagning direkt. De skrev på sin hemsida att man kunde göra en egenremiss och alltså slippa gå via vårdcentral. Jag beskrev mina problem över telefon och fick sedan tid att träffa psykolog.

Googla lite så ser du om något liknande finns där du bor. Du måste garanterat göra någon förändring snart annars kanske du kollapsar. Så börja med att träffa någon!

Depression. Medicin kan hjälpa dig!