Citat:
Ursprungligen postat av
starke_adolf
Det vet du egentligen inte, men det är ett rimligt antagande eftersom det enbart är du som verkar ta del av tankarna. Om det är så rimligt att det faller bortom alla andra rimliga förklaringar så kan du axiomatisera det. Du säger helt enkelt att "det här är så självklart att så är det. Punkt.". Du väljer med andra ord en utgångspunkt att föra dina logiska slutledningar från. Du kan även välja att härleda logiska slutledningar från precis motsatsen och försöka leda dessa till en motsägelse som strider mot allt rimligt förnuft. Då vet du att utgångspunkten var felaktig.
Tänk på att utgången av ditt logiska resonemang är beroende av hur du definierar en triangel och en rektangel. Redan där sätter du kriterierna för utgången av det logiska tänkandet.
Ett problem med att föra ett bevis som du vill förmedla till andra är att du måste definiera ingående termer för att andra ska förstå exakt vad du menar.
(i) I övergången från tanke till språk förvanskar du i någon mening tanken för att du är tvungen att med ord begränsa tankens innehåll.
(ii) Ord är inte allomfattande utan har en bestämd mening. De måste definieras för att förstås.
Kan du garantera att språket innehåller ord som omfattar den innebörd som du vill förklara? Om inte kanske du måste hitta på ett nytt språk. Hur ska man förstå det språket om det inte finns några andra språk som kan förklara det fullt ut?
(iii) Tanken reduceras därför till en metavärld (beskrivande värld) i termer av de ord du använder.
(iv) I den meningen existerar inte tanken fullt ut i metavärlden.
Jämför med ett platonskt tankesätt där den verkliga och sanna tanken existerar i din värld (i ditt huvud) medan den förvanskas genom att upplevas genom metavärlden.
När du vill föra ett logiskt resonemang på tankar måste du därför definiera tankarna för att antingen postulera dem eller anta dem. Det är inte säkert att tanken beskrivs fullt ut i termer av de ord du använt. Ett sätt att förhålla sig slapphänt till det är att använda en symbol för att beskriva en tanke i det logiska beviset. Men ingen annan kan garantera att det du härlett är sant om du inte förklarar vad du härlett och alla ingående delar.
Det du beskriver om att man kan omprogrammera en tankeapparat så att olika logiska slutledningar går att dras handlar just om att man omprogrammerar definitioner. Om jag definierar att en rektangel är alla plana och sammanhängande grafer med tre hörn så är det precis det en rektangel är. I det hänseendet är det vi i vanliga fall kallar en triangel även en rektangel. Du kan hålla med om att
med den definitionen är det inget fel på den logiska slutledningen att en triangel är en rektangel,
däremot håller du inte med om definitionen av en rektangel.
Jag kan bara komma på en sak som är logisk egentligen:
"Pure logic": "En viss sak kan INTE vara något, SAMTIDIGT som den saken INTE är detta något".
Eller enklare: "Allt är vad det är".
Du kan tex rita en massa olika former på ett papper. Men om du ritar en triangel på ett papper, då är det en triangel, alltså en form med tre hörn. Det kan du INTE ändra på utan att ta bort triangeln. "Pure logic".
Det kan låta självklart. Men jag menar att det är självklart för oss pga våran "programmering".
För att förstå bättre hur jag menar, så kan ni titta på citatet nedan:
"1 = 2"
Om jag bestämt skulle hävda att citatet ovan är LOGISKT, då skulle troligen de flesta av er som läser detta, tycka att jag är dum i huvudet eller att jag skojar. Detta eftersom ni troligen tycker att:
"1 är INTE lika med 2"
eller:
"1 är 1 och 2 är 2, allt är vad det är"
Men är då eran samstämmiga åsikt, och eventuella ilska gentemot mig, ett BEVIS för att "1 = 2" är ologiskt?
Nej, förstås INTE. När jag skrev citatet ovan, då fick jag INTE upp ett varningsmeddelande om att det är "ologiskt". Så uppenbarligen krävs det någon form av "programmering", för att någon/något ska TYCKA att det är ologiskt. Och är det då rätt att säga att ovanstående citat är ologiskt även om denna "programmering" INTE finns?
Det är troligen ologiskt ändå, säger jag med min "programmering".
Men hur tänker man då om ens tänkande INTE är bundet till någon "programmerad logik"? Kanske tänker man att "allt är möjligt"?
Hur som helst så menar jag alltså att våran logik är "programmerad". Och även våra datorers logik är ju anpassad efter våran "programmerade" logik. Så vad är egentligen ABSOLUT LOGIK?
Jag sökte på google efter "how many colors are there", och enligt vad jag läste så är det ungefär 10 miljoner färger SOM VI KAN SE.
Och om vi tänker oss färger som koder i ett datorprogram, då tänker iallafall jag att man borde kunna få en "karaktär" i ett datorprogram att "uppleva" väldigt många fler olika färger än 10 miljoner.
Iallafall om man med "uppleva", menar att programmet noterar att karaktären har "tagit emot" upplevelsen. Alltså ungefär som när en karaktär i ett datorspel får ett slag eller en spark på sig. Vi kommer INTE kunna se alla dessa olika färger på en skärm, men vi skulle kunna läsa om dem i programmets noteringar. Vi kan tom ha olika namn med bokstäver, på alla dessa olika färger.
Datorns kapacitet begränsar dock förstås det möjliga antalet olika färgkoder.
På ett liknande sätt kan man tänka när det gäller koordinatsystem. Antalet möjliga axlar i koordinatsystemet är "obegränsat". Vi kan alltså ha 1000-dimensionella former i programmet. Och karaktären i programmet kommer kunna "uppleva" dessa former, på ett liknande sätt som i stycket ovan.
Vi kommer dock INTE kunna uppleva dessa 1000-dimensionella former med våra ögon, men vi kommer kunna läsa om dem i programmets noteringar.
Och varför kan vi människor då INTE uppleva 1000-dimensionella former? Beror det på att sådana former är ABSOLUT OMÖJLIGA, eller beror det på att vi är "programmerade" att enbart uppleva 3-dimensionella former?
Och vad innebär det att "uppleva" för oss människor?
Innebär det att vi tar emot information i form av koder, ungefär som i datorprogrammet?
Så borde det ju vara om man går efter vad vetenskapen säger, eftersom nervsignaler och minnen (väl?) är en slags koder.
Men om vi nu återigen tänker oss det här dataprogrammet, som vi "skapade" i början av det här inlägget. Om en karaktär där, som vi kallar X, är väldigt intelligent, och börjar fråga sig saker som "varför blöder andra människor när jag skjuter dem?".
Om X då börjar försöka öppna upp en annan "människa", för att se vad som finns inuti. Då måste vi ju ha programmerat vad som ska hända då, annars kommer det ju INTE hända något (eller?).
Och om vi då har programmerat att X ska se en massa blodkärl och ett hjärta, där inne i den andra människan. Då kommer ju X antagligen fråga sig "vad är det här för något?", och vilja öppna även tex hjärtat. Men då kan vi välja att programmera att X istället ska tänka "aha, det är så ALLT fungerar, nu vet jag allt jag behöver veta".
Och vi har då ovan ett exempel på att en "logiskt" tänkande "varelse", kan programmeras att tänka att den har bevisat sin "teori om allt", trots att den egentligen bara har bevisat RESULTATET av sin programmering. Den vet fortfarande INTE något om sin PROGRAMMERING, och INTE heller något om programmeraren, alltså om oss.
Men vi skulle kunna välja att X ska kunna fortsätta tänka "fritt". Och då kanske X kommer börja fundera på hur man skulle kunna se hjärtat mer detaljerat. Och om vi då har programmerat en hel värld, som fungerar enligt ungefär samma regler som vårat Universum. Då kanske X kommer lyckas uppfinna ett mikroskop etc., och lära sig ännu mer om RESULTATET av sin programmering, och kanske även förstå sin PROGRAMMERING.
Men då uppstår en fråga hos mig: Finns det något som begränsar vad för regler eller "naturlagar" vi kan sätta upp, för hur det simulerade universumet ska fungera? Annat än "pure logic" då förstås.
