Autismspektrum och ärlighet - Varför är det så?

Hej!

Att förstå att en person med Autism är ärlig när det kommer till att ställa frågor till personen och/eller att personen säger vad den tycker.

Men jag kan också tänka mig att lögner är ju ens känslor för att kanske få uppmärksamhet eller lögner för att vinna någonting/undvika att prata om genanta saker som man själv har råkat utför och som man inte vill att andra skall veta. Sådana känslor måste väl ändå finnas hos dessa människor?

Så är det egentligen en myt om att de är hundra procent ärliga, eller är det någonting som existerar i verkligheten?

I sådan fall, varför? Jag menar, de känner väl som oss. Och alla ljuger väl någon gång.

Jag är inte diagnostiserad men läkarna misstänker starkt att jag har en atypisk autism.

Jag är i princip alltid ärlig men jag vet också när man inte ska vara ärlig eller att man bör dra en lögn. Jag är dock väldigt dålig på att ljuga och därför undviker jag det så mycket som möjligt. Jag säger liksom inte att någon har fina kläder om jag inte tycker det.

100% låter mycket. Men många saknar inlevelseförmåga och "säger som det är". Men det kanske mer har med att göra med brist på social förmåga. Tex om man frågar. Tycker du jag är tjock? så svarar de ja om de tycker det.

Jo, men exakt.

Men jag syftade även på att dra en lögn när man känner för någon vinning, vad det nu skulle råka vara kan jag inte tänka ut på rak arm. Men vi alla ljuger ju mer eller mindre. Och det kan vara för uppmärksamhetens skull eller vad som.

Jag tänker mig att sådana känslor måste väl också existera hos en person med Autism, så varför ljuger de inte lika mycket. Om det nu inte skulle vara en myt om att de är uppriktiga mer än andra människor.

Utan tvekan tenderar vi autistiska vara mer ärliga. Ingenstans har det varit tydligare än när man har bott i Sverige och ofta är i situationer där man vid tillställningar framför statsstödda svenska trosdogmer som forskning (och ibland enbart logik och förnuft) falsifierar och jag är verkligen den enda som vågar hålla fast vid vad som bevisligen är sant. I regel kommer en del svenskar fram i efterhand för att ange att de håller med mig, men de vågar aldrig framföra det själva. Sedan tycker jag förvisso att svenskarna (rättare sagt svenska män) är verkligen ryggradslösa och moraliskt svaga jämfört med många andra folk.

Sedan handlar ovanstående så klart inte endast om ärlighet, utan även om förvärvade förkunskaper och hög begåvning. Det är inte svårt att hitta aspiesar, inte minst aspiekvinnor, som reagerar tvärtom, eftersom de blint tror på de offentliga lögnerna.

Autistiska (eller åtminstone högfungerande autistiska) är inte bara mer ärliga, de tenderar ofta även i övrigt hålla hårdare på moraliska principer. Föga förvånande är visselblåsare ofta högfungerande autistiska. De flesta vet hur det alltid går för visselblåsare (det går illa för dem), så de flesta väljer att inte bli det även om de får tillfälle till det.

Även det där med vita lögner är något som i viss mån kräver inlärning eller att man åtminstone har blivit medveten om deras funktion. Jag själv har tämligen lärt mig vad som är passande att säga i olika situationer. Men samtidigt finns det alltid ett visst motstånd mot att säga något oärligt och kan jag komma undan med att inte säga någonting alls, så föredrar jag det framför att säga något oärligt.

Sedan lär många aspiesar ändå, även om det tar emot, ljuga av samma skäl som majoriteten ljuger, d.v.s. för att undvika obehag. T.ex. om man är en väldigt högfungerande aspie, men är medveten om att man har problem på vissa områden och vill dölja det för andra för att inte verka onormal, eftersom man inte kan komma på någon legitim ursäkt. Att ljuga som en respons på något för att undvika obehag är ett betydligt vanligare motiv hos människor för att ljuga än motivet att ljuga för att manipulera andra för att kunna utnyttja dem (och eventuellt även andra motiv, som att söka uppmärksamhet o.s.v.).

Jag vet faktiskt inte om det finns forskning på varför autistiska är mer ärliga. I viss mån finns det kanske en koppling till att t.ex. aspiesar ofta är mer inne på faktabaserad och logiskt tänkande, än på det mer sociala och emotionella tänkandet. Aspiesar har en tendens att vilja ha struktur och förutsägbara regler, medan lögnen kan möjligtvis kännas som motsatsen till rigida kunskapskrav och moraliska principer. I viss mån lär det helt enkelt handla om att man inte behärskar det sociala samspelet. De som är bra på att ljuga lär även vara mer benägna att göra det (människor är generellt i genomsnitt mer benägna att ägna sig åt det de är bra på), samt om man till skillnad från en autistisk är bra på att läsa av andra och vet hur andra fungerar, så är det säkert lättare att ljuga framgångsrikt. Möjligtvis kan det även finnas en koppling till att autistiska har generellt en högre stress- och ångestnivå. Ljugande ökar ofta stressnivån hos kroppen (lögndetektorer fungerar efter den principen, även om de inte är värst bra på att faktiskt avslöja lögner).

Jag kan inte minst tänka mig det sistnämnda. Jag har förvisso Aspergers syndrom, men är högfungerande, har alltid varit intresserad av människor och har exceptionellt hög begåvning, så jag fungerar faktiskt bättre i vissa sociala situationer än t.o.m. de flesta icke-autistiska män (för bland icke-autistiska är kvinnor i genomsnitt bättre än män på det sociala samspelet). Däremot blir jag ändå stressad och kan känna ett visst obehag i sociala situationer, även om det inte märks utåt. Kanske är det något liknande som ligger bakom det motstånd jag känner för att vara oärlig (när det saknar betydelse), förutom att jag i andra situationer anser att oärlighet dessutom är moraliskt förkastligt? Jag tror även att det generellt spelar in att jag, i likhet med många andra autistiska, är "känslig", d.v.s. har rätt starka känslor och inre upplevelser.

En intressant aspekt är motsatstypen, psykopaten, som snarare föredrar att ljuga framför att tala sanning, även när denne inte tjänar något på det. De är amoraliska istället för moraliskt principfasta. Psykopater anses istället ha ett flackt känsloliv, samt forskning visar att en del psykopater förefaller vara närmast immuna mot stress. Dessutom förefaller många psykopater, även om de saknar empati, vara bra på att läsa av och manipulera människor.

Jag befinner mig sannolikt på autismspektrumet (är i kö för utredning) och jag ser ärlighet som en dygd. Det är eftersträvansvärt att vara ärlig, så länge frågan inte är av djup oartig karaktär, eller ställs av illvilja.

Mitt resonemang är: Ställer man en vinklad fråga, eller en fråga vars huvudsyfte inte är att öppensinnat försöka förstå hur jag tänker, så tar jag mig rätten att blåljuga personen rakt i ansiktet utan att skämmas.

Min son har högfungerande autism och han har då alltid ljugit när det passat som vilken unge som helst. Ju mer ”lågfungerande” desto ärligare blir man då man helt krasst inte har förstånd att ljuga. Det har med sociala förmågor att göra. När de försämras så försämras också insikten till när lögner fyller en funktion.

För att det inte finns någon poäng med att ljuga.
Om man nu inte vill "passa in i majoriteten" eller "göra någon annan ledsen". Det här gäller om man blir frågad nånting.
Man ljuger för egen vinning.

Man brukar säga att ärlighet varar längst. Tills det inte passar för en själv eller?

I mitt fall har det mycket att göra med att jag är så förbaskat dålig på att dölja något jag känner. Vet att jag blir ertappad om jag ljuger och då ställer till med någon jobbig social situation jag tycker ännu sämre om. Dessutom har jag svårt att se nyttan med att ljuga. Inte värt det helt enkelt

Har asperger och jag talar så mycket sanning att folk tror jag ljuger.

Är extremt dålig på att ljuga så antingen talar jag sanning eller är tyst.

Flesta autister känner obehag av att ljuga. Lojala jävlar också. Får hoppas de hittar botemedlet snarast! Synd att vi inte hann innan Isaac Newton revolutionerade naturvetenskapen. Han är retroaktivt diagnostiserad i aspergers syndrom av en känd autismforskare och psykiatriker.

Jag har aspberger och är oftast ärlig. Har ljugit för myndigheter och liknande, för ärlighet och autism är inte likvärdigt med låg intelligens så givetvis måste jag rädda mig själv ibland även om det kostar en gnutta moral.

Tycker ärlighet är det finaste som finns och något jag verkligen uppskattar i människor. Undviker i allmänhet folk som jag uppfattar som minsta främmande för ärlighet.
Dock betyder inte det att en person måste vara BRA. Kan tycka om en korkad människa, en introvert, en knarkare, en djupt deprimerad eller vilken negativ egenskap som helst... sålänge personen är ärlig och lojal hela vägen inifrån och ut. Tror kärlek ligger i ren ärlighet och lojalitet. Finns både snälla och elaka autistiska människor, precis som i alla andra kategorier. En elak aspbergare är bland de grymmaste som finns, medans en god sådan är godare än de flesta andra.

Är rätt så rak i allt. Åsikter, tankar och känslor. Ibland blir folk upprörda och jag har verkligen ingen aning om varför. Men kan tänka mig att många lever i lögn och då blir det jobbigt med sanningen. Det är jobbigt att inte kunna slingra sig som en orm.

Tycker i allmänhet att jag är rätt bra på att skilja på ärlighet och rent onödiga elaka kommentarer. Exempelvis om en person frågar mig om deras klädsel är snygg, då undviker jag att säga rakt ut att den är gräsligt ful utan säger kanske "jag är inte rätt person att fråga för jag är själv inget modelejon".

Själv stött på människor som kastar ur sig precis allt och sårar enormt. Sen kallar de det för ärlighet som försvar. Det är svinigt.