Att känna sig fri och lycklig av att vara ensam

Som jag har fattat det så upplever de flesta människor ensamhet som rena rama misären, men för mig är det precis tvärtom, jag känner mig bara fri och lycklig av att vara ensam...

När man är ensam så slipper man allt dåligt som hör sociala relationer till, t.ex sociala hierarkier, grupptryck, avundsjuka, maktkamp, falsk rollspel, att folk inte vågar ha någon avvikande åsikt, inte vågar visa sig sårbara (gäller främst killar), ytlighet, fördomar, elakhet, förakt för svaghet, skitprat, mobbing, projektioner, absurda missförstånd, jobbiga krav och förväntningar, idiotiska gräl och konflikter etc.

Det är helt enkelt mycket tryggare/trevligare att vara ensam, t.o.m. mer kul och utvecklande, tycker jag...

Och när man är ”ensam”, så är man ju egentligen inte helt ensam, man har ju sitt eget sällskap, som i mitt tycke är det bästa sällskap som finns... Det går ju knappast att hitta nån annan människa som förstår, accepterar, bryr sig och älskar en så som man själv gör, alltså är ens eget sällskap det bästa man kan hitta i hela världen...

Är jag ensam om denna läggning, eller finns det fler här som ÄLSKAR att vara ensamma...?

Inget snack om saken att det är trevligt att vara ensam och bara behöva bry sig som sig själv! Det näst bästa jag vet på fritiden - förutom att umgås med familjen. En sund mix av de bägge förgyller mitt liv.

Egentid är viktigt för själen men för mycket egentid tror jag, personligen, är kontraproduktivt för själen.

Sund inställning/livsstil du har, men för mig är egentid HELA TIDEN något som gör mig nöjd och lycklig, tycker inte att det är kontraproduktivt på nåt sätt...

Självvald ensamhet är ju en sak, men om ensamheten är påtvingad så är det nåt annat. Jag är ensam själv - och i mitt fall är det påtvingat. Det påverkar mig väldigt negativt, så mkt kan jag lugnt konstatera.

Grattis till TS, som finner harmoni i ensamheten.

Jag förstår dig precis! Det är underbart att vara själv. Jag håller med om allt du skriver här. Det är så skönt att slippa alla sociala spel osv, mänskliga beteenden. När man är med sig själv, kan man vara till100% den man är, utan att bli dömd för det.

Jag kan tycka att det är trevligt att umgås med människor också, men bara i en stund. Det är alltid en befriande känsla att gå hem till ensamheten efter att ha varit med andra människor. Även om det är människor som jag tycker mycket om. Jag mår oftast som allra bäst när jag är själv. Och att få somna och vakna själv är så skönt!

Jag har flera vänner som avskyr att vara själva, som alltid behöver ha folk runt i kring sig. Och jag har jättesvårt att förstå det. På samma sätt har dom nog svårt att förstå charmen med att vara själv. När jag tänker efter har jag alltid trivts själv, och älskade att vara hemma själv som liten med, om tex min päron skulle åka iväg eller jobba. Jag föredrog det framför att vara ute och hänga med mina vänner.

Jag tror dock många människor känner att det är "fel" att vara själv. Dom känner sig ensamma och oälskade. I vårt samhälle har man alltid fått lära sig att det är bra att ha mycket kompisar, och det är inte bra att hamna utanför. Därför är mångas tankar om ensamheten, att något är fel.

Inget är som oberoendet och friheten att slippa leva upp till en massa sjuka förväntningar, som väldigt mycket av familjeliv t.ex handlar om. Tänk som många förhållanden idag är, där kvinnan sitter och filar på jämställdshetsschemat om allt möjligt. Det är en konst att leva ensam och samtidigt nöjd. Lycka varar sällan någon längre tid, kommer och går som vindpustar.

Jag älskar också att vara ensam!
Delvis av samma anledningar som dig, dock så kan jag få infall av ångest då jag känner att jag hade kunnat hjälpa någon eller göra jorden till en bättre plats istället för att bara må bra själv.

Har aldrig haft ett förhållande eller särskilt många nära vänner. Alltid trivts väldigt bra med det. Men fyllde 30 nyligen och drabbades av lite ålderskris, funderar väldigt mycket över min livssituation. Nåja det kanske går över så småningom.

Trist att du inte kan njuta av din ensamhet, men tror du inte att du kan vänja dig vid den och med tiden upptäcka glädjen och tillfredsställelsen i att vara ensam...?

När jag var ung och omogen (och dessutom rejält psykiskt störd) så tyckte jag det var jobbigt att vara ensam, men allteftersom att jag mognade och växte till mig så började jag istället att njuta av ensamheten mer och mer...

Dock så är ensamhet jobbigt om den psykiska ohälsan blir alltför stor, som för några år sen när jag hade en paranoid psykos, men bara jag är frisk och kry så tycker jag det är hur lätt som helst att vara ensam...

vad är det med ensamheten du inte gillar ?

jag uppskattar ensamhet , jag behöver den för att må bra
för mycket stoj med folk gör att jag känner mej pressad och inte så lugn inombords

Trivs också bäst med att vara ensam. Dock behöver jag andra människor och stimulerande diskussioner för att utvecklas känner jag. Nu är jag enormt kritisk till mina val av de jag har runt omkring mig. Jag hade iallafall stagnerat som människa om jag alltid valt att var ensam med mina egna tankar, funderingar och värderingar. Utvecklande att ibland släppa in andra i huvudet.

Jag tror inte det, dessvärre. Jag gillar att vara med andra, ok kanske inte vilka som helst men i bra sällskap där man får plats och kan ha utbyte av skratt och glädje.

Måste vara rätt skön känsla ändå, att känna sig så avslappnad som du gör.


Jag känner mig oerhört tom pga min ensamhet, och jag mår mycket sämre psykiskt av den.

Samtidigt så har jag också behov av egentid, som alla andra. Men det finns gränser för allt.