Konsten att dö lycklig

Man ska avsluta sitt liv när man är på topp för då kommer folk sörja och sakna en samtidigt som man dör lycklig. Mycket bättre än att dö på ålderns höst, gammal och grå ensam i en vrå. Nedgången och bräcklig och olycklig.

Ska man dö ska man se till att dö lycklig. Man ska njuta av sin sista tid på jorden, fullt ut.

Vilken är den ultimata döden för att dö lycklig?

Vem bryr sig om vem som sörjer en? Man är ju död. Efter 3-4 generationer är du så pass bortglömd ändå som om du aldrig hade existerat överhuvudtaget.

Nej, lev ditt liv, var lycklig. När du inte orkar med längre så kan du ta livet av dig.

En överdos på heroin?

Dör man lycklig så går man säkerligen miste av ännu mer lycka eftersom den troligtvis skulle fortsätta ett tag till om man var i livet.

Dör man olycklig så går man säkerligen miste av lyckan som kommer efteråt eftersom allt går upp och ner under en livstid.

Kontentan blir att aldrig dö, lev så länge det går och ta vara på stunderna då lyckan flödar.

Konsten att leva.

Ju längre man lever, desto mer mognar man, och ökad mognad leder bl.a till mer harmoni, balans och lycka, därför är det säkert möjligt att dö lycklig även när man har blivit lite äldre...

För det första: Varför skulle det vara bra att så många som möjligt sörjer en när man dör? Jag fattar inte. Vänligen förklara!

För det andra: Forskning visar ständigt att de flesta blir lyckligare ju äldre de blir. Det är en myt att gamlingar mår dåligt och har ångest.

För det tredje: Om man skulle må dåligt och ha dödsångest den sista lilla tiden i livet så förtar det väl inte att man haft ett långt och lyckligt liv innan?

Det är bara att inse att existensen (ditt riktiga jag/medvetandet) är evigt.
Så sluta med sånt här trams och sträva mot andlig upplysning istället.

Nja, jag kommer dö, oavsett om jag är lycklig eller olycklig. Dessutom går det inte att styra över värst mycket mer än att man möjligtvis lyckas med att begå självmord. Jag har varit olycklig en stor del av mitt liv och valde att inte begå självmord trots att jag som ung var inne på det. Jag tänker rimligtvis än mindre begå självmord om jag skulle vara lycklig.

Jag tvivlar dessutom att jag kommer att vara olyckligare när jag är gammal än när jag var extremt olycklig som ung. Tvärtom misstänker jag att jag kommer att vara mer tillfredsställs och i harmoni med livet. För väldigt mycket av ens mående handlar om att acceptera och lära sig leva med livets avigsidor och lidanden. Samt för en del av oss handlar det även om att hitta en plats i livet. Givetvis spelar omständigheterna roll för ens lycka, men de är bara en del av det och är kanske i första hand mer påtagliga i extremsituationer (ofta negativa sådana), t.ex. om man är en fånge som blir torterad varje dag.

Dessutom är man sällan "lycklig" annat än momentant, mer eller mindre ofta. Livet är ofta en blandning av lycka, glädje, sorg, melankoli, stress o.s.v. Mycket har att göra med belöningssystemet och i vilken mån man lyckas uppnå nya mål. Det är därför många felaktigt tror att rika skulle ständigt vara lyckliga och blir lite förvånade när någon av dem tar livet av sig, eller varför många felaktigt tror att många som lever i misär inte emellanåt kan uppleva korta stunder av välbehag och harmoni.

Sedan kan jag själv inte riktigt se nöjet med att många skulle drabbas av sorg och lidande när jag dör. När jag var litet, omoget aspiebarn (nu är jag så klart aspievuxen) och var arg, så kunde jag fantisera om att jag dog och alla minsann skulle då ångra sig och gråta. Jag var som sagt arg och njöt av tanken att hämnas. Men redan när jag som 20-åring gick runt och planerade att begå självmord, så var det just tanken på att jag skulle göra mina närmaste ledsna, att de kanske skulle känna skuldkänslor (utan att de bar någon skuld), samt faktiskt att jag kände att det på sätt och vis kanske var otacksamt av mig att kasta bort mitt liv efter allt de hade gjort för mig, som fick mig att tveka. Om inte annat, så känns önskan att andra ska sörja en lite egocentrerat och egoistiskt, även om jag förstår att det bakom den tanken kan finnas behovet att känna sig behövd och älskad (även om det är rätt tveksamt att man skulle ha det behovet och att det skulle kunna tillfredsställas när man väl är död).

Personligen tänker jag hanka mig fram i livet och försöka göra det bästa av det, samt när jag väl dör, så får jag väl ta tag i det då. Jag ser egentligen inte någon poäng med att göra en så stor grej av det.

Som väntat inga svar och inga förklaringar.

Det brukar vara så när någon väldigt omogen skrivit något väldigt ologiskt och ogenomtänkt.

Givetvis har de läst svaren. Man kan hoppas att det i några fall leder till att TS omvärderar sin skeva syn. Men tyvärr så är nog verkligheten att de bara reagerar med "ingen fattar någonting, alla är dumma" och vägrar självreflektera.

Hur vet man när man är på topp?

I onsdags så var jag på topp, men sen på torsdagen så var det ännu bättre. I fredags blev det lite sämre, så då var jag ju inte på topp längre, men sedan på lördagen var jag tillbaka på topp och då var det till och med ännu bättre än i torsdags, fast sen idag så var det lite sämre igen, så hur vet man när man är på topp och att det verkligen inte kan bli bättre? om jag vinner 50 miljoner på lotto på onsdag är då toppen nådd så att det är läge att ta livet av sig eller hur ska jag tänka?

Att inte ångra något i livet.
Är du i total harmoni med dig själv kommer inget sätt att dö på vara någon skillnad.
Är du inte i total harmoni med dig själv kommer du bära på rädsla som bygger upp otrygga tankar och då kommer svaret bli något annat.

Det gamla indian-slagordet "Idag är en bra dag att dö" är alltid tänkvärt.

När Är det en "bra dag att dö" då?
Det är när man inte har något man ångrar, när det inte finns något som ligger och gnager i bakhuvudet. När man är nöjd och stolt över vad man har gjort, efter bästa förmåga, och aldrig lämnat något kvar med tvekan och osäkerhet.


Men, det innebär ju inte ATT det är Dags att dö.
Utan innebörden är att - OM döden kommer - så vet man att man har gjort sitt allra bästa, att det inte finns något kvar som man hade velat göra bättre.
Att ingen annan måste ta hand om en börda man själv lämnat efter sig, utan att man har ordning i sitt liv.