Är inte många rädslor/fobier pga en känsla att man inte kontrollerar situationen?

Exv rädsla för att gå till tandläkaren. En fobi som många känner till. Jag tycker inte heller det är kul att gå till tandläkaren, men det är ingen fobi. Det är främst när jag får smset med kallelsen som jag hajar till och sedan går och grämer mig några minuter.

Men, om tandläkarbesöket skedde i en självvald miljö där intrycken var optimala för att hålla nere ens stressnivåer. - då skulle man må bättre.

Säg att någon du verkligen gillar är tandläkare. Det kan vara en familjemedlem. Ni befinner er i ett rum du verkligen gillar, det kan vara friggeboden på landet. Alla närvarande är folk du gillar, och stämningen är på topp. Morfar pratar om att lacka båten imorgon och din bror äter radiokaka och skrattar åt ett "knack knack"-skämt. M a o,.stämningen är trygg och ingen tycks vara brydd om att man ska pilla bort lite tandsten bara.

Skulle man inte som rädd för tandläkarbesök ta denna situation mycket bättre?

Jag tror många fobier är pga neuroser och att man lever i en otrygg värld med många irrationella människor. Men mycket av fobierna är ju inbillade - mycket "tänk om." Tänk om tandläkaren halkar och skär av mig tungan, osv.

Så eftersom att jag, som inte har denna fobi, ens tänker några fantasifulla och excentriska tankar om ett tandläkarbesök i vuxen ålder men inget alls som barn.. Borde bero på att jag som barn hade en fridfull bild av världen och människor? En bild som jag i vuxen ålder tyvärr inte kan backa upp, utan att ljuga för mig själv.

Vad tror ni?

Du kan vara något på spåret. Inte säkert det håller ända fram.

Tänker på till exempel på homofobi. Det är svårt att tänka sig att om en man är bästa vän med en bög skulle det då betyda kunna att förstnämnda man för njutnings skull är beredd att bjuda stjärt. Sedan har vi vestibulit som får ses som fobi för kuk. Även om kvinnan känner för mannen kan det mycket väl bli obehagligt.

Jag tror absolut att det kan handla om att man inte känner att man har kontroll över situationen. Jag tror dock att rädsla oftast kommer när man känner att man kan bli skadad på något sätt, att rädslan just kommer på grund av det, och då tänker jag inte bara fysiskt utan psykiskt också. Allt handlar bara om att hjärnan försöker göra så man inte skadar sig.

Å vad bra beskrivet! Precis så är det för mig och min rädsla för vatten.

Jag har aldrig varit nära att drunkna, blivit nerknuffad från en brygga eller något annat traumatiskt. Har gått i simskola flera gånger som barn, både vid strand och i bassäng. Ändå är jag rädd för vatten och avskyr att simma. Går aldrig djupare än att vattnet når upp till bröstet. Det är även viktigt att jag kan se botten och mina fötter. Jag kan simma (klassiskt "grodsim"). Det som skrämmer mig är tanken på att hamna med huvudet under vattnet.

De få gånger jag i vuxen ålder försökt har det alltid slutat på samma vis. Börjar lugnt och fint med stora tag. Sen kommer katastroftankarna tänk om jag inte klarar att hålla mig flytande? Paniken smyger på, jag blir stressad och börjar simma med snabbare, mindre rörelser. Detta leder så klart till att min flytförmåga blir sämre och jag hamnar mer under vattnet med kroppen. Mer panik och stress. Det blir en mycket uppenbar ond cirkel.

Vestebulit är inte en fobi utan ett verkligt smärttillstånd vid samlag.

Intressant. Mycket intressant. Hur är det att åka båt?

Ju mindre desto värre.

Liten motorbåt - helt ok. Just att den är motordriven ger ändå en slags trygghet. Roddbåt - tveksamt, känns gungig och opålitlig. Kajak och kanot - absolut inte. Rent hypotetiskt så kanske KBT skulle funka men då skulle den behöva utövas på plats i vattnet och inte i terapisoffan.