Oförmåga att känna lycka, vad är felet?

Hallå
Jag har börjat skriva på detta flera gånger och länge nu men har alltid slutat med att jag bara raderat allt.
Jag är 20 år, tjej, pluggar fortfarande upp mina betyg. På min vardag målar jag mycket, lyssnar på musik, tränar och spelar olika instrument med min bror och är kring familjen. Jag har spenderat mycket tid ute denna sommar och på ställen som jag trivs på. Jag mediterar och äter bra. Om man kollar på det stora hela så är det ingen katastrof vad gäller min livssituation just nu. Dock minns jag tydligt den dag då jag sist upplevde riktig genuin lycka. Jag var 6-7 år vid min favoritsjö på kvällen med min familj och en extremt ren, fin och stark känsla fanns där hela tiden. Efter det har det sakta men säkert bara dalat ner på min personliga glädje-barometer.

Det har hänt mycket otrevliga, obehagliga och tragiska saker i mitt liv. Det verkar höra till vanligheterna mer eller mindre oavsett vem man frågar. Vissa saker har jag bearbetat, andra hänger fortfarande kvar men sätter inte krokben på mig dagligen. Jag har provat antidepressiva, har ett förflutet med olika droger och jag har gått till psykologer m.m. Det som funkat bäst är att hjälpa andra som inte mår bra, det blev som en besatthet ett tag. Men det funkar inte i längden då det blir som en flykt. Värt att nämna är att det har dykt upp väldigt fina saker i mitt liv också, men när jag tänker tillbaka på det blir jag mer nedstämd än glad.

Nu till frågorna:
Många framgångsrika och tillsynes lyckliga personer har ofta haft en trälig bakgrund. Jag undrar hur dessa människor lyckats? Vart kommer all motivation ifrån? Det kan finnas så mycket energi och positivitet i en människa.
Jag har mina dagar då jag känner mig något mer blomstrande än det annars vissna tillståndet jag befinner mig i. Jag visar inte denna inre hopplöshet utåt, jag kan till och med verka riktigt glad när jag träffar på gamla kompisar ute då och då.
Men det är något som gör att jag känner en konstant melankoli inombords, oavsett hur fint eller roligt ett tillfälle utspelar sig så kan jag inte känna lyckan som jag kan se i andras ögon och kroppsspråk. Olika människor har dessutom konstaterat detta rätt många gånger.
Jag har flera gånger funderat på om jag har dystymi, vore intressant om det finns någon som har dystymi här kan beskriva hur det känns. Har en i släkten som lider av kronisk dystymi, vi har ingen kontakt längre, men om jag tänker på hur jag upplevde denna person när jag var liten så är det nästan en kopia av mig själv idag.

Ditt drogande har nog skadat din hjärna. Du skulle låtit bli drogerna. Nu får du stå ditt kast

Du räkna nog inte ut att jag förmodligen kände såhär redan innan tiden jag droga.

Min psykoterapeut antydde att jag kunde lida av dystymi. Men jag fick aldrig någon regelrätt diagnos. Min allmänna känsla är inte konstant nedstämdhet, utan bara oförmåga att känna glädje. Jag kan uppleva något som kan kallas för glädje vid adrenalinkickar, men aldrig annars. I övrigt har jag väldigt få känslor. Kan inte känna kärlek eller saknad och sällan ilska. Dock irritation, vilket i ett i övrigt känslolöst liv kan vara nog så uppfriskande.

Senaste gången jag upplevde någon slags lycka var kanske runt 13-14 års-åldern. Jag har först på senare år förstått att detta inte är något man blir av med och försöker istället hitta vägar att acceptera, men då jag ännu inte är riktigt där så har jag tyvärr inga bra råd annat än att söka kickar som får dig att må bra.
Utmana dig själv och tänk inte så mycket på att du måste ha känslor för att kunna uppnå dina mål. Man kan leva ett ganska normalt liv ändå. Det stora problemet tror jag är att man hela tiden jämför sig med andra. Du skriver om framgångsrika och lyckliga personer, och visst kan de säkert ha det bra i sin lilla värld, men det utesluter inte att du också kan nå någonstans. Lycka är inte en förutsättning för framgång och vice versa.

Jag tror inte att du skulle vara oförmögen att känna lycka. Snarare är det nog så att ditt liv som det ser ut idag inte gör dig lycklig. Med stor sannolikhet för att du har förväntningar vilka inte manifesteras i verkligheten, och vilka du inte känner dig kapabel att förverkliga. Jag känner igen mig i det du säger om lyckliga minnen från barndomen. Jag var nog 25 innan jag byggde lika bra minnen igen, trots att jag absolut hade 'kul' däremellan.
Som barn planerar man inte att det ska vara kul, man fokuserar inte på känslorna. Jag tror att det är en nyckel till att faktiskt uppleva lycka; att inte förblindas av egna eller andras bild av den.
Agera, men agera i enlighet med den naturliga ordningen och inte i enlighet med begäret. Världen är full utav 'låtsaslyckliga' vilka lyckats med att uppfylla någon typ av förväntningar - passat in i någon ordning som givit dem fördelar i deras livssituation - men inte i den ordning som de haft inom sig från barnsben.

Du hänger upp ditt liv för mycket på vad som sker i det yttre, som ofta beror på slump och omständigheter. Vad du borde söka efter istället, är att få ditt öde att blomstra inifrån, och sedan förändra din yttre miljö med en större frihet i ett nytt ljus. Många bra texter har skrivits av filosofer om saken, gå till ett bibliotek och låna.

Detta påminner mig lite om mitt och faktiskt om min bortgångne äldre sons liv. Han frågade min mor flera ggr (han hade mycket bra kontakt med sina farföräldrar)..."Farmor, varför är jag aldrig glad ?". Likadant var det för mig. Jag kunde vara rätt kraftfullt nedstämd, men inte på depressionsnivån. Vi kunde bli uppspelta över något, men ofta väldigt kort tid och någon superglädje / eufori eller verklig entusiasm kunde vi aldrig prestera. Ny motorcykel ...fint, fint ...och sedan åker man, men inte så man tycker det är superkul. Resor och dykning likaså. Kul, men inte så mycket glädje man kunde förvänta sig av te x resa till Maldiver eller grottdykarresa till Mexico. Tittar man på våra bilder så är de mesta...inte leende. Vissa ja, en kort stund men genuint glädje och LYCKA, har alltid fattats mig...och en av mina söner med. Jag sökte hela tiden, alkohol kunde få mig att ha rus och vara glad, men bara kort tid. Resor, hoobbys, relationer...Visst, jag gör saker. Kör kul MC, reser, dyker på speciella ställen...och lever i en bra relation med fin kvinna...Lycklig har jag aldrig varit. Däremot känna sig olycklig går bra. Jag har gett upp sökandet, vill bara numer efter att min son gått bort bara ta mig igenom resten av livet bara så smärtfritt som möjligt och går inte det så får man väl ta död på sig själv snyggt och stilla.

Gjorde ont att läsa detta, jag beklagar din sons död.
Tar mig av någon anledning till ett tillfälle som hände inom min familj, hittade denna person medvetslös (självmordsförsök) p.g.a. väldigt tunga och mörka känslor.

Jag förstår inte vad detta bottnar i, hur man ska kunna ändra på det. Samtidigt kan jag förstå vissa aspekter av det, men inte varför det är så konstant trots alla försök att vända på det. Jag har provat så mycket olika saker men inget tycks ta sig igenom labyrinten till lycka. Jag förstår inte varför det är så mycket mer enkelt att känna sig nedstämd och sorgsen än lycklig och glad. Jag förmodar att du levt ett tag då du har familj och upplevt mycket, det skrämmer en person på 20 år. Vet att det kommer inifrån, men hur mycket och hur länge ska man behöva söka för att få känna på en gnutta glädje. Sist jag närmade mig känslan av att vara riktigt lycklig var på nyår för tre år sen och jag träffade mitt livs kärlek, men det sket sig såklart tack vare oss båda..

Jag är rädd för självmordstankarna jag har, de är så "snälla" på något vis, som att det är okej. Att jag inte har något att hämta här i livet och att det är full fart framåt om jag inte vill existera mer. Samtidigt tänker jag att det finns en vändning någonstans.

Tack för alla svar förresten, har inte haft orken att svara på er var och en. Jag uppskattar vartenda ord.

Jag kämpar också med den inre hopplösheten.
Ett slags mörker som gräver i mig.
Ler och är glad mot vänner och anhöriga men jag ler inte i mitt inre.Känns som jag ljuger.
Talar aldrig om hur jag mår säger alltid att allting är bra.
Nästan som att jag vant mig att låtsas va glad.
Vet inte ens om det är lycka jag känner när jag tror mig va lycklig.
Spelar liksom ingen roll vad jag gör. Tycker om att löpträna bland annat men när jag är springer så känner jag mig jagad. Konstant oro i kroppen.
Har märkt att jag kan skriva om det här obehaget mer än att tala om det. Jag får fram hopplösheten i texten. Lättar på trycket.
Kanske är hopplösheten locket över lyckan eller också är det oförmågan att känna lycka som skapar hopplösheten. Jag har svårt att identifiera känslor.
Jag känner ändå en slags lycka genom min humor och ironiska ådra.
Kan bli överglad, förbannat drygt det med, men det är inte ju ändå inte lycka
Börjat ifrågasätta lyckan. Vad är egentligen lycka. Synonym till lycka är djup glädje. Kan man känna lätt lycka också.
Jag är nog känslostörd mest av allt. Får inte mina känslor att gå ihop.

Så har det varit för mig hela mitt liv. Jag märkte på min son att han hade liknande känsla. Kanske är detta ärftligt, min andre son har det inte så.

Jag har efter min äldre sons bortgång byggt upp ett "självmordsrum" i mitt inre. Dit går jag alltoftare och är där alltlängre för att där har jag ro. Det rummet består av en konkret plan på hur jag ska gå till väga med alla"tillbehör" som brev jag lämnar, förklaringar, vad jag måste få på plats för att lämna allt i perfekt ordning efter mig...hur mycket metadon, benzo och alkohol jag behöver...vad jag tänkte ha på mig osv". Det ger mig lättnad att vara där. Sorg med, men den sorgen är...en snäll sorg. Kanske mer att man blir rörd på något sätt och därför fäller tårar.

Periodvis tränade jag maninskt. Särskilt när jag hade det svårt. Löpning, thaiboxing...lyfte även en hel del men just löpning var det jag självmedicinerade med. Jag kunde kubba 30km om dagen, många dagar i sträck..plus träna thaiboxing på kvällen. Vikten rasade...lederna tog stryk. Nu tränar jag inget, fast jag borde. Jag äter skitmat men jag äter...

Jag har aldrig varit lycklig. Någonstans med åldern förlikades jag med att det aldrig kommer att finnas "lycka" som andra tycks definiera det i mitt liv, men att "INTE VARA OLYCKLIG" och ledsen skulle vara bra nog för att motivera mig att leva vidare. Även stunder och dagar av glädje som de jag ändå haft av att köra MC, dyka i grottsystemen på Yucatan eller köra snöskoter i fjällen osv var en bonus, jag inte egentligen förväntade mig, eller tog för självklar.

Inget av detta finns nu. Nu är jag inte bara likgiltig eller milt melankonisk som jag oftast var. Jag är faktiskt ganska olycklig nu och min motivation eller livsgnista tryter.

Poängen med mitt liv saknas.

Inte vara olycklig ja, där finns det en gnutta motivation hos mig, men den känslan ställer sig alltmer sällan i rampljuset. Jag ser inget ljus nu, jag kan ligga i solen vid en vacker strand och nyss badat i vatten och D-vitamin. Men ändå, oavsett vad, så känner jag ändå detta vemod. Det är precis som Allan Edwalls visa "Visst är det bätter men int' är det bra".

Jag vet vilket rum du pratar om, tror många har det där "rummet". Det är ett rum av trygghet, i det rummet finns en garanti och flera olika alternativ att ta sig till "slutet". Det finns ingen jag delar med mig om detta till, jag vill inte oroa någon. Men det är något som rör sig i mig varje dag, en känsla som alltid finns där. Jag är inte ens halvvägs genom livet, men jag känner redan att det är över.

"dopaminfasta" plus lite nofap kanske. Folk får psykbryt när nofap nämns, men porr bör åtminstone undvikas. det hade jag tagit bort först. Och det har helt normaliserats idag. (nämner detta generellt, EJ i anknytning till dig ts.)
Ett tips iaf, det funkar ganska bra för min del.
Naturen blir vackrare, relationer djupare, färger rikare, magin i ögonen börjar gradvis infinna sig.

Tillskott:
5htp för serotonin, och tyrosine för dopamin var ju vad Jim Carrey använde sig av istället för psykofarmaka - aminosyror. Kan också vara värt att kika på.

(är ej läkare).

mvh
rc