Citat:
Ursprungligen postat av
Milfotronic
I några trådar har jag gett mig på att kritisera heliga saker som kvinnor och familj. Det sociala receptet i PK-Sverige är att vara mogen och pro-woman. Speciellt om det avser män. En man som kritiserar kvinnor blir genast beskylld för att ha personliga problem och svårigheter på köttmarknaden, dvs inte vara framgångsrik hos brudarna. Folklig vulgärfeminism skulle man kunna säga. Och trots att svenskar tror sig vara väldigt individualistiska och oberoende så skattas kärnfamiljen väldigt högt. När man gör sig lustig över denna slätstrukna och överskattade sociala institution blir man genast överkörd av upprörda mammor och pappor. De har ju investerat allt och allt i feel-good-familjeliv och fattar inte att man kan tycka annat. Dessa mammor och pappor fostrar sina barn att acceptera LGBT, så hur kan de ha fel? Eller hur? Det är så typiskt att de mest onyanserade, tråkiga och ingrodda elementen är de som dominerar Flashback, som påstås värna yttrandefrihet och oliktänkande. Jösses, hur skiljer sig sajten och dess klientel från DN eller SVT? Är den enda skillnaden att få säga n7gger? Horan och sanningssägaren har i alla tider stuckit i ögonen på det konformistiska majoritetssamhället. Genomsnittsnollan hatar att höra sanningen, och kan bli jävligt vresig när den sägs.
Diskussionsunderlag: varför är folk så känsliga för att höra sanningen?
Sanningen uppfattas oftast mer komplicerad än lögnen. Sanningen kan vara obehaglig.
Sanningen kan förstöra hierarkier och politiska ståndpunkter, värdegrunder.
Det är energikrävande och ingenting de flesta orkar gå igenom. Sanningen skapar ofta
mer konflikt kortsiktigt och kan skapa förvirring/obalans, man måste ändra strukturer och
folks sätt att tänka. Långsiktigt vinner dock alltid sanningen.