Är jag en vekling? Jag mår dåligt

Jag är en vuxen man som för ca två år sedan blev knäckt över att alltid vara den som aldrig fått någon relation bland mina nära. Jag är alltid den som blev kvar ensam. Jag har fram tills detta varit en person som inte brytt sig om vad andra tycker om mig utan jag har bara vänt ryggen och släppt det och sedan hållit mig för mig själv ett tag men nu är jag knäckt.

- När jag gick i grundskolan var jag alltid den som inte blev bjuden till kalas i klassen
- När det var klassdisco var det alltid jag som aldrig fick dansa med någon tjej
- När jag väl talade om för en tjej att jag gillade henne fick alla reda på det och skrattade åt mig
- När mina bröder fick åka till landstället med farmor och farfar och det fanns för lite plats i bilen var det alltid jag som fick stanna hemma
- Efter 20 sa dom att vi inte ger julklappar något mer men mina bröder och kusiner fick men inte jag
- När jag skriver till tjejer på nätet är det alltid jag som inte får några svar. Mina bekanta får ju iallafall svar ibland och träffar
- När jag väl fick träffa en tjej (som ledde till sex) var det jag som fick sms om att min kuk var liten efteråt
- Det är jag som många gånger igenom livet blivit kallad ful
- När jag skulle träffa en annan tjej genom nätet för kanske åtta år sedan var det jag som blev nobbad när jag kom fram och sedan fick hån tillbaka på sms

Fram tills för två år sedan brydde jag mig inte men nu har mitt psyke gett vika. Jag har inte lust med något längre och jag skulle verkligen vilja skjuta mig i huvudet. Att bara få sova.

Vad ska jag göra för att kunna gå vidare?

vekling vet jag inte om detta rätta ordet är..
Jag tror många känner som du gör dessvärre,..kanske inte i allt men några saker.
Du känner utanförskap, ensamhet....som allt du gör blir fel i andras ögon eller dina egnas.
Har du försökt prata med nån utomstående om det här..typ psykoklog etc.

Du låter deprimerad.

Oj det lät jobbigt! Men inga problem är för stora för att kunna lösas, kom ihåg det! Spontant känns det som om du har haft otur med människor du mött. Sådana möten och upplevelser påverkar dig såklart negativt.

Tycket du kan börja med att prata med någon. Terapeut eller liknande, vänd dig till vården. Kom också ihåg att det inte är något svaghetstecken att prata med någon, det handlar snarare om personlig utveckling och att möta sitt inre jag vilket gör dig starkare. Fler borde faktiskt göra det även om de upplever sig inte behöva det.

Det handlar inte om att du är vek, efter mycket motgångar har sannolikt din självkänsla skadats vilket kan kan skapa en ond cirkel till nya möten.

Felet ligger inte hos dig, det låter som det ligger i hur andra behandlat dig. Och det går att komma tillbaka med storm! I slutändan kommer dina erfarenheter vara din visdom och göra dig ännu starkare som människa.

Finns det nåt positivt du kan fokusera på att göra?

Kom ihåg att du inte är här av en slump...

Jämför dig aldrig med andra!

Ditt liv är ditt liv och det finns en uppgift just för dig.

Problemet många gör är att de jämför varandra.
Sluta med det.

Var du!

Forcera aldrig saker.
Var sak har Sin tid.
När tiden är mogen kommer nästa steg..
Men det är inte du som kan tvinga fram det.
Bara var, ta det lugnt och allt ska komma till dig.

Tråkigt att höra om dina dåliga erfarenheter.
Kan dock säga att jag kände igen dom alla förutom "hånet" på din lista.
Men då har jag aldrig heller gjort något sådant.

Skulle säga att du inte är en vekling.
Det du är, är en äkta och känslosam kille och det finns det alldeles för få utav!
Jag tröttnade på ensamheten och all skit så det slutade med att jag slutade bry mig. Jag provade att leva livet och inte ångra en sekund istället.
Men när snurran snurrade som värst så önskade jag mig bort från allt igen och finna tryggheten.. i ensamheten. Människor är falska, kalla, hånfulla, egoistiska, hatiska, skitsnackare, krävande, idioter, oansvariga, lögnare, narcisster. När det är 2 stycken som håller ihop har dom oftast liknande defekter. Det gör att du alltid blir utanför.. för du har inga förutom ev tjurighet p ga depressionen och ångesten av att aldrig bli sedd som du önskar.

Hoppa på någon kurs med något som du gillar. Så kanske du möter någon under tiden.. om inte första kursen så kanske den andra eller tredje.
Ge inte upp iallafall. Le och verka obrydd så kommer du lite längre.

Livet kan vara svårt och orättvist. Många i världen har upplevt det i alla länder.
Ge inte upp. Fortsätt göra saker och var så stolt du kan. Det kan ljusna.

Läget är som det är, vad som hänt går inte ändra. Själv är jag helkass när det gäller relationer, jag tror jag har något som liknar asperger och privat lever jag som när jag var 17. Är inte intresserad av radhusköp, parmiddagar eller att drömma om möbler och leasad Volvo. Det funkar när man är 20 och får brudar men svårare när man närmar sig 30. Många av mina polare är 22-24 då jag har roligare med dem.

Hade jag haft mer CSN att ta skulle jag plugga något intressant i en mindre studentstad där man kommer nära mycket folk men kanske inte lika ytlighet som i de större städerna där man kanske lär känna fler personer men man festar bara med dem. Även om du inte vet vad du vill bli kan du söka något som verkar intressant och ge det en chans åtminstone ett år, du kan glömma ditt gamla liv i ett nytt umgänge på en ny ort och kanske leva ditt livs år. Själv blommade jag ut genom att lämna min inskränkta småstad och göra bra vänner, alkohol och sex till en naturlig del av livet istället för enstaka tillfällen i gymnasiet.

Jag har precis slutat gå hos psykolog. Har varit där i tre omgångar senaste två åren. Nu går jag bara på antidepressiva. Ja detta har verkligen lett till en ond cirkel. Jag har ingen självkänsla eller självförtroende alls. Allt är i botten.

Jag funderar på att ringa min läkare och be om att få sluta med antidepressiva för jag mår dåligt iallafall. Det som har hänt har hänt och mitt självförtroende och livslust är i botten och det kan inga piller ändra på.

Nej, du är INTE någon vekling!

Men du har blivit väldigt oschysst behandlad.

Mitt tips är att gå och prata med någon professionell om hur du mår. Du kan börja med läkaren på vårdcentralen så ordnar de en kontakt vidare. I samtal kunde det vara idé att involvera dina släktingar också. Men ta ett steg i taget.

Kom ihåg att du är värdefull just för att du är DU! Du gör nytta genom att finnas till, och ingen kan ersätta dig!

Edit: Läste nu att du har en kontakt. Boka ett möte och ta upp precis det du känner och tänker. Ni kanske kan pröva nåt nytt upplägg. KBT...?

Ok, det är bra att du pratat med någon iallafall, då är du på rätt väg! Saker och ting går inte alltid fort även om man skulle vilja, och saker upplevs ännu långsammare när man mår dåligt.

Någonstans inom dig finns den där glöden även om det inte känns så just nu. Det finns saker som du är bra på och som du gillar att göra. Jag tror att du, i den mån du orkar, ska försöka fokusera på och hitta dessa saker så mycket det går. Om du inte orkar så ta ett litet steg i taget.

Jag tror att du genom att försöka identifiera dessa saker och att börja försöka fokusera på dessa, kommer hitta energi.

Visst lättare sagt än gjort när man mår dåligt och allt är jobbigt men det är iallafall ett förslag på riktning.

Skriv en lista på saker som intresserar dig eller som du har tyckt om att göra, kan vara vad som helst. Kan du bara tillfredställa lite av dig själv inombords så tror jag att du får mer kraft!

Det kan ta tid men det kan också vända till något mycket positivt snabbare än du anat! Rid ut vågen och du kommer få valuta för allt dåligt du upplevt!

Well, jag känner igen din situation. Är i en ganska liknande sits. Inte med allt som hänt och inte hänt, men hur du har upplevt ditt liv. Känslan av ensamhet, utanförskap, svårt att umgås med folk och mycket mer. Som värst blev det nu i våras. Många verkar säga saker som "Kom ihåg att du inte är här av en slump..." och att du inte är en vekling och försöker rycka upp dig. Men jag tror inte det hjälper?

Jag tycker inte heller iofs att du är en vekling med mera. Kunna hålla ut så här länge med det du beskriver, verkligen inte vekling enligt mig. Jag tycker det är jättesynd att du numera har svårt att vända ryggen och "skaka av dig" det som folk säger och hur de beter sig.. Om det nu inte är så att det egentligen varit en fasad och du mest skrattat bort det, men att det egentligen kännts som knivhugg i bröstet. Jag tror att alla har vi olika vägar bort ifrån en depression, alla känner olika och att man måste hitta sitt sätt. För mig hände något i början på sommaren som jag hoppas är en vändpunkt.. det går kanske inte tänka sig till detta tankesättet eller tvinga sig in på spåret.. men helt plötsligt gick jag ifrån att alltid försöka hålla upp en fasad, det var väldigt viktigt att utåt försöka se ut som allt var bra, att man vad glad. Med detta kom att jag kände mig tvungen att umgås med folk, vänner och familj. Prata med kassörskan i butiken etc. Allt detta är jobbigt för mig då jag troligen lider av social ångest. Kom till en punkt där det inte gick att hålla igång med allt detta, struntade i om kassörskan tyckte jag var otrevlig eller att familjen ville jag skulle komma på besök. Behövde jag varva ner och sluta känna mig "pressad" så tog jag mig den tiden. Träffade inte familjen på 2 månader, blev lite ensamt, men känner mig lugnare. Berättade även för en av mina närmsta vänner om allt, dvs fasaden kändes inte lika viktig längre. Vilket också ledde till att jag blev lugnare. Känns som där har funnits en "stress-nivå" i kroppen som alltid varit maxad som nu har sjunkit lite.

Säger inte att det kommer bli bättre, jag hatar såna kommentarer. Jag bara berättar om min egen situation för att jag behövde göra det och samtidigt kanske kunna få dig att se att bara för det är dåligt nu så behöver det inte alltid vara det. Jag var nog sjukt nära att ha förlorat allt hopp men jag hittade min väg, hoppas jag. Och jag hoppas att du också en dag kommer känna så.