De senaste dagarna har bl a SR rullat nyheten att EN opinonsundersökning (Novus) lyft fram miljöfrågan som allt viktigare för väljarna. Konklusionen hamnar i att detta "gynnar Miljöpartiet".
https://omni.se/klimatfragan-allt-vi...jarna/a/a2ELR2
DN har å sin sida satsat på helsidor med brinnande jordklot och Expressens Liljestrand skrivit en av sina hysteriska krönikor toppat med det här twitterutbrottet:
Citat:
Till alla er högerpopulister som ALLTID ALLTID ALLTID VRÅLAR OM SAMHÄLLETS TOTALA KOLLAPS OCH UNDERGÅNG men nu, när ekosystem bryter samman, boskap nödslaktas, bränder rasar och oersättliga värden försvinner anklagar andra för ”alarmism”:
Mitt förakt för er är gränslöst.
https://twitter.com/jensliljestrand/...86156328251392
Nu skriver Hakelius en rätt träffande krönika i Fokus där han beskriver DN:s agerande och ställer frågan om det pågår en process med syftet att rädda miljöpartiet kvar i riksdagen
Citat:
Vanligt folk – en folkgrupp DN inte litar på, eller ens riktigt erkänner – skulle på sitt eget vulgära sätt kunna ana ett annat, enklare syfte här: för ett tag sedan hängde Miljöpartiet på riksdagsspärren. Nu börjar det hämta sig.
Han avslutar med att skriva att sådan "är nonsens" med den underliggande frågan "fast är det verkligen nonsens"?
Citat:
Journalister ingår inte i en politisk sammansvärjning. Så funkar inte branschen. Däremot är kårandan inom journalistkollektivet stark. Grupptrycket är kännbart. Den svenska journalistrollen präglas både av medelklassens och radikalitetens konformism. Vad som räknas som riktiga och rätta åsikter är ganska väl definierat, med små variationer beroende på redaktion. Det handlar inte nödvändigtvis om att medvetet driva en agenda. Men det handlar om att vissa idéer, formuleringar och frågor upplevs som självklara och oantastliga. Andra är så främmande att de inte ens övervägs. Och som Kent Asp visat i sin forskning var, åtminstone för några år sedan, inget parti så starkt inom journalistkåren som Miljöpartiet.
Men bara vanligt folk skulle förstås få för sig att det ena hade att göra med det andra.
https://www.fokus.se/2018/08/redaktor-fyra-procent/
Vad tror ni? Ligger det något i det Hakelius antyder?
Finns det en tendens i medierna att
skapa en verklighetsbeskrivning och sedan agera utifrån att den verkligehetsbeskrivningen stämmer?
Utser man valets vinnare och sedan visar den personen/partiet sig bli valets vinnare - är det för att medierna hade rätt eller för att de lade ned all kraft på att
få rätt?
I den här tråden kan vi diskutera mediernas agerande vad gäller miljöpartiet som frågeställningarna utifrån ett bredare perspektiv.