Är Jägare-samlare den ultimata förebilden för ett lyckligt liv?

Vill börja med att säga att jag inser att det är totalt omöjligt att leva som en bokstavlig jägare-samlare och mycket av det vi har idag är värt att bevara.

De senaste åren har jag funderat på hur jag vill leva, vad som är viktigt i livet osv. Jag har kommit fram till att det viktigaste jag insett är att vi i >99% av vår historia levt i naturen som nomadiska jägare-samlare i grupper om ~50 personer där alla kände alla och levde för varandra. Biologiskt och psykologiskt är vi i princip detsamma som vi var för 6000 år sedan och ännu längre bakåt.

Det här har fått mig att börja tänka på moderna fenomen som städer, informationssamhället, lönearbete, bekvämlighet, smarttelefoner etc. på ett annat sätt. Visst är jag inte den första som sitter som en hippie och tänker på hur konsumismen har nackdelar men med den här utgångspunkten känns det annorlunda. Man kan förstå saker på en mänsklig nivå.

Håller ni med om att vi har en tendens att ignorera den viktigaste delen av människans historia?

Problemet är att du inte är tillåten att bo gratis i en koja, har du hus ska fastighetsskatten in vilket kräver en inkomst. Annars kan man fiska, jaga och samla för egen försörjning. Kan dock tycka att det är mer normalt att sträva efter lite mer i livet. Uppenbart har du internet hur har du tänkt betala för det? Genom att sälja kött? Då jobbar du igen...

Ja det är så vi bör leva. Människor behöver vara del av någonting större, och vad är inte större än moder natur själv. Det som skapat och är allt vi ser och allt vi är.

Dock krävs det en mänsklig Thanos för att uppnå detta då 99% av jordens befolkning skulle behöva dö.

Eftersom det är omöjligt, hur ska man leva i det moderna samhället för att komma så nära som möjligt? Vi kommer förmodligen aldrig känna riktig gemenskap idag men det betyder ju inte att man bör ge upp.

Några som lever enligt principen är t.ex chistiania. Dock är de inte jagare och samlare, men lever kommunistiskt och vill vara i symbios med naturen. Hur självförsörjande de är vet jag ej, de tjänar nog pengar på annat

Att jaga, fiska och samla för egen försörjning kostar pengar. Visserligen låter dig allemansrätten samla så mycket du vill, men all jakt och fiske är värdefulla resurser som rättsinnehavarna vet att ta betalt för. För fisket måste du lösa fiskekort för att inte åka dit, och jakt är bland det asdyraste nöje man kan ha; finns i princip ingen som livnär sig på jakt i Sverige förutom de som jobbar som jägmästare eller bedriver omfattande svartjakt.

Finns en skämtteckning jag gillar på ämnet. Det är två stenålderskillar med spjut som sitter i en grotta och snackar. Den ena säger till den andre "Det är något som inte stämmer här. Vi äter bara ekologiskt, det finns inga föroreningar i varken vattnet eller luften, vi får massor med motion... så varför dör vi när vi är 40"?

Jägar-samlarsamhället var ett fullständigt skitliv.

Visst, vi stressas över att pendla till jobbet. Men har du någonsin ångesten i att varken du eller barnen ätit på tre dagar, du har inte hittat något villebråd på lika länge och oroar dig nu för att även om du ser ett kommer du vara för matt för att jaga ihjäl det? Eller att vintern verkar hålla på alldeles för länge i år, och ni hittar inte ett enda bär längre?

Att leva i relativt välstånd innebär också att andra grupper kan välja att mörda oss för att ta vår mat eller fördriva oss från stället vi slagit oss ned på.

Liknande grupper tenderar att vara STARKT hierakriska, och är du inte en av alfahannens närmsta kan du räkna med att det är du som får göra det farligaste och får äta sist i slutet av dagen. Räkna med att de styr med järnhand och bestämmer vem som får ligga med vem och vem som tillåts skaffa barn. Att sticka ut och störa ordningen är risker som flocken inte kan ta, räkna med att oliktänkande blir spöade tills de lyder.

Arbetsdagen tar i princip aldrig slut. Du kan spara ytterst lite. Alla former av lek, kreativitet och nöje finns det BARA utrymmer för när ni redan ätit er mätta för dagen och samlat en del till imorgon.

Att hitta vatten är en konstant kamp. Blir det torka och floden börjar torka ut är vi lika fucked som anitloperna som dör av törst.


Jag ser många brister i konusmismen, och vi är på tok för ensamma idag. Men jag vill inte tillbaka till vad vi hade innan.

Inget av det här, förutom den korta medellivslängden, stämmer med det jag har läst.

Jägare-samlare hade relativt enkel tillgång till föda och arbetade färre timmar än vi gör idag. Grupperna var egalitära och ledarskap var dynamiskt beroende på vilket arbete som skulle utföras. Att inte dela med sig kunde bestraffas med döden och alfahannar hölls i schack utav hela gruppen.

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3917328/

https://www.psychologytoday.com/us/b...s-work-is-play

https://www.psychologytoday.com/us/b...alitarian-ways

https://en.wikipedia.org/wiki/Hunter-gatherer

Sen har jag aldrig sagt att jag skulle vilja gå tillbaka till det, tvärt om skriver jag att det är omöjligt i mitt första inlägg. Jag vill snarare utforska om man inte kan lära sig någonting av dem, om vi förlorat någonting viktigt och inte automatiskt förkasta 99% av vår historia som du precis gjorde.

Ok, ska erkänna att jag bara skummade abstract på de där, men du har källor och jag inte, så jag lägger ned mina tidigare åsikter och håller med så länge.

Och visst tror jag att vi har mycket att lära av dessa samhällen. Jag tror visserligen också att både när vi tänker på det, forskar om det och läser sådan forskning gör vi det med ett visst bias i form av besvikelse på det moderna samhället och en diskret fantasibild om "den ädle vilden".

Värt att begrunda är att samhällen utan litteratur blir "tidslösa". Visst kan muntlig traditon föra oss långt, men de lär varit medvetna redan då om visklekseffekten och att man kan glömma detaljer, eller att minnet är ungefärligt och inte exakt. Det hände något särskilt med oss när vi fick skriftspråk och kunde anteckna händelseförlopp exakt.

Men jag tror det intressanta är att diskutera sociala skillnader. Jag tror många svenskar lever alldeles för isolerat idag, vi är inte menade att bo i en stor kloss där vi inte kan namnet på våra grannar.

Å andra sidan, de flesta jag känner från kulturerna från Mellanöstern är överens om att det är för mycket av det goda; minsta grej så snackar alla skit om dig, eftersom alla känner alla inskränks privatlivet otroligt och alla har åsikter om hur du för dig, vem du umgås med och vilka val du gör. Jag som är individualistiskt uppvuxen skulle känna mig så satans kvävd om jag förflyttades till det.

Vi behöver störtskön jävla etno-tribalism med en arkeofuturistisk infrastruktur.