Sitta en timme och låta ångestframkallande tankar ta över?

Jag var hos min samtalskontakt häromdagen. Jag brottas just nu med en "svår depression" och "GAD". Jag har fått erbjudande att testa Lamotrigin eller litium då antidepp inte riktigt funkar (blir mer impulsiv, tankarna rullar i hundra, mer svängningar i måendet) och har då såklart bipolaritet i släkten.

Så det var lite bakgrund. (Och om någon haft någon av de medicinerna, hur funkar det? Jag tror jag, om jag ska testa något, kommer testa Lamotrigin då jag inte vill bli dämpad uppåt och som jag fattat det så är den inget skydd mot Hypomani eller mani)

Är det någon som gjort ett sånt här tankeexperiment som innebär att man sitter i typ 60 minuter och "mår dåligt". Att man låter alla tankar komma och sen stänger man av efter det. I mitt huvud så låter detta väldigt konstigt. Kanske för att jag är väldigt kreativ och använder mig av mitt dåliga mående också och att bara sätta ett lock på sen känns som att hämma kreativiteten?

Hur har det fungerat för er?

Morsan hade också GAD, eller har skulle man kunna säga. Hon trodde jag skulle dö så fort jag rörde mig 200 meter från henne. När jag sedan blev tonåring så tog jag tillfälle i akt och gjorde den mesta skiten man kan tänka som droger, rymde på natten etc.
Hon såg väl tillslut att allt gick bra ändå och jag lever ju. Hons GAD är nu nästan obefintlig då hon ofrivilligt har härdats av hur jag var i tonåren.
Så ja, jag tror att du delvis kan träna bort det genom att utsätta dig i situationer som känns extremt jobbiga.

Jag hade när jag var yngre problem med ångest och fobi. För mig hjälpte det att jag lät ångestvågen komma, jag lät den skölja över mig, sedan kom jag ut på andra sida kippandes efter andan. Till nästa våg kom. Efter en tid insåg jag att det går över, det är inte verklighet, låt vågen komma bara. Med tiden blev vågorna kortare och mindre för att sedan ebba ut.
Vet inte om det är något som kan fungera för dig så detta enbart är min erfarenhet.

Jo så har jag låtit det vara de senaste.. 10 åren kanske. Oftast fungerar det ju då jag vet att panikångest går över men det är väl mest den generella oron som finns.

Jag har rätt kassa gener när det kommer till både fysisk och psykisk hälsa och sen övergrepp på det så egentligen ser jag inte detta som något som "bara kom". Det var mer en tidsfråga innan det skulle påverka mig så pass att jag inte klarar av jobbet.

Men jag håller med, att undvika ångesten är inte hållbart i längden!

Ja, du har insett det många aldrig förstår. Allt går inte att bota, allt går inte att göra bra. Ibland får man inse att det här är så bra det kan bli och jag får se till att hantera det. Det är en tuff insikt, men det blir lättare på något sätt när man slutar jag efter nästa behandling, nästa terapi.