Det här är en ganska lång text, ville skriva av mig men även ha en chans att någon som kanske vet något om borderline kan kanske se om det utifrån beskrivet av mig kan finnas risk att jag har det, och därifrån kan ju då gå vidare om jag blir mer säker på min sak.
Jag har under en lång tid, från iallafall att jag varit 13/14 år tills nu misstänkt att jag lider av någon form av psykisk störning. Under flera år har jag letat och läst för att försöka förstå vad det isåfall kan vara. Jag anser mig själv vara väldigt rationell av mig och slänger inte bara på mig något sådant här hur som helst bara. Har nu läst mycket som psykolog och doktorhemsidor (menar t.ex 1177) men även andra användares upplevelser och jag känner igen mig i mycket.
Jag har haft svårt att bilda en identitet ända sedan man började att bygga en identitet. När man börjar bli tonåring. Jag har alltid haft väldigt lätt att ta efter saker jag ser som jag finner häftiga och intressanta för stunden. Detta beteende hänger kvar än idag och har gjort det sedan högstadiet. När jag började 1an på gymn. tycker jag att mina indentetsförändringar blev mer intensiva. Under en tid i 1an identifierade jag mig med bråkiga förortskids och levde därefter med kläder som de andra hade (Adidasbyxor, en keps o hoodie t.ex). Jag ville vara kriminell, senare så ändras det igen och jag försöker vara en ”classy” person som har skjorta och beter sig. (Beter mig ofta bra gentemot andra människor särskilt folk jag inte känner, dock tänder jag snabbt till).
Jag har kraftiga humörsvängningar emellanåt, överreagerar på småsaker, blir väldigt glad och euforisk när saker går vägen eller bara slumpmässiga tillfällen.
Jag är väldigt skeptiskt inställd till människor och även folk i min närhet. Fast i vissa fall motsatsen och för naiv mot andra (dock i berusat tillstånd). Kan t.ex alltid tro att när jag går ifrån mina polare när vi t.ex krökat eller umgåtts bara så börjar de prata skit om mig så fort jag går. Jag kan tro att folk säger saker kryptiskt till varandra om mig eller ger varandra kroppsspråk om mig som t.ex en blick på den andra. Eller typ ljud som man gör som typ suckningar eller en sån där hostning man gör när man är dryg.
Jag har haft självskadebeteende samt har missbruksproblem just nu vilket jag haft sedan jag började dricka alkohol i 14 eller 15 års åldern. Dock drack jag då väldigt mycket i något år för att sedan gå över till hasch. Därefter började jag ta tram men slutade dock med det på egen hand och vilja men fortsatte dock röka. När jag dricker så dricker jag ofta mycket och blir lätt för berusad.
Vet inte om det här ingår men kan börja tänka på saker jag gjort och sagt (kan vara 1 månad sen, 2 år, 1 år) och fått grov ångest eller slags cringeningar att jag typ kryper ihop med kroppen. Dessa är ju inte dock panikångest skulle jag tro eller är säker på det. Känslan skulle jag beskriva som att man tänker och kommer in på någon dålig tanke, och det blir liksom som att jag svär för mig själv i huvudet ocj cringear med kroppen.
Har starka rädslor över att bli övergiven, av flickvän, vänner, familj o.s.v. Tyckte det var väldigt väldigt jobbigt när polarna var sjuka samtidigt.
Jag tror även att man skulle kunna anse att jag idioliserar människor och sedan näst intill inte vilja se dem mer. Blev osams med en kompis en gång och ville nästan bryta upp med hela den bekantskapskretsen för att inte träffa denne, för att 24h senare kunna sitta och umgås med den (dock med en till vän där). Jag är ofta van vid att jag blir sur ett tag på folk och blir då väldigt sur, men har på ett sätt senaste åren lärt mig att kunna behärska mig och inse att jag överreagerar. Det brinner liksom bara i stunden för mig, väldigt intensivt.
Dock har jag under min uppväxt varit väldigt utåt och ofta haft lätt för att hitta nya vänner och samtala med andra människor, vilket typ försvunnit sedan gymnasiet.
Jag har under en lång tid, från iallafall att jag varit 13/14 år tills nu misstänkt att jag lider av någon form av psykisk störning. Under flera år har jag letat och läst för att försöka förstå vad det isåfall kan vara. Jag anser mig själv vara väldigt rationell av mig och slänger inte bara på mig något sådant här hur som helst bara. Har nu läst mycket som psykolog och doktorhemsidor (menar t.ex 1177) men även andra användares upplevelser och jag känner igen mig i mycket.
Jag har haft svårt att bilda en identitet ända sedan man började att bygga en identitet. När man börjar bli tonåring. Jag har alltid haft väldigt lätt att ta efter saker jag ser som jag finner häftiga och intressanta för stunden. Detta beteende hänger kvar än idag och har gjort det sedan högstadiet. När jag började 1an på gymn. tycker jag att mina indentetsförändringar blev mer intensiva. Under en tid i 1an identifierade jag mig med bråkiga förortskids och levde därefter med kläder som de andra hade (Adidasbyxor, en keps o hoodie t.ex). Jag ville vara kriminell, senare så ändras det igen och jag försöker vara en ”classy” person som har skjorta och beter sig. (Beter mig ofta bra gentemot andra människor särskilt folk jag inte känner, dock tänder jag snabbt till).
Jag har kraftiga humörsvängningar emellanåt, överreagerar på småsaker, blir väldigt glad och euforisk när saker går vägen eller bara slumpmässiga tillfällen.
Jag är väldigt skeptiskt inställd till människor och även folk i min närhet. Fast i vissa fall motsatsen och för naiv mot andra (dock i berusat tillstånd). Kan t.ex alltid tro att när jag går ifrån mina polare när vi t.ex krökat eller umgåtts bara så börjar de prata skit om mig så fort jag går. Jag kan tro att folk säger saker kryptiskt till varandra om mig eller ger varandra kroppsspråk om mig som t.ex en blick på den andra. Eller typ ljud som man gör som typ suckningar eller en sån där hostning man gör när man är dryg.
Jag har haft självskadebeteende samt har missbruksproblem just nu vilket jag haft sedan jag började dricka alkohol i 14 eller 15 års åldern. Dock drack jag då väldigt mycket i något år för att sedan gå över till hasch. Därefter började jag ta tram men slutade dock med det på egen hand och vilja men fortsatte dock röka. När jag dricker så dricker jag ofta mycket och blir lätt för berusad.
Vet inte om det här ingår men kan börja tänka på saker jag gjort och sagt (kan vara 1 månad sen, 2 år, 1 år) och fått grov ångest eller slags cringeningar att jag typ kryper ihop med kroppen. Dessa är ju inte dock panikångest skulle jag tro eller är säker på det. Känslan skulle jag beskriva som att man tänker och kommer in på någon dålig tanke, och det blir liksom som att jag svär för mig själv i huvudet ocj cringear med kroppen.
Har starka rädslor över att bli övergiven, av flickvän, vänner, familj o.s.v. Tyckte det var väldigt väldigt jobbigt när polarna var sjuka samtidigt.
Jag tror även att man skulle kunna anse att jag idioliserar människor och sedan näst intill inte vilja se dem mer. Blev osams med en kompis en gång och ville nästan bryta upp med hela den bekantskapskretsen för att inte träffa denne, för att 24h senare kunna sitta och umgås med den (dock med en till vän där). Jag är ofta van vid att jag blir sur ett tag på folk och blir då väldigt sur, men har på ett sätt senaste åren lärt mig att kunna behärska mig och inse att jag överreagerar. Det brinner liksom bara i stunden för mig, väldigt intensivt.
Dock har jag under min uppväxt varit väldigt utåt och ofta haft lätt för att hitta nya vänner och samtala med andra människor, vilket typ försvunnit sedan gymnasiet.
