Tankar om orsakerna till vårat lidande, samt ang. att ta bort dessa orsaker.

Depression är ett kliniskt tillstånd, jämförbart med brännskadan kanske. Oro inför framtiden är tankar i huvudet som kan ändras med träning.

Lidande för låt oss säga 30 000 år sedan orsakades mest utav andra djur som försvårade överlevnaden.
Människor har krigats mot varandra väldigt länge men nu efter industrialiseringen så är det inte yxor och pilbågar utan det är kärnvapen, biovapen osv. Detta har orsakat mycket lidande och lär göra det i fortsättningen. Ifall vår art har otur så utplånar vi oss själva tack vare krig och den känslan när man vet att människans slut är nära kommer att vara ett väldigt jobbigt lidande.

Lösningen till detta är inte att sätta stopp på krig för att det är omöjligt.
Vår art skulle behöva flytta ut till nya planeter så att vi kan leva med de man kan lita på, självklart skulle fiender uppstå ändå men det är fortfarande bättre än att alla människor är på samma planet.

Du kan INTE veta att du har fruktansvärda smärtor, utan att känna smärtorna. Och om du känner smärtor, då lider du. Det beror dock förstås på vad man anser att ordet "lider" betyder. Men eftersom det är så starkt kopplat till att känna smärta, så tänker iallafall jag att det är bättre att låta ordet "lider" betyda "känna lidande", och "lidande" är då smärta, sorg, ångest och andra "obehag".

Man kan förstås jobba och slita trots att man har fruktansvärda smärtor. Men det beror på hur man definierar "fruktansvärda smärtor". Det finns smärtor som är så svåra, att du helt enkelt INTE kan röra dig, och då kan du ju INTE jobba och slita. Men om de fruktansvärda smärtorna är "överkomliga", då kan du jobba och slita trots de fruktansvärda smärtorna. Men troligen får man hjälp av tex endorfiner, kroppens eget smärtstillande medel, för att klara smärtan. Men man kan ha brist på endorfiner, och då blir det troligen INTE lika lätt att klara smärtan.

Sen ang. att "tycka synd om sig själv", så betyder det ju ungefär "tycka att man själv har det svårt/jobbigt". Och jag tror att ALLA som har "fruktansvärda smärtor", tycker att de själva har det svårt/jobbigt. Och eftersom "självömkan" betyder just "tycka synd om sig själv", så måste det ju innebära att ALLA som har fruktansvärda smärtor är självömkare, och även lidande/lidare, om man använder "min" definition av "lidande".

Alla kanske dock INTE KLAGAR över sin smärta INFÖR ANDRA, men de är fortfarande självömkare, enligt mitt resonemang ovan. Och då finns det alltså olika typer av självömkare/lidare:

1.
Självömkare/lidare som KLAGAR över sin smärta inför andra, och INTE JOBBAR.
Alltså: "klagar, jobbar inte"-människor.

2.
Självömkare/lidare som KLAGAR över sin smärta inför andra, men som JOBBAR OCH SLITER.
Alltså: "klagar, jobbar och sliter"-människor.

3.
Självömkare/lidare som INTE KLAGAR över sin smärta inför andra, och som JOBBAR OCH SLITER.
Alltså: "klagar INTE, jobbar och sliter"-människor.

Orden "lidande" och "självömkan ", är alltså INTE korrekt att använda för att särskilja de tre typerna av självömkare/lidare ovan. Istället bör man hitta andra benämningar för att särskilja dessa olika typer. Tänker jag.

Om du anser att smärta=lidande så behöver du ju inte använda båda orden. Jag anser att det är olika saker, smärta är den akuta situationen, tex ett benbrott, lidandet är våra tankar runt det; nu kan jag inte vara med i höjdhopps-SM som jag tränat inför, jag kan fan knappast gå, det är FÖR JÄVLIGT, stackars mig.
Att verkligen ha ont, att känna smärta, behöver inte vara självömkan. Man kan konstatera "ja, det gör jävligt ont och det är så det är".

Kort och gott, det man sår får man skörda.

Varpå dina tankar kring något är fröna som du sår, vad det nu må vara, som du sedan får skörda. Orsaken till lidande beror helt på personens tankesätt, ens egna tankar är det som formar ens liv samt hur man ser på det med allt vad livet innebär. Oavsett situation så kan man alltid välja att göra det bästa eller det värsta av det i goda såväl som dåliga erfarenheter. Tanken är allt.

Man blir vad man äter, man blir vad man tänker.

Detta lidande är för mig främmande.

Jag anser att "smärta" är en form av lidande, eller "lidande" är ett samlingsord för bland annat smärta, sorg etc. Våra tankar, eller rättare sagt, våra NEGATIVA tankar, kring vår smärta (och annat lidande), dessa tankar kallar jag istället helt enkelt "negativa tankar kring vår smärta", eller något sådant. Och dessa negativa tankar, kan man förstås som du säger, påverka/förändra i positiv riktning, så att det blir lättare att leva med smärtorna.


"Självömkan" = "tycka synd om sig själv"
https://sv.m.wiktionary.org/wiki/självömkande

"Tycka synd om sig själv" = "anse att någon har det svårt ("någon" kan tex vara en själv)"
https://sv.m.wiktionary.org/wiki/tycka_synd_om

Att säga "jag har jävligt ont", innebär pga ovanstående, i princip att man också säger "jag har det svårt".

Alltså: Att säga eller tänka "jag har jävligt ont", det är alltså "självömkan".

Återigen så förstår jag att det kan vara provocerande att det är OMÖJLIGT, att känna smärtor utan att automatiskt vara en självömkare. Men ordet "självömkan" betyder det de gör, och att det ordet sen har en nedsättande klang i "folkmun", det beror på att människor har använt det ordet på ett nedsättande, och felaktigt, sätt.
Det är förstås INGET fel med att känna smärta, eller tycka synd om sig själv pga smärtorna man känner. Och det finns troligen (väl?) INTE en enda människa som INTE tycker åtminstone lite synd om sig själv. (Tänk lite på det här med döden.)
Alltså är vi då alla självömkare, mer eller mindre. Och de som har väldigt svåra smärtor, men jobbar och sliter ändå, de är troligen väldigt mycket självömkare, eftersom de troligen tycker att det är väldigt mycket synd om dem själva. Och det är INGET fel med det, det är fullt förståeligt att man tycker väldigt mycket synd om sig själv, när man har svåra smärtor och ändå tvingas jobba.

Men eftersom det finns människor som tycker väldigt mycket synd om sig själva, och som säger det till andra, så gissar jag att man har börjat använda ordet "självömkare", på ett nedsättande sätt för just dessa människor. Och orsaken till att man har ogillat deras "klagande", det kan vara tex för att man saknar empati, eller för att man är avundsjuk på att andra människor tycker synd om dem. Men det ord man borde ha använt för dessa människor, det är istället "super-överdriven-självömkare", eller något sådant. För som sagt, vi är troligen alla mer eller mindre självömkare. Och ordet "självömkare" är egentligen INTE något nedsättande ord.

Ordet "självömkare" är för övrigt lite som ordet "neger". Alltså, ett från början oskyldigt ord, som har använts på ett nedsättande sätt av vissa människor. Och sen vill de som är "negrer", INTE längre bli kallade "negrer", just för att det ordet har fått en nedsättande klang. Nu tycker jag dock personligen att ett sådant tänk är ohållbart, eftersom eventuella nya ord, tex "svart", med tiden också kan få en nedsättande klang, om de används på ett nedsättande sätt.

Det gäller att kunna identifiera lidande också som en del av det moderna samhället. Under neolitikumtiden, den nya stenåldern 10 000 - 4000 BC, lade människan gränser för sina resurser och boendeplatser för att ge plats åt agrikulturstiden som hade börjat. Till skillnad från paleolitikumtiden då människan för det mesta rörde sig i grupper som nomader, där beteendet utgår först från att navigera solens plats på himlen. Det är det första identifierbara genetiska beteendet. Oavsett öga eller hud, det var alltid en varm prick ovanför. Under Fanerozoikum (500 miljoner BC - nu) har temperaturen varierat upp till 10 graders skillnad under många miljoner år under evolution, vilket ombyter tropiskt klimat med glaciärt. Dessutom skulle det gå att identifiera rovdjur samtidigt, och detta snabbt, eftersom identifieringen hjälpte att överleva och föra vidare generna.

https://en.wikipedia.org/wiki/Paleoclimatology

Efter neolitikumtiden har människan flyttat in i, först större byggnader, sedan lägenhetsboenden, sedan soffan framför tvn eller datorn. Senaste generationen hade en gamer-kultur som aldrig har funnits tidigare. Detta är exempel på hur vi övergav landskapet för att flytta in i självgjorda beroendeburar, och hur vi ska se över situationen om vi vill relatera till lidandet i den moderna världen på ett nytt sätt. Då går det att gå lite baklänges, alltså att undvika beroendebeteenden vid till exempel datorn eller tvn, förnya och vårda sina relationer, och ingå i ett mer acceptabelt beteende ur evolutionsperspektivet. Grejen är att det blir väldigt mycket lidande så fort den moderna världen kollapsar på ett eller annat sätt.

När vi har relationer med skapade teknologier såsom datorn, har vi ett onaturligt band till det. Någon evolutionär utvecklingsdel kan utvecklas tidigare eller senare, och verkligheten kan felrepresenteras. Det finns mycket gott med en postmodernistisk värld, men det kan bli lite för mycket av det goda. Den genomgripande fantasiförmågan kan nedsättas med en konstant tillförsel av spel, idéer, böcker och filmer, om inte den ersätts nästan helt av innehållet. Dock kan internet vara en extrem resurs till att dela och förstå perspektiv.

Jag menar absolut inte att livet var bättre innan teknologi, bara att det är svårt att separera lidande från problem som händer i en vardag där vi inte evolverade. Vi kanske behöver en "Goldilocks zone" för att bestämma hur postmodernistisk världsbyggande ska se ut, så att både rötter och potential slår ut.

Eller om vi nu skulle börja arbeta för att vi som kollektivt levande på jorden (växter, djur, organismer..) får en sund balans som utgår från en moral framtagen med hänsyn till både vår jord och varandra. Snarare än låta alla våra existentiella frågor vi inte kan få svar på om mening med livet, varför vi finns, vem som skapade oss etc. bytas ut mot egoism där var människa skor sig själv och kanske sina närmsta, på bekostnad av andra vilket sker i dagens samhälle.

Sverige är ett bra exempel då vi i princip övergett Kristendomen och är extremt sekulärt. Vakuumet som uppstår om livets mening, tillhörighet och andra existentiella frågor är nu helt öppna för tolkning. I kombination med att många (förutsatt att de inte tror på Gud) behöver finna den mening vi tidigare fick från religionen söker man istället inom sig själv och tror då att självförverkligande genom rikedom, s.k. social status och dylikt är svaret. Vill likna det lite med att egoismen och självförverkligandet är som att äta socker och fett - du får snabba kickar och bra med energi men i längden håller det ej. Samtidigt som de (om än föråldrade och ibland tveksamma) riktlinjerna från ex. Kristendomen ger existentiella svar om varför vi finns etc.

Tror personligen inte någon av vägarna är rätt utan att vi på något sätt behöver finna konsensus i vad som är rätt och fel mot varandra, mot jorden och livet. Detta är någonting vi redan omedvetet gjort vilket man ser på olika civilisationer och religioner genom tiden - på såpass spridda geografiska områden. Civilisationer vilka omöjligt kunnat kommunicera med varandra har byggt liknande monument (pyramider ex.), det tros på Gudar, liv efter döden, moraliska tankar delas och existensen, det offras och så vidare. Kanske det är dags att steppa upp där och mer prata om balans och harmoni med jorden istället för trosuppfattningar och bestämmelser, med risk för att låta flummig.

Lidandet bland många unga i Sverige kommer mer all sannolikhet från mycket universella funderingar eller känslor om hopplöshet då vi bara kan tyckas vara en samling grundämnen ute i ett obegränsat stort väsen. Går man runt och tänker på det viset så är det inte så jävla roligt att ex. spela sällskapsspel för sakens skull, ingen vits med att hjälpa andra och heller ingen mening med att investera i sig själv (ej ekonomiskt i förstahand).

På andra sidan har vi de som fyller tomrummet med egotrippar, droger, sex, jakt efter makt m.m. i tron om att det är svaret. Jakten efter exempelvis makt gör att vi har folkmord, miljöföroreningar och en människosyn som ofta kan vara vidrig. Den som har mycket vill ha mer, och kliver över lik för detta. Är man då "bara" en passiv kraft berörs man ej direkt utan ser istället förlorade människoliv, splittrade familjer och fattigdom som någonting nödvändigt för en själv.

Det är mitt svar på vad jag tror lidande kommer av om jag kopplar det till psykiskt mående och dagens samhällsstrukturer. Kort och gott att vi är vilsna i vår existentiella förundran och förtvivlan samtidigt som vi som ras har en brinnande kraft om att söka svar och ta reda på saker.

Du är inne på intressanta ting. Man får heller inte glömma att vi har naturen som inspirationskälla genom att t.ex. uppleva de olika årstiderna och skapa sin egen relation till jorden - även fast du inte behöver vara hardcore friluftsnisse med utrustning för 20 000:-, utan att använda det som redan fanns före våra uppfinningar. Vandra bland berg, klättra i träd, äta frukter, lyssna på fåglar, följa en porlande bäck eller ta en simtur i solnedgången/ett isbad under stjärnhimlen etc.

Spinner vidare på det du sa om att det kan bli monotont format i våra hjärnor om vi endast använder av oss inspirationskällor vilka vi människor uppfunnit och styr.


Det finns de som har klinisk depression, men depression behöver absolut inte vara ett kliniskt tillstånd. Har precis som många andra haft/har depression men i mitt fall går det att få bukt med genom vissa åtgärder (ej medicinska åtgärder). Lite kuriosa är också att det går att plocka bort OTROLIGA mängder antidepressiva vilka skrivs ut, enbart genom 30 min X 3ggr promenad/veckan. Men vi människor tar hellre en quick fix och ber om piller hos läkaren, vilket endast ger en [b]känsla[b] av förbättring då medicinerna manipulerar nervsignalerna i hjärnan.

Håller inte med. Det är fullständigt möjligt att inte tycka synd om sig själv bara för att man har det svårt. Jag har tex haft diskbråck som gjorde mig sängliggande, kunde inte stå på benen, fick krypa till toaletten, och det gjorde JÄVLIGT ont. Tyckte jag synd om mig själv? Nej. Jag konstaterade att "nu är det så här och jag kan inte göra ett skit åt det.". Det handlar alltså om att GILLA LÄGET.
Blev lämnad av min fru för några år sedan och blev väldigt nere och ja, självömkande. Tills jag insåg att "nu är det så här" och förstod att jag kunde välja mellan att tycka synd om mig själv eller GILLA LÄGET. Jag sa till mig själv, "nu är det som det är, tyck synd om dig själv ELLER SKIT I DET".
Lidande kommer från att vilja förändra situationen. Acceptera den och lidandet försvinner. Smärtan kan vara kvar kvar men lidandet är borta.

Det är inte hur man har det utan hur man tar det.

http://www.overlevnadsguiden.se/pers...a-och-lidande/

https://utforskasinnet.se/sa-ar-lidande-uppbyggt/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lidande

Att säga/tänka "jag har jävligt ont", det innebär att man också säger/tänker "jag har det svårt", vilket jag gissar utifrån ditt inlägg att du håller med om. Och:

"tycka synd om sig själv" = "anse att någon har det svårt (och "någon" kan tex vara en själv)"
https://sv.m.wiktionary.org/wiki/tycka_synd_om


"tycka synd om sig själv", är alltså själva konstaterandet att man har det svårt, som du konstaterade när du kände att det gjorde "jävligt ont". Och då tyckte du synd om dig själv, iallafall på ren/korrekt svenska.

Att du sen konstaterade "nu är det så här och jag kan inte göra ett skit åt det.". Det kan översättas till: "jag har det svårt och jag kan inte göra något åt det". Och det i sig handlar INTE om att "gilla läget". För du gillade väl knappast dina smärtor? Istället handlar det om ytterligare ett konstaterande: "jag kan inte göra något åt det att jag har det svårt". Och vad är då motsatsen till ett sådant konstaterande? Är det: "jag KAN göra något åt det att jag har det svårt?" Eller vad?

Om jag får gissa, så tror jag att det som du vill säga, det är ungefär att man kan tänka antingen:

"Jag har det svårt, men det hjälper inte att tänka på hur jobbigt jag har det. Jag måste försöka tänka positivt, och tänka på det som är bra och att det kan bli bättre i framtiden".

Eller så kan man tänka:

"Jag har det svårt, det kommer aldrig bli bättre"

Båda tankesätten ovan innebär att man "tycker synd om sig själv", eftersom man i båda fallen konstaterar att man "har det svårt". Men i det andra fallet tycker man mer synd om sig själv än i det första, eftersom man då även konstaterar att man har en väldigt svår framtid framför sig. Det första tankesättet KAN vara bättre, så länge man INTE pressar sig så mycket att man tex knäcker sin rygg för all framtid (alltså typ ryggmärgen går av). Man måste ta kroppens varningssignaler på allvar.

Men sen så anser jag att så länge man INTE missbrukar andras vilja att hjälpa en, så är det INTE fel att beklaga sig inför andra eller att ta emot hjälp av andra. De kanske kan hjälpa en när man själv inte kan lösa sin situation. Ungefär som att skrika på hjälp om man har ramlat. Och om man per automatik kallar sådana personer som ber om hjälp, för "självömkare" och ser ner på dem, då är man troligen antingen psykopat (tillfälligt eller permanent) eller dum/osmart (tillfälligt eller permanent).

[quote] Nej. Man tänker "det är som det är".

Nej.


"Gilla läget" är ju ett uttryck. Mer korrekt är väl "acceptera läget". Läste du länkarna?

Nej det är fel. Att längta efter framtiden är inte vad jag menar. Jag menar att acceptera situationen sådan den är nu.

Kan man ju göra om man vill grotta ner sig ordentligt.

Du missar poängen hela tiden. Läget är som det är. Jämfört med innan kan det vara svårare men nu är inte då och nu är det som det är. Lidandet uppstår när man vill förändra situationen. Läste du länkarna?

Ta emot hjälp när man behöver det ska man så klart göra. Att beklaga sig kan man dock låta bli.