Ensam och utfryst

Behöver skriva av mig, mår så otroligt dåligt och vet inte vart jag ska vända mig. Jag är 21 år och känner mig så otroligt ensam och utfryst av min familj/sambo.

När jag var 4 år lämna min pappa mig och mamma och flytta tillbaka till staden min syster och hennes mamma bor, han hitta en ny kvinna men vela ändå bo nära min syster. Jag bodde kvar med min mamma men vid 12 års ålder fick jag lov att flytta dit på grund av att min mamma lider av psykiska besvär, min pappa var aldrig hemma då han jobbade borta , var bara hans sambo som tog hand om mig, jag rymde tillbaka till mamma gång på gång.

Vid 16 års ålder fick jag äntligen flytta tillbaka till min mamma, men hennes psyke vart allt värre och jag började bli påverkad då hon försökte ta livet av sig, hon spelade och tog massa lån, vi hade inga pengar till mat eller något, när jag fyllde 18 år så kasta hon ut mig på gatan. Pappa vela inte ha mig boende där för att jag var vuxen enligt han ( men fick stanna tills vidare ), jag fick ta hjälp av social tjänsten och fick sedan en lägenhet och därefter ett jobb. Livet flöt på åt rätt håll.

Sedan började jag träffa en kille från staden där min pappa bor i, vi hade gått i samma skola och började dejta, jag vart gravid rätt så snabbt, och min pappa sa att han tyckte jag skulle söka bostad där han bor och att han skulle stötta mig till 100% om jag flytta dit. Jag flyttade hit med min sambo, vi fick barn och jag mår så otroligt dåligt, känner mig så övergiven och ensam.

Min pappa hälsar aldrig på, men han hittar jämt på saker med min syster och hennes barn, han ställer aldrig upp med barnvakt men kan ha hennes ungar utan att hon ens frågar om barnvakt, min mamma har jag brytit kontakten med för hon är för psykiskt ostabil för att jag ska våga ha henne i min sons liv.

Min sambo skiter fullständigt i mig , jag jobbar /städar/ tar hand om min son helt ensam, jag har inte heller några vänner.

Har kontakta psykiatrin på grund av mitt mående, dom har gett mig setralin för min nedstämdhet, men hitta även senare att jag är bipolär 2 så har även fått lamictal som ska hjälpa mitt humör att stabiliseras , har bett om att få prata med någon men dom är så otrevliga och vill bara få i mig massa mediciner, vågar inte vända mig till dom längre.

Nu tror jag att det är mig det är fel på, det känns konstigt att alla i min närhet tar avstånd. Försöker hålla huvudet högt för min son, men känner inte att jag klarar så mycket längre..

Finns det någon där ute som legat på botten men tagit sig upp? Behöver verkligen ljus och hopp i mitt liv just nu innan jag släpper allt.. vet att andra har det värre , men ensamhet är det läskigaste jag vet ,och det är de största bekymret i mitt liv just nu.

( snälla inga onödiga kommentarer )

Lider med dig. Det är ett helvete när hjärnan jävlas.

Jag tänker dra till med några klyschor. Ursäkta men det är det enda jag bidra med.

Du måste lära dig att respektera dig själv. Lära dig älska dig själv.

Ha inte för höga förväntningar på dig själv eller din omgivning.

Var tacksam för varenda liten grej. Tänka positivt i alla lägen.

Det är ett livslångt arbete men det gör skillnad. Tillåt dig aldrig att tänka dåliga saker om dig själv!

För det första, dumpa karln, varför i all världen ska du vara hans oavlönade hushållerska? Sedan vet jag hur det känns med det där att föräldrar favoriserar sina andra barn, min pappa var så också. Så bryt med honom, det stjäl för mycket energi, tro mig.

Ett tips jag har att ge dig är att ta kontakt med kyrkan, du behöver inte vara kristen, men de har allt från samtalsstöd till kyrkans barntimma. Där kommer du träffa andra människor och bryta din isolering.

Förresten. Jag har också alltid känt att mina syskon är favoriserade. Men egentligen vet jag att det beror på att jag inte behöver hjälp med livet så som dem. Kanske samma för dig? Men visst svider det ändå.

Jag förstår att du mår dåligt.
Det är ett tufft liv du haft hittills. Kram.
Men oavsett så har du nu en Son som behöver Dig.
Han har bara en Mamma och det Är DU.
Du är ovärderlig för honom oavsett vem du är, hur du ser ut eller hur du skulle känna dig! Han bryr sig bara om att du är hans mor.
Lev för Honom!
Lev här och nu. Se Framåt.
Släpp gammalt helt!
Lev Här och Nu.
Se Framåt!
Se din Sons framtid och alla möjligheter Han har!
Men då krävs att du finns för honom.
Du har den största Skatt en människa kan få!
Skit i alla andra.
Det är Du och Din Son nu!
Ni har ALLT att Leva för.

Du vet väl om att du är värdefull?
https://youtu.be/eyL6XBd4Fz4
💜

Bra tips det där med kyrkan.

Jag är ett specialfall. Haft det jobbigt men jag har en bra kompis som tur är.

Något jag börjat lära mig är att även hur kört det känns så kan man alltid göra saker själv. Gå till stranden lyssna på musik med ditt barn och njut av billiga nöjen. Du har ju ditt barn om du bara fortsätter hålla huvudet högt så är det din bästa vän i framtiden. Jag är bästa vän med min far. Han är jävligt upptagen man men jag vet att jag har honom där vad det än är.

Jag har tur som har min familj.. men jag vet hur det känns iaf på vänbiten att känna sig lite efter.. efter regn kommer solsken. Tror jag kom med ett bra tips jag med nu. Det är vad jag har att säga iaf.

Det här!


Jobbar som vaktmästare i kyrkan. Dom har barntimmar, diakoner (samtalsstöd), kan finnas ideella verksamheter. Mycket aktivitet, olika sätt att träffa människor, få umgänge och bekanta.

I mina dagar (18 år ålder) bröt jag med hela familjen och vänner. Även med bror, mormor, släktingar. Mycket alkolism runt om. Jag vet att några av dom lever än, men har inte pratat med något huvudtaget. Anledning: miljö. Miljön jag befann mig var mer skadlig än nyttig. Så jag var tvungen att byta ut människor jag hade runt om. Jag flyttade lång bort från dom och sedan ignorerade jag dom helt och hållet. Fick en helt nytt liv. Nya människor, nya möjligheter. Ett tufft val, skär i hjärtat fortfarande men jag var tvungen. Nu har jag en familj med 3 årig dotter. Har stabil familj + jobb. Även om det gör ont att lämna familjen - jag ångrar ingenting. Tänk på saken. Det är kanske inte dig det är fel på - människor runt om? Tänk på din son. Det är han som lyder också pga hur andra är mot dig

Visserligen det blir lite mer komplicerat att flytta med småbarn men det kanske är nödvändigt?

Lider med dig, måste vara otroligt jobbigt.
Jag har liknande situationer och jag har rasat flertalet gånger men ändå alltid rest mig.
Ge inte upp!!

Det låter som du har det ganska tufft och av din beskrivning verkar du inte ha en klippa till sambo direkt.

Jag har haft stökigt liv i perioder och riktigt tungt just nu men mitt tips till dig är träning. Det är en klyscha men jag lovar dig att du aldrig kommer att ångra dig om du inte redan är igång.

Hur jävla pissigt livet är och man knappt pallar gå ur sängen så släpa dig till gymet/ut och träna. Utan att överdriva så är det dels en grymt bra investering i dig själv, du mår så jävla bra av endorfinerna efter ett hårt pass så du är iallafall nöjd i ett par min/dag. Om ett år när du står framför spegeln elr är på gymet och kastar upp vikter du inte ens kunde röra i början så kommer du iaf vara grymt nöjd med det du åstadkommit på den punkten och det är lite så man får beta av punkt för punkt på saker som känns bajs/övermäktiga i livet.

För det är omöjligt och ofta därför det känns helt meningslöst att försöka lösa allt som man är besviken på. Så om du inte tränar , börja imorgon med vad som, bara rör på dig och sluta aldrig även fast det känns meningslöst och spalta upp rent konkret vad som tynger dig så börjar du med första och försöker göra grej för grej så kanske du helt plötsligt bara har hälften av det du tycker känns tungt om ett tag/lycka till

Jag tror en bra idé, som en del har nämnt tidigare, är att bryta med din familj. Din sambo, pappa och andra relaterade som får dig att må dåligt måste du göra dig fri ifrån. Tydligen så bryr de sig inte om ditt välmående. Det kommer vara jobbigt i början, men i längden kan det nog vara bra både för dig och din son. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men vad jag förstår det som så verkar de inte göra ditt liv bättre.

Lycka till, jag hopps det blir bra för dig!

Det är inte dig det är fel på. Utan alla känslokalla psykopater du låter invadera ditt liv. Bryt all kontakt du har med dessa egoistiska moster så kan jag lova dig att du kommer må bra i resten av ditt liv!

Lycka till hjärtat