Medias reaktion på Samtidens och SDs dokumentär om Socialdemokraternas historia

Ett Folk, Ett Parti är i detta lika ohederligt sammansatt som den är slug. Under 1900-talet fördes rasistiskt tänkande samman med utopiska moderniteter på de mest vämjeliga vis. Rasbiologiska institut, steriliseringar och förstås Förintelsen. Rashygien hade spelrum i etablerade ideologier och i flera länder (den amerikanske presidenten Theodore Roosevelt var en varm anhängare av eugenik). Sverige var inte undantaget.
...
Oheliga politiska allianser kan också uppstå när filmen påpekar att Sverige stoltserar med gatunamn efter rasister. Den som har hängt med i senare års historiesuddande krav som uppstått i USA – där rivandet av statyer har blivit infekterade bråk som klyver samhället – ser vad ”dokumentärens” anonyma regissör syftar till.

Det sista är inte oväsentligt. Även dokumentärt berättande har upphovspersoner. Utan dessa ökar propagandafaktorn till nivån av en anonym pamflett som släpps över befolkningen från bombflyg.Att filmskaparna dessutom – efter att sannolikt ha fått material gratis från Arbetarrörelsens arkiv – har mage att avsluta Ett Folk, Ett Parti med att påstå att kunskapen är begravd och hemligstämplad är kongenialt med det narrativ Sverigedemokraternas försöker skapa. Böcker som historikern Håkan Blomqvists Nation, ras och civilisation eller Maria-Pia Boëthius Heder och samvete finns. För att inte tala om filmerna: den som vill förstå rasismen i 1900-talets ideologier ser Peter Cohens Undergångens arkitektur (1989) och Homo Sapiens 1900 (1998).

Jag förutsätter att SVT genast lägger ut dem på Play.

Jo. Också Sverige har en skamlig historia. Men de då involverade partierna är sedan många decennier inte desamma. Byken har, om än sent, tvättats offentligt. Och det är inte främst onyanserad skuld som behöver kletas – vi behöver gedigen kunskap om tankarnas väsen och konsekvenser.

Inte minst då Sverigedemokraternas politik och polemik riskerar att skapa liknande tänkande igen.

Under sommarens allt mer absurda debatter har socialdemokratin pekats ut som nazismens fanbärare. Ungefär samma krafter som påstår det ifrågasätter också klimatkatastrofens faktum, trots att ingen etablerad kunskap ger dem rätt i någon av sakerna. Detta tillstånd för mig allt oftare tillbaka till ett samtal som satt sig långt, långt inne i mig.

Samtalet som för första gången fick mig att tvivla på den svenska pedagogikens förtjänster.

Det var för några år sen, i en våning i en förort till Sofia, Bulgarien, hemma hos en välutbildad bulgarisk bekant. Efter ett tag halkade vi in på samtal om Förintelsen.

- Förintelsen? Nåja. Det är mycket propaganda det där. Från staten.

- Ursäkta?

- Ja, man kan inte tro allt de säger.

Samtalen fortsatte så, med en rad personer i samma krets.
...
De hade givet sin erfarenhet tänkt rationellt – nämligen att man inte kan lita på vad staten och etablissemanget säger. Uppvuxen i ett samhälle där en totalitär kommunistmakt förvanskat varje ord är ryggmärgsreaktionen misstro, inte acceptans. Det kan också gälla sanningshalten i påståenden om nazisternas gärningar. Det kan gälla allt.

På samma vis går samtalen nu, fast här, i Sverige. Trots att landet inte plågats av totalitär propaganda i årtionden har en växande grupp lyckats drabbas av en likartad skepsis som om landet hade det. En reva öppnar sig i realtid mellan de som fortfarande har tilltro till det etablissemang som styr landet, inklusive forskarsamhället, och den faktiska kunskap de företräder och de som ser sig som upprättare av en ny ordning, med nya sanningar och kunskaper.
...
Här kan finns en del att lära av länder som Tyskland, som från första parkett fått erfara hur sanningar och kunskaper kan smulas sönder av totalitära diktaturer och historien skrivas om framför ögonen på en, men till skillnad från Bulgarien genom inte minst 1968-rörelsen lyckats lyfta sig ur förljugenhet. Den nuvarande tyska skolan är förhållandevis träig och butter - men eleverna får en chans att lära sig saker på riktigt. Och hållningen går djupare än så. Som Anton Jansson skriver för GP Kultur rasar i detta nu ett historikerupprop för att tyska socialdemokraterna beslutat att lägga ner sitt forskningsinstitut över sin egen historia. Var är exempelvis samma raseri över Forum för levande historias uppenbara misslyckande i att lära en generation självklarheter om nazismens brott?