Om medvetenhet är fundamentalt, vad får det för konsekvenser?

Eftersom det personliga separata jaget är en illusion. Vad är det riktiga jaget? Medvetande.

Vad är inte en illusion?

Jaget är en illusion.
Verkligheten är en illusion.

"Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one." - Albert Einstein

Medvetandet är det enda som inte är en illusion.

Så medvetandet är egentligen det enda vi vet.

Det är lustigt: vetenskapen förstår sig inte på det enda vi vet, nämligen medvetandet.
Så dagens vetenskap kanske borde byta namn till ovetenskap.

Synintryck sparas inte som bitmappar.

Ställ dig framför en vägg med rutig tapet och stirra tills bilden tycks etsa sig fast i näthinnan. Vrid sedan på huvudet så att du inte ser väggen och försök att räkna rutorna i bilden du nyss såg. Det går inte, eller hur?

Minns du Leonardo da Vincis porträtt av Mona Lisa? Försök då att rita bilden på att papper. Det går inte heller så bra va? Förmodligen minns du inte så mycket som du trodde av hur hon ser ut.

Att vi har detaljrika inre bilder är en illusion. Vi tror att vi har dem, men på en direkt fråga så kommer vi inte ihåg några detaljer. Det hjärnan kommer ihåg är bildernas "fingeravtryck" som gör att vi kan känna igen dem. Men fingeravtrycket innehåller mycket mindre information än den ursprungliga bilden och vi kan därför inte återskapa bilder ur minnet. Fingeravtrycken består av en transformerad bild där all ovidkommande information skalats bort, såsom kameravinkel, belysning, synfältsbegränsningar m.m. Vi kan inte se vår egen blinda fläck eftersom den försvinner i transformationen. Det transformerade fingeravtrycket tar inte bara mycket mindre plats att lagra, men det gör också att vi kan känna igen objekt trots att bitmapparna kan se radikalt annorlunda ut, vilket alltid blir fallet om vi återser ett objekt ur ett annat perspektiv som exempel.

Medvetande.
Du är jag, och jag är du. Vi är alla ett medvetande.


"He experiences himself, his thoughts and feeling as something separated from the rest, a kind of optical delusion of his consciousness."
- Albert Einstein


"Vedanta teaches that consciousness is singular, all happenings are played out in one universal consciousness and there is no multiplicity of selves."

"Consciousness is a singular of which the plural is unknown. There is only one thing and that which seems to be a plurality is merely a series of different aspects of this one thing, produced by a deception, the Indian maya, as in a gallery of mirrors."

"Consciousness cannot be accounted for in physical terms. For consciousness is absolutely fundamental. It cannot be accounted for in terms of anything else.”
- Erwin Schrödinger


"I regard consciousness as fundamental. I regard matter as derivative from consciousness. We cannot get behind consciousness. Everything that we talk about, everything that we regard as existing, postulates consciousness."
- Max planck


Det finns många fler såna uttalanden, det är bara att kolla upp.

Kul att folk börjar vakna till liv och fatta.

Jag tänker så här:

Om man frågar en person följande:

"Vem är du?"

Då skulle den personen kunna hålla fram sin hand och svara så här:

"
Jag är den som styr den här handen som jag håller fram nu.
Jag är den som tittar på och ser den här handen som jag håller fram nu nu.
Jag är den som styr de här ögonen som jag pekar på nu.
Jag är den som känner när jag gnider de här fingrarna mot varandra nu.
Jag är den som luktar på de här fingrarna nu.

Jag är dock INTE den som ryckte undan den här handen, nu när du stack en nål i den här handen. Det var en reflexmässig reaktion, som INTE jag styrde.
"

Allt ovan är sådant som personen VET. Och hur vet personen det? Genom att den upplever det, det är enda sättet att veta något alls. När man vet tex att 1+1=2, då vet man det för att man upplever att ens hjärna säger till en att 1+1=2.

Och att göra och uppleva allt sådant som personen ovan, det har ett spädbarn förmågan att göra. Alltså måste ett spädbarn ha ett "jag".

Men är ett spädbarn självmedvetet? Om medvetande är "att man vet", och självmedvetenhet är "att veta att man vet". Då är ju självmedvetenhet "att veta att man upplever" (enligt resonemanget i förrförra stycket). Och hur bevisar man att man vet att man upplever? Jo, genom att bevisa att man upplever att man upplever (också enligt resonemanget i förrförra stycket).

Och hur bevisar man då att man upplever att man upplever? Det räcker förstås INTE att man säger att man upplever att man upplever. Men det räcker förstås att bevisa att man upplever. (eller?)

Och hur bevisar man då att man upplever? Det räcker att man bevisar att man kan styra sin kropp viljemässigt, alltså icke-reflexmässigt. (Viljemässigt styrande av kroppen är egentligen reflexmässigt styrande av kroppen, eftersom allt som sker i/med kroppen är programmerat/förutbestämt.)

Att tex hålla en leksak i sin hand och röra och titta på den, det kan sägas vara viljemässigt styrande av kroppen. Och det kan ett spädbarn göra, och alltså måste ett spädbarn vara självmedvetet. Även djur borde vara självmedvetna, enligt mitt resonemang ovan.

Spädbarn och djur är begränsade på så sätt, att de INTE med ord kan uttrycka att de är självmedvetna. Men de kan visa det genom sina handlingar.

Alltså, om man upplever, då har man alltså ett "jag", och om man upplever då är man också självmedveten.

Allt hänger alltså på huruvida någon upplever eller inte. Och det kan man alltså testa.
Sen huruvida någon VERKLIGEN upplever, alltså som en "upplevelsesjäl" gör, det är en annan fråga.


Eller har jag fel?

Att medvetande var det fundamentala i vårt liv och mer eller mindre de enda som existerar har funnits sedan lång tillbaka i tiden. Av denna idé har en rad olika mytologier skapats, från alla delar av världen. Dessvärre har denna mytologi, med dess alla forntida texter, misstolkats och omvandlats till att handla om djävulsdyrkande, häxkrafter och magi.

Utöver detta så har människan bildat en sådant ego att man tror att nutida människan är bättre än gårdagens i alla områden. Samhället såg ju dock annorlunda långt tillbaka i tiden, även om man ibland kämpande med likadana problem. Filosofiska frågan om vilka vi är har alltid funnits och som en idag inte accepterats av den allmänna massan i ett och samma helhetsperspektiv.

Går man ut idag och säger att medvetenhet är det mest fundamentala (och därmed inte materia) så får man blickar både från den västerländska religionen samt från forskningssidan. Mystikerna har någonstans införstått att det är upp till var och en att hitta sanningen, för man kan inte tvinga någon att göra någonting då alla har, i stora drag, fri vilja. (Sedan kan man dra den filosofiska frågan om fri vilja egentligen existerar. Mystikerna skulle jag nog säga något paradoxalt menar att man både har fri vilja och inte samtidigt. Förstår man dess utgångsposition så förstår man även dess paradoxala tankesätt.)

Försök att resonera med folk har gjorts, men alla besitter en ganska stark tro och ståndpunkt. Detta gör att eventuella idéer är svåra att rubba och att ett försök att övertyga folk oftast resulterar i ett ej framgående koncept.

Som Alan Watts (bör ej förknippas med konspirationsteoretikern Alan Watt) en gång sade; (parafras) "Det enda vi lär oss från historien, är att vi inte lär oss från historien".

Konstigt att det verkar vara så. Varför har det här "ämnet" blivit så mycket mer framträdande på senaste? Har det alls det?

Jag vet ungefär vad som drivit mig själv och det är en ganska udda resa med konstiga inslag. Finns det någon korrelation mellan att fler folk har udda resor nu för tiden? Är det för att psykologiska ohälsan blivit så framträdande i samhället (vill minnas att Sadhguru sa att 2050 kommer hälften av alla dö i självmord om det fortsätter i samma linje)? Är det helt slumpmässigt? Är det på grund av informationsåldern?

Möjligt att min reflektion nu inte är exakt enligt Topic såsom TS vill ha det. Men jag anser att medvetandet är fundamentalt och att det har konsekvenser, och att detta bortses lite för lätt ifrån.
1. Vårt medvetande är fundamentalt för allt vi vet om världen. Allt. Det är ju t ex inte så att vi har någon direkt kännedom om t ex atomer och neurologi. Allt vi vet är information vi på något sätt får genom våra sinnen och som vi tolkar beroende på tidigare erfarenhet och begränsningar. Vi hoppas förstås på att den uppfattning vi får om omvärlden något så när motsvarar hur den faktiskt ser ut. Och det gör den nog. Men med vilken garanti? Bara det att astrofysiken nu anger att vanlig materia (atomer, kända elementarpartiklar, ...) bara är ca 5 % av universums materia, borde stämma till eftertanke.
2. Konsekvenser. Ofta ser man försök till att vetenskapligt, utifrån kunskaper om neurologi och fysik etc, bevisa saker om vårt medvetande och om fri vilja osv. T ex kan det handla om vårt medvetande och vår fria vilja är illusioner. Forskning om sånt där är sunt och bra i vårt sökande efter kunskap. Men vi måste vara försiktiga här. Det är vårt medvetande och våra sinnen som är vår primära källa, inte någon insikt om hur atomer och neuroner etc fungerar. Finns det t ex något väsentligt som vi missar? Konsekvensen är att iaf ta alla sådana resultat om medvetande och fri vilja etc med en sund skepsis, och iaf tills vidare utgå ifrån din förstahandsupplevelse av medvetande och fri vilja.

Ja det har det absolut blivit. Kvantfysik, teknikutveckling, VR, AI, Matrixfilmer, stor psykisk ohälsa bland unga och allmänt vansinne i samhället får folk att fundera mer över sin existens nu än någonsin. Särskilt utvecklingen av AI och vad det säger om vårt medvetande tror jag är en kraftig katalysator.

Problemet med att utgå från förstahandsupplevelser av medvetande är att de ibland står i konflikt med varandra. Är upplevelserna primära så lever vi i en värld som tillåter paradoxer och då kan vi inte resonera oss fram till någonting alls.