Har råkat vattna min kattgubbe lite för ofta, så han springer så fort jag kommer med vattenkannan...
Klivit på dem har jag gjort också. Härhemma ligger det katter och dräller lite överallt (känns det som) och det är bara att kliva över dem, brukar inte ha dem att maka på sig, så de är vana vid det och ligger lugnt och tryggt. Men på natten när jag gått på toa i mörker och yrvakenhet, har det ju hänt de blivit både sparkade och klivna på. De fattar inte att jag inget ser, åtminstone tror jag inte de kan göra kopplingen mörkt = min människa är blind. De sover fortfarande utfläkta på hallmattan så det lär inte ha varit så traumatiserande ändå. Tack och lov. Själv har jag bytt gångstil, numera brukar jag hasa fram på väg till toa så jag ska känna om det finns en katt på mattan.
Jag brukar faktiskt försöka be mina om ursäkt fast det inte går vidare bra, de brukar springa och gömma sig och jag får locka och fjäska och ha mig. Det är nog rätt som Lacrima säger, att man inte ska ömka för att man kan förstärka, men men, det känns bättre för mig att ha "sagt förlåt".