Den historiska aspekten, som Svenska språknämnden så lätt tar upp, är intressant. Vad log bakom förlängningen? Varför skrev till exempel Strindberg både
av och
utav i
en och samma text? För att han var autodidakt?
Citat:
Men på berget, som nyss uti nattmörker låg, där är ljust, där är liv.
Ifrån vargarnes gropar där stiger ett tjut som de stuckits med kniv,
utav hat, utav hämnd; det är mordbrännarlust, det är mördarefröjd,
Då ett skallande skratt ifrån rävkulan går, man är glad, man är hemsk, man är nöjd.
Och i björnarnes bur, där dansas på häl vid ett grymt som av slaktade svin,
men i lodjurets gryt är det tyst och man ser blott ett tandraders skinande grin.
Och
har det alltid ansetts fult - provinsiellt, regionalt eller dialektalt - att skriva
utav?
Citat:
2. Nådens under här vi sett,
Av Guds Ande är det skett.
Ordet, utav Fadern fött,
Har i tiden blivit kött.