Hur blir man fri från självmordstankar?

Jag har haft självmordstankar i varierande grad i runt 10 år (om inte längre). Jag har aldrig funnit någon mening med livet då jag är väldigt existentiell av mig. Jag hamnar i depressioner titt som tätt och däremellan är det oftast bara "blah" med kortare stunder av hyperaktivitet.

Alla säger att man ska hitta en hobby men jag gör det jag tycker om (även när allt suger, depression, gör jag det) men jag finner ingen mening med det. Jag gillar egentligen inte att umgås med människor för den delen heller vilket gör att "skaffa en ny vän" känns rätt meningslöst.

Jag har mål. Jag har precis fått godkänt på min ansökan om en del kurser som ska möjliggöra att jag kan läsa en massa fler universitetsutbildningar. Jag har börjat arbetsträna efter en längre tids sjukskrivning. Ändå kom jag nyss hem (senaste veckan) från ett allvarligare självmordsförsök.

Anledningen till att jag fortsätter försöka är mest för min familj. Trots att jag oftast har tankar på att de skulle ha det bättre utan mig så säger de annorlunda och jag försöker ta in det. Men ändå är tankarna kvar och ibland blir de så tvångsmässiga att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Jag tar just nu venlafaxin och quetiapin. (150 mg och 100 mg). Vilka jag inte tycker hjälper särskilt mycket vilket bidragit till att jag, när min läkare är tillbaka, ska be om att få sluta. Och min läkare är rätt negativ till mediciner utifrån min sjukdomsbild så jag tror att jag blir medicinfri sen.

Så hur gör man när man försökt väldigt många vägar? Jag tror jag skulle kunna stå ut om mina självmordstankar blir lugnare för det tar mycket på krafterna att alltid vilja skada sig själv.

Tyvärr har du väldigt allvarlig sjukdomsbild. Vad du måste lära dig för att bli fri är att du måste lära dig något helt nytt. Ett nytt sätt att tänka. Tänk bara positiva tankar. Försök lyssna på vad andra vill säga till dig.

Det blir till en vana till slut som håller en nere. Jag vet. Du får försöka bli mer medveten om dina tankar på nåt sätt så du inte gräver ner dig själv i dem. Bestäm dig för att tänka på något specifikt annat när de dyker upp.

Och skippa psyket. Om något så kommer de göra livet värre.

Från en som springer hos psyket; varför?

Nu vet jag inte vad du har för erfarenheter.
Men såvitt jag har förstått så är deras metod vid självmordstankar att låsa in en, vilket kan ha en rad olika konsekvenser. Mest negativa som jag ser det. För vissa blir det som att man blir straffad för att man tänker rationellt.
Ja, självmordstankar kan vara högst rationella. Och att då t.ex. börja medicinera något som inte är sjukt.. Ja, du hör ju själv.

Det är min erfarenhet iallafall.

Är du hjälpt av psykiatrin? Och på vad sätt då?
Hade varit intressant att höra.

Jag har redan hjälp från psykiatrin och de låser inte in mig pga mina självmordstankar. Jag har "självvald inläggning" så jag kan lägga in mig på en allmän avdelning när det blir för svårt att stå emot och när jag inte orkar ta hand om mina basala behov. Kanske för att läkaren på den avdelningen är väldigt öppen med att man inte kan bota bort suicidalitet och att man inte ska stänga in människor så länge man inte är tex psykotisk (inte alltid då heller). Det var även den läkaren som gjorde akuta suicidbedömningen efter mitt senaste försök och jag blev inte inlåst trots att jag nästan strök med. (Sen la jag dock in mig någon dag senare då det blev kaos i huvudet igen).

Sen har jag en väldigt bra sjuksköterska som samtalsstöd som hjälper mig att reda i mitt självmordskaos (och annat). Att få prata öppet om sina tankar hjälper mig oerhört mycket och att snacka suicidtankar är inte jätteuppskattat av gemene man (och inte eller något jag vill snacka om) så då tar jag det med utbildad personal.

Sen finns det de som är dumma i huvudet också och dem har jag träffat också men majoriteten har faktiskt varit bra!