Tycker gore ofta ser komiskt ut - försvarsmekanism?

Några filosofiska funderingar också, men överlag mest psykologi så lägger tråden här.

Har sett en del filmklipp på nätet som jag i efterhand ångrat att jag sett, diverse hemska olyckor och avrättningar med mera. Jag är helt säker på att jag inte har några som helst empatistörningar, om något är jag känsligare än dom flesta. Jag lider med dessa människor och tänker på deras anhöriga.

När jag sett dessa dokumenterade olyckor så slås jag av en återkommande sak. Dom mer spektakulära olyckorna ser ofta påfallande komiska ut. Dom har liksom lite tecknad film-stuk över sig.

T.ex. ett klipp som jag såg innehöll en man som fastnar med armen i någon slags maskin och dras in och blir platt som en pannkaka och snurrar runt ala Tom & Jerry.
Jag får en isande ångestkänsla av att se detta samtidigt som jag skrattar till, för det ser så förjävla *löjligt* och overkligt ut samtidigt. Jag funderar om detta är någon slags försvarsmekanism, kanske i kombination med att dessa spektakulära olyckor är något vi flesta inte har några direkta referensramar till förutom i film och tv-spel. Det är som om ett filter läggs för mina ögon, och människorna ser ut som skyltdockor som slängs runt. Samtidigt finns det någon slags existentiellt betraktelse i bakhuvudet hos mig som känner en lätt äcklad sorg över människans bräckliga kroppar, vårat patetiska kött som så lätt trasas sönder. Att ett helt intensivt människoliv med så många upplevelser, relationer och känslor kan förintas i ett ögonblick. Det är svårt att fatta helt och hållet.

Är det någon som känner igen sig, och vad tror ni om mina självreflektioner?

Jag vet ej, är du uttalad vänsterpersonlighet? Dom kan utåt sett verka empatiska men spela, och egentligen var självcentrerade och empatistörda. Du reagerar iaf och det menar jag beror på empati. Jag personligen kollar inte på gore för jag blir deprimerad. Det finns en äckelkänsla som är intressant på film är det inte på riktigt. Kanske därför du associerar till tecknat som tom och jerry. Men lite varning är det dock på ditt psyke tycker jag. Jag ej varför du tänker som du gör närmare.

Jo, försvarsmekanism är att skratt och tycka något ser kul ut. Men då måste skrattet föregås av olustkänsla och ångest.

Brukar inte kolla gore men visst händer det att man snubblar över något.
Jag känner helt klart igen mig i dina reaktioner, särskilt i det här med att människolivet är såpass bräckligt, hur svaga vi är i förhållande till vissa saker vi tänkt ut och tillverkat. Eller när ett rovdjur kastar runt med en människa.
Då kan jag garva, men med en olustig känsla i magen.
Ser jag en ren avrättning brukar det mest vara en känsla av äckel.

Enligt några olika politiska tester hamnar jag i mitten eller strax höger om den men jag tror inte det är relevant här även om jag känner till att det politisk kompass hänger ihop med temperament. Vad exakt är det som du tycker är lite varning?

Ja det är ju inget jag ser regelbundet direkt utan tänker på några enstaka grejer jag sett över åren. När jag började meditera så triggade det en enorm medvetenhet om min egen och andras dödlighet vilket faktiskt har varit lite jobbigt ibland. Kanske är en fas som jag fortfarande går igenom.

Nja, jag känner mig nog för ångestfylld och traumatiserad när jag ser sådant för att riktigt kunna uppleva någon komik i det. Men jag tror ändå att jag förstår vad TS menar, speciellt när det gäller det där med ovanliga olyckor. Ja, överhuvudtaget många olyckor där saker och ting går snabbt, samt stora, starka maskiner är involverade. Det är nog som TS skriver att man saknar referensramar och kanske inte riktigt har förstått hur pass lätta och bräckliga människor är i jämförelse med skrotmonster på flera ton, så många saker känns rätt oväntade och lite som på tecknad film.

Även när det är klipp som kanske inte är så gore och är faktiskt rätt objektivt absurda, så gör vetskapen om att någon dör i klippet att jag mer tänker "wtf..." och känner mig beklämd, istället för att jag känner humorn i det. Ett bra exempel är väl ett klipp jag såg för flera år sedan, där någon som sitter i rullstol blir förbannad på att hissen stängs och åker innan denne hinner med, så denne börjar köra sin rullstol mot hissdörrarna så att de ger vika och denne faller ned i hisschaktet (man ser inte fallet, men man vet ju att han dog). Det känns extra bisarrt för att dörrarna ger lite vika, men ändå fortsätter han att backa och köra på dem, för att sedan sakta falla över kanten.

https://www.youtube.com/watch?v=u4m5zwiwgpU

Jag tror att en anledning till att jag har svårt att ens finna liknande potentiellt komiska dödsfall roliga är p.g.a. att de ännu mer väcker min ångest över hur banal döden många gånger är. Redan många andra filmklipp med olyckor m.m. väcker den där känslan av att livet är bräckligt och utan större åthävor kan få ett brutalt slut, d.v.s. att rätt mycket verkar vara slumpmässigt utan mål och mening. Den respekt jag känner för livet verkar sannerligen inte finnas i det kalla universum runt omkring oss.

Det finns dock ett filmklipp med romer som slåss med varandra (enligt uppgift i Slovakien, har jag för mig). Eller snarare är det en uppgörelse där en grupp går hårt fram mot en annan med tillhyggen. Det är så klart lite hemskt. I en kommentar påstods att en av de misshandlade dog, fast det är så klart inget jag har verifierat. Jag måste dock erkänna att jag inte kunde låta bli att skratta när någon hade lagt på musik på filmklippet och gjort om käpparna till lasersvärd:

https://www.youtube.com/watch?v=YFhYFIH4SA4

Jag menar, det känns ju hemskt att skratta, speciellt om någon dessutom dog. Det är ju inte ens som att jag vet varför jag skrattade åt det, då hela idén att låta dem ha lasersvärd känns så fånig, men jag tror faktiskt det lite grann delvis handlade just om någon slags skratt av lättnad över att det tidigare rätt brutala filmklippet kändes mindre brutalt.

Men det kan så klart även handla om hur man hanterar jobbiga saker. TS nämner ju själv att denne även känner ångest. Själv brukar jag hantera livets mer skrämmande och obehagliga sidor genom att många gånger skämta om dem, vilket en del kan tycka är över gränsen, då de anser att man "inte får skämta om sådant" eftersom det är "hemskt". Men det är ju för att det är hemskt som jag skämtar om det. Det hjälper mig att hantera det och leva med det.

Flyttar tråden till ett mer passande delforum.

Psykologi: allmänt ——-> Psykisk hälsa

/Mod