Varför har jag alltid ett sånt behov av att synas och höras för?

Hejsan

Som liten var jag väldigt blyg och tillbakadragen men nu när jag är vuxen (28 år) så har jag fått ett enormt bekräftelsebehov och behov av att synas. Jag kan t.ex varje helg ha min balkongdörr öppen och leka att jag är rockstjärna och sjunger metal/hårdrock så grannarna både kan se och höra mig. Jag tycker mina grannar är tråkiga som alltid är så tysta och pk. Om jag har min balkongdörr stängd så känns det inte lika kul. På krogen kan jag gå ut själv och vara den enda som dansar som en vilde ute. Jag har liksom inte dom där gränserna som andra har. Jag tycker om att filma/fota mig själv. Jag gillar helt enkelt att flippa ur. Vad är mitt problem tror ni? Btw så fick jag diagnosen atypisk autism när jag var liten.

Först tänkte jag en typisk narcissistisk person när jag läste ditt inlägg. Sedan sättet du skriver på så anade jag att nog så inte är fallet. Atypisk autism, det vet jag inte vad det är. Men min uppfattning om folk med lite autism är att dom kan bete sig lite hur som helst. Jag vet ej om du går hem socialt hos andra? För min del kunde du varit personen jag retar upp mig på som spelar hög musik från balkongen. Eller personen som jag tycker är ett bra inslag bland grannarna. Jag har ingen uppfattning om dig närmare så jag kan ha en uppfattning....

Det finns vissa som dansar som galningar och jag kan tycka att dom måste vara autistiska som gör sådant. Bra eller dåligt, jag vet inte.. Varför har du uppmärksamhetsbehov? Dom flesta jag träffat som varit lite autistiska har inte haft uppmärksamhetsbehov. Men senaste läste jag att autism är väldigt likt narcissistiska personer. Dom personerna har uppmärksamhetsbehov, så du kanske är något av en narcissist med stort behov av uppmärksamhet?

Narcissist vet jag inte jag vill ha saker på mitt sätt och jag har som ett schema i mitt huvud där alla saker måste ske på samma sätt som alla dagar.

Intressant med schema över dagen, för så tänker ofta personer med autistiska inslag i sin personlighet. Nej, jag förstår inte ditt bekräftelsebehov. Kanske för att du blivit mindre sedd som barn och ungdom?

Om du gillar att flippa ur men samtidigt ser det som ett problem så är en av dem en lögn.

Tror att det är farligt att ”leka” någon man inte är. Alla gör det till en viss nivå men för mycket av det leder till mildare narcissism. Och det är givetvis väldigt illa.

Många (inte alla) med autism har ibland svårt med omdömet. Man vet att en sak inte är bra men i stundens ingivelse tar impulsen över. De med autism har i regel starkare känslor för vissa saker och känner mindre för andra. De normalstörda ligger mer på en jämn nivå. Lite förenklat kan man säga att detta är skillnaden mellan autism och normalstörd.