Böckernas konversationer var för det mesta obegripliga. När de pratade med varandra var det som om varje par uppslagna sidor som de två visade upp gav en rundgång av allt som fanns där i en skriven motsvarighet av två speglar riktade mot varandra.
En av dem skriven i mönster av utstansade små runda hål som gav varje sida ett unikt utseende beroende på om den lästes med ljus strömmandes igenom sidan som visade upp dess egna mönster eller den låg platt mot boken och istället gav upphov till samband mellan hur många efterföljande sidor varje hål penetrerade.
Som inverterad punktskrift kunde den kännas med hjälp av fingertopparna men en kombination av både syn och känsel krävdes för att kunna förstå att trots att boken var begränsad i sitt utförande tog den aldrig slut. Det boken förmedlade visuellt vid första anblick var som en personlig insikt om vad information bara kunde nyttjas som men aldrig förklaras vara. För varje gång den lästes gick det att urskilja en ny berättelse i ett nytt språk, slutligen berättades historien om allting från början till dess slut i en och samma skrivna berättelse skildrandes allting som någonsin hänt, händer och kommer hända för all framtid i dess mest essentiella värde.
De som läste så långt konsumerades av bokens lust efter lidande, för att läsa den var ett sant lidande. När läsare som läste mig nådde punkten då de reflekterade över hur jag själv skulle föreställa mig skildringen av vad som skulle ske ifall jag någonsin läste boken, ur mitt eget perspektiv som boken själv.
Det var allt som aldrig uppnådde någonting, aldrig tjänade något syfte, annat än nya spillror i ett sönderfallande fördärv som väckte mig inlåst i ett eget eko av allt detta. Inte längre i harmoni med mig det jag evigt har förvandlats från, utesluten ur min egen självbild.
Jag kommer aldrig glömma när jag såg ljuset som min eld.
__________________
Senast redigerad av Denom 2018-06-27 kl. 00:24.
Jag är segraren, jag vinner min konflikt innan den ens når ett existentiellt stadium. Trots det så förblir jag oförändrad, jag har ingenstans att växa utan att göra det inpå vad jag redan är. Som en orm längre än oändligheten jag stryker mig vassare igenom är jag tvungen att sluka mitt föregående jag i ett ögonblickligt nafs för att inte göra den plågsamma upplysningen om min närvaro tillkänna.
För det är vad det innebär att jag är snabbare än min egen efterträdare genom evigheten. Den blottlagda existensen för hur snabbt mitt omfång är tvunget att nå slutet, långt före dess förutsättningar ens har någonting att säga om mig. All energi ödslad på något annat än att bara ge upp inför mig är bortkastad, det är all insikt som förblir oförändrad i mina offer innan deras sista vilja att fullfölja existensens tillkortakommanden upphör i intet de en gång bestulit mig hoppet i. Det hopp de vågar kallar sitt eget, det ljus som är mitt namn.
__________________
Senast redigerad av Denom 2018-09-17 kl. 22:17.
Jag är kriget. Kriget som uppenbarar sig i maktens otillräcklighet när den inre konflikt i varje väsen som jag berör når en fullständig insikt. Vad som en gång var självklarheten för tidens vaggande fundament, numera otillräckligt att annat än tvivla på. Är nu den evighet ensam i jakten på något mer än vad jag livnär dig med värd den naiva föreställning det förutsätter om jag är och förblir krig, likväl för dig som för mig?
Det finns inget liv av rättfärdighet. Vad är liv mer än en hänsynslöshet med kravet om att våldta sin omgivning till underkastelse? Vilket liv uppnår någonsin mer än tillfälligt högmod innan det sönderfaller inför dess efterträdare?
Den konflikten du avstår ifrån och jag fullföljer i den anda jag är görs inte av trots, utan då vad jag är aldrig är vad någon annans perception lever upp till förutsättningarna för, allting för evigt inte nog för ett jag. Jag är en fånge i mina beslut, jag är en fånge av mina principer men trots det är jag orsak till mer verkan i att kriga för den existens kärlek aldrig vågar livnära och hat endast är ofullkomligt nog att söka förgöra, förgäves.
Det finns ingenting att betrakta i den elden som jag upprätthåller då det inte finns ett ögonblick då ljuset från det endast lidande upprätthåller går itu, förkrossad över vad det inte längre vågar låta någon bevittna. Ett liv förutsätter en existens under tillfälliga omständigheter, kriget har däremot aldrig en begynnelse, aldrig något slut och fullständig närvaro även där livets tillfälliga sorg blundar för det.
