Denoms egna texter

Jag är hunger. Jag kan inte ens konsumera tillräckligt för att någonsin känna mig tillfredsställd själv utan att den självklaraste känslan som saknar egen hunger i samma stund flyktigt lämnar mig då jag är hungern som finns kvar.

En evig fördelning räcker inte någonsin till bättre än att illustrera orättvisans skildrande hunger för mer med sig än någon glädje i otillräckligheten någonsin kan uppnå bättre än ett hånfullt skratt åt det som en gång och alltid förblir för dumt för att lära sig av sina egna misstag även denna gången om.

En våldtagen oskuld även denna gång ensam i förtvivlan över hur min hunger någonsin kan finna ett nöje i min egen olycka jag uppvisar jämföra oss bägge skildrande belöningen. Jag, är dubbelt så uppoffrad, trots det förblir hälften så skändad. Utan ett misstyckande.

Tack, uppskattar responsen jag har fått! Första texten är väl lite av en egen grej varav de andra tre "jag är"-texterna är någonting menade att utgöra ett sammanhang jag ska fortsätta med en fjärde och eventuellt en sista femte summerande text på samma tema.

Jag har läst din text högt flera gånger, begrundat, märkt att den funkar bäst som ett flöde. Vill du säga nåt eller är det bara flytande tankar som dyker upp? Jag tror att jag utläser smärta och frustration, hunger som inte lämnar dig, som är du, som du blir förbannad på ibland.

Men kanske vill du bara skriva medan jag är besatt av en tolkning. Det är vackert och utmärkt utan en massa skiljetecken.

Jag är dödens ensamhet, fastfrusna sömmar av sinnesfrid i avgrundens spruckna mönster. En stillsam fundering över en självkännedom etsande sig fast i det när jag, fallande genom ett bottenlöst hål, jag drunknade i ett hav av kärlek. Jag är en skildring av en upplevelse, i fasa jag vaknat upp ur men trots det inte kan separera från mitt egen närvaro någonsin skulle förtjäna befrias ifrån utan att åter skruva livets klocka ur min axel förgäves fäkta min skugga försvinna mot samma öde sönder och samman.

Inte om det jag är att jag är någonsin levande förkunnat sig är representationen av, vad som aldrig kommit mig närmre än vad jag evigt förblir, när allt som kämpar förgäves är bortglömt. Så därmed jag är och förblir inte inaktiv i min död då den saknar ett lik, likt ett liv utan kropp är ett skrikande själsligt eko av hur onödiga föreställningsvärldar kan vara att ens försöka beundra med egna ögon.

Min ambition att segra förblir för att den utan avsikt eller insikt är, jag är. Mitt krig av vansinne växer inför omgivning att beundra, jag är. Min hunger skildrar vad vågade försök att uppnå frihet i sin kamp utesluts från vad jag är. Så vad är en kropp om den dynamik jag skildrar inte någonsin förutsätter ett liv att plåga eller parasitera, om inte just den död jag är.

Segrare över mitt krig, fastfrusen i hunger frångår det jag är döden. Skildrande det jag är otillräcklig att betraktas som liv, eftersom jag är något så simpelt som ett virus.

Ja alltså det är ju väldigt spontana texter jag skriver, alltid skrivet vid ett och samma tillfälle utan någon som helst korrekturläsning eller på förhand klarhet i hur det kommer se ut mer än att det bara är då jag vill skriva så då blir det ju någonting av en sån känsla.

Det är som att säga sig ha en långsiktig plan men att den bygger på typ, mina fjärilar i magen.

Fint. Ett spontant flöde. Fattar.

Gillar den då den är mycket lik en påbörjad text jag lagt åt sidan med samma innehåll av jag är, men min var en bakterie. Intressant att även du skrivit något på samma tema. Men jag gjorde aldrig färdigt min, blir inspirerad här till det. Har dock inte tid nu att lägga på skrivandet. Kul iallafall att läsa.

Barn är inte fyllda av liv så mycket som de är uppslukade av en ofrånkomlig fruktan. Rädslan att behöva växa upp och tappa allt, likt de andra redan gjort. Det jagar varje tanke att aldrig finna ro, aldrig respektera den heller. Vad är då kreativiteten som finns kvar någonsin av en själv när leken väl är slut? Mer än barnasinnet i de själar som fruktar att en dag behöva leva och skåda livet som ens avkomma innebär. Att aldrig ett barn någonsin i livet finner sig riktig.

Alla ögon att beundras av, blundar igenom ett hopplöst fall.

Det är samma gnagande känsla. Att du hade kunnat göra någonting annat om du hade varit här, men det är vad du tänker och inte jag. Jag vet att du inte hade kunnat göra det bättre, eller ens annorlunda än vad jag redan förklarat för dig och de andra så många gånger förut.

Att räkna från början till slutet går liksom inte att lyckas med bättre än att uppgiften är avklarad. Jag gjorde det innan de andra, du inklusive, försökte er på det, och då var jag ensam. Inte ensam som att jag led av det utan ensam som att jag inte förutsätter att det någonsin kommer att bli mer att förvänta sig av än mig själv.

Så varje gång dessa misstagen som kunde uppstått på vägen besöker mig, hemsöker mig, förvanskade minnen som aldrig kunnat vara. Ja, är det då du eller jag som undrar vad som egentligen hände? I en stund jag inte delar med någon men som kanske är den enklaste för vad som helst att ensam en dag kunna finna sig själv i.

Om jag är god, vad skulle stoppa mig från att sakta konsumera mig själv? Inte som ett rovdjur anfaller sitt byte. Utan mer som ett monster ser fruktan i någonting som inte kan fly.

Det behöver inte ens vara så att jag är god i slutändan. Någonting finns där som vill vara det goda, det åtråvärda och det kommer aldrig försvinna eftersom att det aldrig ges chansen. På samma sätt jag aldrig ger mig själv nåd att vara ett värre monster än vad som sviker vad som någonsin skulle kunna efterlikna mig och slukar begäret att få konsumera det goda i sista ögonblick i syfte att upprätthålla min egen godhet, som gör det värt att sluka mig själv återigen.

Jag är trots allt inte ensam här, även om alla andra är döda.

Gillar dina texter. Ibland fattar jag inget, ibland kommer ett aha. Som i en dröm.

Jag har en väldigt tydlig röd tråd för i vilket sammanhang texterna jag har skrivit här i tråden utspelar sig, fast det är ju jag det. Så ja jag försöker att förhålla mig till att skriva delarna på så sätt att det ska kunna gå att förstå de ofta ganska flyktiga associationerna jag hoppar omkring i utan att det blir helt meningslöst flum att skriva bara för skrivandets skull.

På samma gång är det kul att försöka skriva med en stil och känsla som är oförutsägbar utan att bara tappa bort sig i det. Det är väl lite som att inte själv behöver veta mer än att låta små pusselbitar falla på plats som något eget allt eftersom och att jag då kan läsa texterna som en åskådare också.

Så det jag gillar är att helt plötsligt kunna betrakta mitt impulsiva kaos med nya ögon, det är väldigt rogivande att få utlopp för i texter som aldrig helt motsvarar mina förväntningar heller. Så att texterna blir till något abstrakt sätt att jämföra en egen tankes motsvarigheter med är riktigt kul, just att spontant skriva om en mening på helt annorlunda sätt om och om igen tills det inte finns något kvar av det jag började med.

Att skriva inläggen med ett helt annat syfte än jag vanligtvis gör på flashback eller i övrigt är överraskande insiktsfullt som process då varje tanke i sitt eget format är de mest idiotiska uttryck för hur en likgiltighets brinnande livskrafter kan förmedla i överdrivet sätt att vara framgångsrikt som kaos.

Det ett likgiltigt förhållningssätt förmedlar går inte att bryta ut som en separat entitet utan att det saknar sitt eget sammanhang att förstås likgiltigheten aldrig upphör att kämpa bara är fullständig som otillräckligt bli allt sämre påverkan i varje uppenbart evigare krafter förblir allra bäst så intetsägande avslöja vad oändliga idéer är begränsade till att förstå är. Så om vad som är det som är skapar betydelsefullt försök att jaga sig självklar dela med sig av allt som är i varje detalj är varken unikt eller ett sammanträffande att förstå såpass obetydligt skingrande sveper igenom vad som helst skulle gå att mötas av utan att det någonsin erkänns som vad något fundamentalt är som sättet det är uppnår inget svårare än att besegras av vad det medvetande jaget är redan självklar presentation av att alltid finnas i den mittpunkt som uppnår allra obetydligaste sätt att visa hur ett försök att förändras går till.