Att börja tycka att vissa personer är irriterande utan egentlig anledning

Så trådnamnet säger väl nästan allt egentligen.

Detta är något som blivit påtagligt ju äldre jag blivit. Jag har börjat lägga märka till att jag tenderar att irritera mig oerhört mycket på vissa personer då och då. Vanligtvis en åt gången, över en lång tid och vanligtvis då personer som jag umgåtts mycket med förut och som jag generellt skulle definiera som vänner. Irritationen är såpass stark att mitt humör blir sämre så fort dessa personer öppnar munnen och jag tycker att allting hon/han säger är såpass korkat att jag rentav kan bli arg - till och med om jag själv inte ens är delaktig i diskussionen.

Om jag inte avlägsnar mig själv från diskussionen så kan jag bli konfrontativ och förolämpande, vilket ibland har lett till att vänskap avslutats. Jag vet att andra ibland delat min riktade frustration men skillnaden är att dessa personer aldrig konfronterar eller visar det på något vis.

Problemet ligger i att jag inte kan avgöra vad det är som orsakar irritationen. Jag kan påpeka irriterande egenskaper hos dessa personer men jag tycker inte att det är rimligt att jag blir såpass irriterad att det påverkar mitt humör så som det gör.

Jag har funderat på huruvida det kan bero på allmän stress men då bör väl irritationen spilla ut på allt och alla snarare än en person åt gången? Eller är det kanske bara en naturlig del av att bli äldre. Att ha mindre tolerans för andra människor. Kanske är jag bara en kuk.

Vad tror ni? Någon som känner igen sig eller vet vad det rör sig om?

Skulle kunna vara att de påminner om dig själv som du var en gång i tiden. Då hade du då sidorna du irriterar dig på. Att irritationen blir så tydlig kan vara att du ännu har stänk kvar av de sidorna hos dig själv. Eller att det varit så nära i tiden att du får så tydlig reaktion.
Men, det kan också vara att du har klockrent exakt de sidorna eller egenskaperna du retar dig på.

Jag vet inte, jag kunde kanske varit tydligare, men jag börjar bli trött, men jag antar du vet hur jag menar.

Det är inget fel på dig, utan sanningen är att det egentligen är väldigt få människor som man står ut med i längden, åtminstone om man har lite krav på sitt umgänge.

Kan känna igen mig. En tysk sociolog påstod att invalidalismen har lett till att människor snart inte kommer kunna leva med varandra på grund av att vi får lägre och lägre tolerans för varandra på alla möjliga vis. Vi glömmer bort hur man umgås och säkerligen inte orkar med folks typiska egenheter. Ibland kan det ju vara projektion, det märker man. Ett bra test för det är ifall du irriterar dig kring den med högst social status och hur du beter dig.

Kan du ge ett exempel på störning?

Marcus Aurelius skrev att han störde sig på folk, och han var den med högst social status på hela planeten på sin tid...

Haha skön du är med ditt lilla strå argument. Självklart kan dom i toppen också störa sig, som jag skrev var det ett hyfsat bra experiment för att utforska ifall man störde sig av en projektion eller genuint störde sig på fanskapet.

Vad stör du dig på? Inte mig va

Det låter som att du bara är inne i en period där du vill vara för dig själv.

Flyttar tråden till ett mer passande delforum.

Psykologi: allmänt ——-> Psykisk hälsa

/Mod

Det behöver inte röra sig om någon som har högst social status. I många fall är det någon som är likvärdig eller lägre i min uppfattning. Det brukar visa sig i att jag börjar att irritera mig på personens stora intresse.

Exempelvis har jag en vän som ofta pratar om hur han irriterar sig på och påpekar sociala problem som omfattar könsidentitet, vilka pronomen som ska användas och liknande. Han är skarp motståndare till att det ska finnas fler än två könsidentiteter och pratar ofta om det. Att han uppfattar det som en psykisk sjukdom osv. Han pratar även mycket om politisk höger - främst då ur ett amerikanskt perspektiv. Dvs deras politiska situation. Hans skämt är ofta rasistiskt betonade och han har vissa små personliga egenheter som gör att jag knappt klarar av att vara i hans närhet i och med att jag irriterar mig såpass mycket.

Jag kan rent objektivt hålla med i en del av hans åsikter & jag tycker vanligtvis att rasistiskt betonade skämt kan vara roliga men jag blir väldigt irriterad när han pratar om det. Kanske har det att göra med att det finns en viss dubbelmoral / falskhet i hans personlighet. I särskilda sällskap blir han skarp vänsteranhängare och har fullt stöd för flera könsidentiteter exempelvis. Kanske har det att göra med att han blivit såpass förutsägbar i sin dialog. Jag vet ärligt talat inte.

De få gemensamma vänner vi har som jag pratat med har ibland upplevt viss irritation men aldrig såpass skarpt så som jag upplever den.


Det är så här jag alltid tänkt - att människor blir äldre och förändras. Olika pusselbitar till olika pussel.

Därför man som vuxen inte behöver fira sin egen födelsedag. Att få vara ensam en hel dag duger fint. Att andra kastar bort pengar på det meningslösa firandet av en annan är utifrån sig själv helt onödigt. Så tänkte man förstås inte när man var 5 år fast vid 17 hade det inträffat. Alla möjliga högtider blir meningslösa. Det skönaste är att få vara ensam och göra vad man vill, kanske inte göra ett endaste dugg.

Ja. Har ofta människor som stör sig på mig utan anledning. Bryr mig inte för jag vet att det inte har med mig att göra, det finns alltid något att störa sig på. Ofta är det om en annan person hade gjort samma sak så hade ingen brytt sig, men just på mig då är det irriterande. Det kan vara så löjligt som jag gott upp lite i vikt, men andra kan väga 100kg mer ingen kollar. Det kan skapas speciella regler mot saker jag gör men är okey när andra gjor det, men bara för att få bort mig. Alltså är det nåt i mig som jag inte kan ändra. Dom säger en sak dom är missnöjda med men om jag ändrar det så är det igen något annat istället. Så det va nog inget fel från början.

Är det inte dock just då det har något med en själv att göra när man stör sig på andra? Är väl mest när andra stör sig på en som man inte kan göra något eftersom allas åsikter är olika så är det ingen idé.

Men när du stör dig på någon annan så är det något du själv kan jobba på för inte är det skönt när man stör sig på folk. Jag är precis likadan. Stör mig redan på personen TS pratar om som snackar om all skit om att det ska vara flera kön m.m.

Men när man stör sig på folk så kanske man behöver jobba lite mer på sitt tålamod eller förståelse. Du har ju ändå en poäng att man inte kan göra mycket åt någon annan men man kan göra något åt sig själv.

Mvh