Jag tror att jag är helt utmattad både fysiskt och psykiskt, Alltså att jag har utmattningssyndrom och har haft det i cirka 1,5 år.
Det är därför jag är så vilse och känner att jag har kontroll på nånting för att jag inte orkar/kan koncentrera mig på nåt.
Utmattnings syndromet beror på att jaghar adhd/add och diagnoserna går hand i hand!!
Sedan tror jag att jag har aspergers/autism, då behöver man mycket erfarenhet och behöver lära sig allt om ett ämne för att förstå ämnet. om man inte komplett sätt lärt sig om ämnet så känner man att man inte har kontroll som går hand i hand att man blir vilse!
Sedan är jag väldigt stressad hela tiden vilket gör att jag känner oro och ångest, eftersom jag har svårt att koncentrera mig så har jag svårt att koppla bort ångestkänslan och har kopplat bort mitt känsloliv istället för att jag inte klarar av att känna så mycket jag är alltså väldig känslig. Men jag uppfattas som att jag inte har känslor eftersom jag inte är intresserad av saken. Alltså jag underreageruar mycket och överreagerar på andra saker som jag är intresserad av. Eftersom jag är väldigt stressad så har jag svårt att koncentrera mig vilket gör att jag inte är intresserad av så många saker så känner jag nästan aldrig känslor och därför verkar jag var lite psykopat-aktiv men jag är inte psykopat det är samma som huvudpersonen i ”End of the fucking world”. Han är helt övertygad om att han är psykopat för att han har ett trauma som gör att han stänger ute alla sina känslor för att han inte klarar av känslorna. Men det har gått så lång tid att han har glömt bort att han har känslor. Sedan stöter han på en tjej och blir väldigt förtjust i henne och blir väldigt kär i henne. Då börjar han helt plötsligt känna massa känslor och blir chockad av det, han blir väldigt förvirrad och vilse och vet inte hur han ska reagera på saker och blir därmed väldigt vilse. Jag tror att det är det som hänt mig!
I början av gymnasiet så var jag nyförälskad och hade en tjej som var kär i mig också. VI hade det väldigt bra. Jag hade samtidigt bra betyg i skolan och bra kompisgäng som jag trivdes med. Sen gjorde hon slut och jag blev superdeprimerad och hade väldigt mycket ångest i en månad. Helt plötsligt en dag så slutade jag känna känslor och allting kändes smått overkligt. Jag är där än idag och har inte lyckats ta mig upp därifrån. Detta gjorde så att jag inte koncentrera mig i skolan och fick mycket sämre betyg vilket gör att mina föräldrar är väldigt besvikna på mig och de förstår verkligen inte mig. De förstår verkligen ingenting av mig men jag förstår de (tror jag i alla fall). Så det ända min mamma gör är att klaga på mig och fokuserar bara på mina negativa sidor. Min pappa förstår dock mig litegrann, men har svårt att uttrycka sina känslor pågrund av sin autism. Jag har också väldigt svårt att utrycka mina känslor har jag märkt. Jag vet att jag har känslor men jag har på något sätt lyckats blockera de, men jag märker att jag reagerar på situationer annorlunda på gång för gång. Det måste ju betyda att jag har känslor men lyckat blockera det så att jag inte känner känslorna trots att de är där liksom- Hur ska jag göra för att känna känslorna igen?
Obs: jag har inte fått diagnoserna utan jag tror bara att jag har diagnoserna, men sjukvården tar så jävla tid på sig så de börjar aldrig utredningarna. SÅ man kan säga att jag har utrett mig själv i stället.
Diagnoserna är ärftliga också, min pappa, storasyster och min lillebror har fått både adhd och asperger diagnosticerat och min storebror och storasyster har fått borderline diagnosticerat.
Så då borde risken vara stor att jag också har de här diagnoserna och eftersom alla mina syskon har fått diagnoser.
Jag är nuläget väldigt påverkad av olika substanser bl.a. av hasch, så jag ursäktar eventuella stavningspel och grammatik fel i denna text!
Så vad tror ni flashbackare om mitt liv? Har jag diagnoser? Vad ska jag göra för att reda upp mitt liv?
Tack i för hand för hjälp mvh. en väldigt vilsen och deprimerad tonåring.
Det är därför jag är så vilse och känner att jag har kontroll på nånting för att jag inte orkar/kan koncentrera mig på nåt.
Utmattnings syndromet beror på att jaghar adhd/add och diagnoserna går hand i hand!!
Sedan tror jag att jag har aspergers/autism, då behöver man mycket erfarenhet och behöver lära sig allt om ett ämne för att förstå ämnet. om man inte komplett sätt lärt sig om ämnet så känner man att man inte har kontroll som går hand i hand att man blir vilse!
Sedan är jag väldigt stressad hela tiden vilket gör att jag känner oro och ångest, eftersom jag har svårt att koncentrera mig så har jag svårt att koppla bort ångestkänslan och har kopplat bort mitt känsloliv istället för att jag inte klarar av att känna så mycket jag är alltså väldig känslig. Men jag uppfattas som att jag inte har känslor eftersom jag inte är intresserad av saken. Alltså jag underreageruar mycket och överreagerar på andra saker som jag är intresserad av. Eftersom jag är väldigt stressad så har jag svårt att koncentrera mig vilket gör att jag inte är intresserad av så många saker så känner jag nästan aldrig känslor och därför verkar jag var lite psykopat-aktiv men jag är inte psykopat det är samma som huvudpersonen i ”End of the fucking world”. Han är helt övertygad om att han är psykopat för att han har ett trauma som gör att han stänger ute alla sina känslor för att han inte klarar av känslorna. Men det har gått så lång tid att han har glömt bort att han har känslor. Sedan stöter han på en tjej och blir väldigt förtjust i henne och blir väldigt kär i henne. Då börjar han helt plötsligt känna massa känslor och blir chockad av det, han blir väldigt förvirrad och vilse och vet inte hur han ska reagera på saker och blir därmed väldigt vilse. Jag tror att det är det som hänt mig!
I början av gymnasiet så var jag nyförälskad och hade en tjej som var kär i mig också. VI hade det väldigt bra. Jag hade samtidigt bra betyg i skolan och bra kompisgäng som jag trivdes med. Sen gjorde hon slut och jag blev superdeprimerad och hade väldigt mycket ångest i en månad. Helt plötsligt en dag så slutade jag känna känslor och allting kändes smått overkligt. Jag är där än idag och har inte lyckats ta mig upp därifrån. Detta gjorde så att jag inte koncentrera mig i skolan och fick mycket sämre betyg vilket gör att mina föräldrar är väldigt besvikna på mig och de förstår verkligen inte mig. De förstår verkligen ingenting av mig men jag förstår de (tror jag i alla fall). Så det ända min mamma gör är att klaga på mig och fokuserar bara på mina negativa sidor. Min pappa förstår dock mig litegrann, men har svårt att uttrycka sina känslor pågrund av sin autism. Jag har också väldigt svårt att utrycka mina känslor har jag märkt. Jag vet att jag har känslor men jag har på något sätt lyckats blockera de, men jag märker att jag reagerar på situationer annorlunda på gång för gång. Det måste ju betyda att jag har känslor men lyckat blockera det så att jag inte känner känslorna trots att de är där liksom- Hur ska jag göra för att känna känslorna igen?
Obs: jag har inte fått diagnoserna utan jag tror bara att jag har diagnoserna, men sjukvården tar så jävla tid på sig så de börjar aldrig utredningarna. SÅ man kan säga att jag har utrett mig själv i stället.
Diagnoserna är ärftliga också, min pappa, storasyster och min lillebror har fått både adhd och asperger diagnosticerat och min storebror och storasyster har fått borderline diagnosticerat.
Så då borde risken vara stor att jag också har de här diagnoserna och eftersom alla mina syskon har fått diagnoser.
Jag är nuläget väldigt påverkad av olika substanser bl.a. av hasch, så jag ursäktar eventuella stavningspel och grammatik fel i denna text!
Så vad tror ni flashbackare om mitt liv? Har jag diagnoser? Vad ska jag göra för att reda upp mitt liv?
Tack i för hand för hjälp mvh. en väldigt vilsen och deprimerad tonåring.
