Den stora skvallertråden om Tito Beltran!

Till att börja med, tänkte jag göra en liten sammanfattning om hur de båda målen lades ihop till ett enda mål. Tito blev friad i tingsrätten i det mål där Ingela Svenson var åklagare. Bara några dagar efter den friande domen gjorde Monica Dahlström Lannes en polisanmälan mot Tito gällande barnflickan. I sin anmälan uppgav hon att det redan fanns ett mål mot Tito men att han blivit friad och uppgav Ingela Svenssons kontaktuppgifter. Monica Dahlström Lannes hade således även infiltrerat detta mål- det framgår i slasken i det så kallade Varbergsmålet. Hon agerade även här privatspanare och lämnade bland annat Anders Berglunds och Maria Lundkvists telefonnummer till Ingela Svensson, som tacksamt tog emot. Huvudförhandlingen i hovrätten i det mål där Tito först blivit friad var utsatt till den 5 december 2007. Plötsligt skulle tre nya vittnen kallas i detta mål, Anders Berglund, Maria Lundkvist och Anne Bergström (Titos före detta svärmor). Ingen av dessa "vittnen" hade några som helst uppgifter att lämna om själva målet. De skulle prata om Titos karaktär. Advokat Tomas Nilsson ifrågasatte dessa vittnen men eftersom vi har fri bevisföring i Sverige var det upp till domstolen att avgöra huruvida dessa skulle godkännas eller ej. Domstolen beslutade att vittnena skulle kallas trots att de inte hade något med Varbergsmålet att göra. Ingen förstod syftet med deras medverkan. Detta skulle framkomma först senare.

Tito var på väg till Sverige i början av december för att inställa sig till huvudförhandlingen i Hovrätten i Varbergsmålet. Han var dock redan efterlyst och påstods ha flytt utomlands, trots att han reste långt innan han fick vetskap om något som gällde detta ärende. Advokat Tomas Nilsson underättade också åklagaren om att han befann sig utomlands och arbetade. Trots detta skickades polis vid flera tillfällen till bostaden, som han uppenbarligen inte befann sig i. Trots att åklagarna blivit informerade om att Tito befann sig i Chile, och media sänt ut bilder om att han stod på en scen framför miljonpublik, ansåg man det nödvändigt att skicka flera polispatruller till vår och min familjs bostäder. Trots att även jag förklarat för en polispatrull att han inte befann sig hemma, utan att han befann sig i Chile, ansågs det nödvändigt att vi tidigt nästa morgon skulle vakna av att poliser omringat vår bostad, och våldsamt slet i dörrar och slog mot fönsterrutor. Polisen agerade självklart inte på eget bevåg utan på instruktioner av åklagarna. Deras agerande var rena maktmissbruket.

Tito hade genom sin advokat Tomas Nilsson kommit överens med åklagaren i det nya ärendet att inställa sig till förhör den 4 december på en polisstation i Göteborg. Där blev han anhållen. Han släpptes inte för att gå till huvudförhandlingen utan den ställdes in samma dag som den skulle hållas. Med tanke på åklagarnas täta kontakt (vilket framgår i slasken) borde Ingela Svensson kunnat ha haft lite större framförhållning eftersom hon redan den 27 november 2007 kände till att det inte skulle bli någon huvudförhandling den 5 december. I ett mejl från en utredare till åklagaren i Ystadsmålet framgår följande:

"Hej Anna. Pratade precis med din kollega Ingela Svensson. Hon talade om att hovrättsförhandlingarna startar den 5 december kl 09.30 i Göteborg. Hon förstod ju på min fråga att vår avsikt är att knipa honom på trappan och hon hade ju så klart synpunkter på det. Hon sade att ni två hade diskuterat det tidigare. Samtidigt kunde hon ju se vinsten med att skjuta på hennes förhandling och istället få Tito levererad av häktespersonal när det väl blir dags. Oavsett, sade jag att du har för avsikt att kontakta henne innan den 5:e. "

Mejlet är daterat den 27 november 2007. Ingela Svensson hade alltså inget emot att hennes egen förhandling skulle skjutas upp. Trots detta informerade hon inte domstolen förrän på morgonen den 5 december 2007.

Tito satt nu häktad och då kom en begäran om sammanslagning av de båda målen. I den argumenterades för en sammanslagning eftersom man påstod att större delen av vittnena var gemensamma i de båda målen. Av alla vittnen som hördes, var det dock endast tre vittnen som var "gemensamma", Maria Lundkvist, Anders Berglund och Anne Bergström (Titos före detta svärmor).

Målen hade dock inget med varandra att göra. Och vittnena från målet med barnflickan hade inte heller några uppgifter att lämna i Varbergsmålet med den lilla flickan. De skulle prata om Titos karaktär. Men de tre vittnen som plötsligt kallades gjorde det möjligt för en sammanslagning av de båda målen. De "gemensamma " vittnena var en konstruktion för att kunna slå ihop de båda målen.

Varför påstår jag att material undanhållits, jo för att jag har båda slaskarna framför mig och kan jämföra innehållet. Eftersom åklagarna samarbetade med varandra och skickade mejl till varandra, så borde rimligen samma mejl finnas i båda slaskarna, - det gör det dock inte. Om man håller ordning i papper (vilket jag utgår ifrån att man gör på en åklagarmyndighet) så borde ju rimligen alla papper komma med. Men mejlen mellan åklagarna som redovisas för i den ena slasken finns av någon oförklarlig anledning inte med i slasken i Ingela Svenssons mål. Man kan ju inte låta bli i att spekulera i vilket annat material som råkat ramla ut....

Vidare förvånas jag över Ingela Svenssons attack mot media när det i själva verket var hon själv som drog igång den parallella processen. Så länge tidningarna skrev det hon ville att de skulle skriva var det alltså ok att ta kontakt med de och sprida uppgifter med vetskapen om att den misstänkte inte kunde försvara sig. Innan förundersökningen var avslutad gick hon ut med sekretessbelagd information om att Tito skulle ha smittat en flicka med könsherpes. Det stod på varenda löpsedel. En åklagare får tydligen bryta sekretessen utan att det får några som helst följder. Avsikten var säkert att väcka avsky. Självklart ansåg alla att det var avskyvärt, det hade jag också gjort. Det fick också avsedd effekt. Påstående drog också igång den andra processen med barnflickan då alla givetvis påverkats av påståendet om att Tito skulle ha smittat en flicka med könsherpes. Barnflickan berättade själv i förhör att hon skulle hjälpa den lilla flickan i Varbergsmålet att få Tito fälld. Är det en åklagare som går ut med sådan information, utgår man givetvis ifrån att den är sann.

Men eftersom varken Tito eller flickan inte någonsin har haft könsherpes, är detta argument fullständigt felaktigt. I sin artikel i Newsmill, bagatelliserar dock Ingela Svensson herpessmittan, trots att detta var hennes största argument för att det påstådda brottet skulle ha ägt rum. Redan i förundersökningen framkom att provsvaren för könsherpes var negativa på båda parter. Det är synnerligen omöjligt att smitta någon med något som överhuvudtaget inte existerar. Det stoppade dock inte Ingela Svensson från att driva målet med herpesfrågan som huvudargument. Efter att ha blivit fullständigt idiotförklarad i tingsrätten av prof. Thomas Bergström expert inom virologi från Sahlgrenska som påpekade att detta är fullständigt uteslutet, fortsatte hon ändock att argumentera för att smittan existerade trots bevis på motsatsen. Den här kommentaren från slasken ger ett mycket bra exempel:

" I rättsintyget gällande den mt känns det som om vi måste binda upp det hela på något sätt trots resultatet. Hur ska jag gå vidare nu?" (skriver en utredare hos polisen till Ingela Svensson den 28 januari 2005) Och vidare gick hon. För hon fortsatte med herpesfrågan till hovrätten också, och i media försvarade hon sig med att säga att hon fortfarande trodde att han smittat flickan med könsherpes, hon kunde bara inte bevisa det. Hur man kan prata om en smitta som inte finns är fortfarande ett mysterium.

Ingela Svensson visar på flera platser i förundersökningen på sin bristande kunskap i medicinsk terminologi. I sin gärningsbeskrivning skriver hon t.ex. att den tilltalade smittat flickan genom autoinokulation. Men autoinokulation betyder att man smittar sig själv - man behöver inte vara ett geni för att förstå att man inte kan smitta någon annan genom autoinokulation. Att en åklagare gör sådana misstag kan ju bevisligen få förödande konsekvenser. Och det hjälper inte att säga att det handlade om en begreppsförvirring. Att man ställer krav på att en åklagare är påläst är väl det minsta man kan begära. Utreder man om brott begåtts så bör man läsa på vad man utreder innan man drar förhastade slutsatser. I Ingela Svenssons fall kan det dock inte handla om något annat än bristande kompetens och objektivitet. För om man redan under ett tidigt stadium i förundersökningen har laboratoriesvar på att varken målsäganden eller den misstänkte har någon könsherpes, så borde man rimligen förstå att det inte kan vara tal om någon smitta. Det behöver man ingen högre utbildning för att räkna ut.

Vidare väljer Ingela Svensson att uttala sig om "robust bevisning" i form av videoinspelningarna med flickan. Hon glömmer dock att nämna att hon fick mycket kritik från både tingsrätten och hovrätten på grund av att man inte kunde höra vad flickan sade eller se hennes ansiktsuttryck och kroppsspråk. Man kan inte göra en korrekt bedömning av uppgifterna som lämnas om man varken kan höra eller se ordentligt. I utskriften av förhören förekommer tomma luckor i meningarna på grund av att man inte kan höra vad flickan säger. Hon hördes aldrig personligen i rätten. Ingela Svensson skriver själv att den viktigaste bevisningen var målsägandens uppgifter och att det enda sättet att avgöra deras kvalité är att höra inspelningarna. Både tingsrätten och hovrätten underkände kvalitén på videoinspelningarna. Det är en viktig detalj hon glömde att nämna.

Det är av yttersta vikt för den enskildes rätt till en rättvis rättegång att åklagarna beaktar de regler och krav som ställs på en rättssäker process. Det minsta man kan begära är att de själva rättar sig efter den viktigaste grundprincipen om objektivitet. Men när de uttrycker sig på följande sätt i utredning är det tveksamt om så är fallet. "finns tillräckliga skäl att väcka åtal nästan oavsett vad Beltrán kommer att säga. " (Kammaråklagare Anna Håkanssons tjänsteanteckning daterad den 7 november 2007). Vid detta tillfälle hade Beltrán inte ens förhörts.

I ett rättssamhälle ska man kunna lagföra människor, det håller jag absolut med om. Men detta innebär inte att åklagarna ska få bete sig precis hur som helst och ta till vilka medel som helst, bara för att få till en fällande dom. I en rättsstat måste man känna sig trygg i att utredningarna går till på ett rättssäkert sätt. Allmänheten måste känna sig trygg i att de som representerar staten är kunniga och utför sitt jobb enligt de lagar och föreskrifter som finns. De senaste åren har allt för många fall uppdagats där det råder tveksamheter kring hur åklagare och polis skött sitt jobb. När ska allmänheten känna tryggheten i att även dessa personer ska få ta konsekvenserna för sitt handlande?

När ska du Ingela Svensson ta ditt ansvar för de grova tjänstefel som du begått i den här processen?

I den pågående rättegången mot operasångaren Tito Beltran i Göta hovrätt figurerar expolisen Monica Dahlström-Lannes som vittne. Men hon är inte bara vittne, det var nämligen hon som polisanmälde Beltran efter att hon, som hon påstår, av en slump stött på barnflickans arbetsgivare, skådespelaren Maria Lundqvist.

Nu är det inte så slumpartat som det ser ut på pappret, eftersom hon har varit vice ordförande i Ecpat, organisationen som arbetar mot barnsexhandel och liknande. Likaså bedrev hon privatspaning i målet och kontaktade presumtiva vittnen. Vid ett tillfälle ringde hon upp Robert Wells och påstod sig vara åklagare. Det finns mycket annat att tillföra fallet Dahlström-Lannes, men låt oss för ögonblicket stanna upp vid Ecpat, där för närvarande Thomas Bodström är ordförande.

Nu slumpar det sig så fantastiskt att Bodström samtidigt i sin egenskap av advokat är målsägarbiträde åt barnflickan i Beltran-målet. Och som sådan ska han naturligtvis så småningom förhöra sin Ecpat-kompis, privatspanaren Dahlström-Lannes, som i sin tur stökat runt bland vittnena i rättegången så till den milda grad att det retat gallfeber på försvaret.

– Monica Dahlström-Lannes ringde mig och uppgav sig vara åklagare. Hon sa även att hon var en av Sveriges tyngsta sexualbrottsutredare och hon inledde ett förhör, säger Robert Wells och fortsätter:
– Men det värsta som hon sa var: ”Jag har sett Tito sjunga, han är en fantastisk sångare, men han är sjuk och jag ska sätta dit honom”. Så sa hon exakt ordagrant, det glömmer jag aldrig för jag tyckte att det var obehagligt att höra.