Alla mina "vänner" och släktingar är värdelösa - blodsugare är dem alla!

Jag fyller snart 24. Efter en tuff barndom har jag övergått till en tuff tid som ung vuxen.

På grund av ens föräldrar har man missat mycket i livet. Sen stack jag när jag väl kom upp i 20 och ville slippa leva i deras fångenskap. Jag fick ingen bra start någonstans i livet och att ha en massa blodsugare runt omkring sig har inte gjort livet bättre.

Värdelösa vänner, värdelös kärlek, värdelös familj.... Värdelös uppväxt, värdelös skolgång. Folk verkar bara uppskatta mig när jag är användbar för dem. Aldrig varit inbjuden på någon fest hos någon. Aldrig blir man kallad till något kul. Alltid ska man bara vara en wikipedia åt en annan, eller mekaniker, eller CV-skrivare.

De flesta känner mig som en glad och vettig, och driftig kille. Men ingen människa tillför något jävla positivt i mitt liv. Jag är ganska populär bland kollegorna på mina (två) jobb, men på min lediga tid finns inte en enda kotte som gör mig glad på något sätt. Däremot har det alltid funnits gott om blodsugare och folk som verkligen ville få mig att må sämre.

De enda någorlunda bra minnen jag har i livet var när jag hade en semester tsm med en brud, som dessvärre svek mig hårt.

Vad ska jag ta mig till? Det känns lite lättare nu att vara utan Facebook och att ha börjat träna som satan, men jag känner mig fortfarande ensam och "tom". Ska jag kanske lägga 50 papp på horor och kokain? Hur ska jag hitta BRA folk som är meningsfulla för mig?

De flesta människor är tyvärr så som du beskriver. Ytterst få människor gör något för andras skull.

Dra ut och res i något år om du har cashen för det.

Säga vad man vill om att "resa för att hitta sig själv", men i det här fallet kan det faktiskt vara rätt användbart. Få lite perspektiv på saker och ting.

Säker på att det inte är dig det är fel på? Svårt att tro att det skulle va andra

De-dem, vi-oss.

Är det svårt bara be folk du stör dig på dra åt helvete?

Nu spekulerar jag helt fritt här så ta det inte allt för personligt utan jag baserar det här på människor jag vet som har berättat liknande stories. Säger inte att det stämmer på dig, bara att det är mina erfarenheter.

På grund av din uppväxt så har du inte riktigt lärt dig att bilda goda relationer. Under barndomen och tonåren så var du ofta "snäll" för att du trodde att det skulle ge dig vänner och du upptäckte allt för sent att det enda som det egentligen har gett dig är just blodsugare.

Det i sin tur har gjort så att du undermedvetet är inställd på att ingen tycker om dig "på riktigt". Du väntar på att folk ska ringa dig på helgerna och hitta på något, men har du testat att vara den som vill hitta på något? Jag vet, det är jättejobbigt och känns hur tungt som helst. Men man har lite eget ansvar för sitt liv.

Det är ju knappast fel på någon i den process som TS beskriver. Hela hans (det är väl en han?) historia är så kristallklart naturlig att jag skulle vilja skiva en lärobok i människoblivandet runt de detaljer TS berättar om.

Ja - TS - så här känns det att bli en vuxen, självständig människa. Skit i att punda, för av det mår du bara sämre. Men ägna dig gärna åt modeaktiviteter som att gymma och vad det nu kan finnas ytterligare i samma genre - av det blir du inte sämre.

Lite av poängen är just att du nu i vuxenlivets gryning ska stötas och blötas mot livets små triviala jävigheter och på så sätt nöts dina vassa kanter av och du kommer garanterat att bli en gladare TS i framtiden.
Lycka till och kämpa på.

Svennebanan känner inte riktigt till det där konceptet. Det viktigaste i livet är att inte spara något av värde. 666 vänner på Facebook. Grattis.

Gordon Gekko sa ju att om man ville ha en riktigt vän skaffade man en hund.

Wetiko

Tråkigt att göra. Verkligen. Försök finna någon mening med livet och ha mål att sträva mot. Skapa en ny familj med vänner, tjej och barn. Ha någon hobby och ge dig ut i sociala miljöer så hittar du många nya människor.

Hoppas det löser sig för dig. Och snälla, rör inte droger.

Kramar

Precis. är de inte oumbärliga så ge dom fingret i nyllet, det skulle jag gjort åt mååååååååånga om jag inte behövde dom till vissa saker, varannan interaktion är ett dolk hugg i ryggen men så är det i min dimension jag ignorerar och beter mig ordentligt tillbaka, jag är lite mer mogen än dem. Det skulle resultera i hög extas om de mindes hur man skäms.