Kan man köpa lycka med pengar?

En gång fick jag en liten bok med romerska visdomsord. Där stod det:
Man needs little to lead a happy life. Alltså det är nödvändigt att ha lite för att leva lycklig.

Vi matas med reklam-propaganda varje dag om köpt lycka.

Detta lycko-knarkande. Konsumtions-knarkande. Shop-aholic.

Som någon sa tidigare i tråden: Köpt lycka är temporär. (många som går hem med nån liten sak dom köpt, och efter någon dag är bortglömd)

På nöjesfältet köper man sin lycka. En hisnande gastkramande färd i en liten vagn. Sådant betalar man för, men om tunnelbanan eller spårvagnen skakat så varje dag, hade vi varit olyckliga istället.
Underbart är kort, som Povel sjunger i sången med samma namn.

Vänskap är en fin känsla. Men köpt vänskap - är inte det.

Nej tro mig och lita på mig.

Jag har väldigt mycket pengar. Väldigt mycket. Har massa tillgångar och kan i princip köpa och göra vad jag vill. Är det nåt jag lärt mig är det att pengar faktiskt inte gör en lycklig.

Däremot kan det skapa trygghet och möjligheter om man hanterar det på rätt sätt. Men många kan tyvärr inte hantera det. De vill alltid ha mer och hamnar i "gräser är alltid grönare..."-tänket. Speciellt om de är nyrika. Det händer nåt med folk när de får massa pengar.

En annan nackdel som andra med medelinkomst inte tänker på är alla rykten och allt snack som är helt oundvikligt. Det kommer folk som inte är rika aldrig få uppleva. Jag har alltid varit hårdnackad, men det kan vara oerhört påfrestande. Massa nya "vänner" man inte kan lita på, fruktansvärd avundsjuka du inte trodde existerar, falska rykten och till och med hat mot en. Myndigheter som punktmarkerar en, krångel med banker och journalister som är väldigt intresserade. Osv osv. Sen själkvklart allt ansvar och stress.

Lycka kan inte köpas för pengar. Att trivas i sin mijö kostar ingenting. Att kunna leva i nuet och må bra där man är har ingenting med pengar att göra.

Jag kommer ihåg tiden när jag var fattig. Hängde med polarna, bodde billigt, hade förfest på helgena, tränade, hobbies, vanligt jobb, ingen stress, gick och ut och hade roligt ibland etc. Inga bekymmer, Inger ansvar osv. Livet lekte. Har aldrig varit så lycklig. Men det förstod jag inte då.

Jag ser familjer som bor enkelt, har vanliga jobb och reser på semester ibland, umgås och har roligt på helgena, kör till hockeyträningar och storhandlar. Har många vilkordlösa vänner och bor nära övriga släktingar. Grillar på sommrarna och skidar på vintrarna etc. Skrattar och har roligt. Humor. De är de allra lyckligaste.

För att vara lycklig och trivas här och nu behövs det ibland bara ett par stolar, ett bord, lite bra musik, kaffe/öl och en god vän man kan prata med livet om och skratta och ha roligt med. Thats it. I sånna stunder spelar inte pengar nångon roll överhuvudtaget. Jag kan inte påpeka det nog.

Men kan man förvalta pengarna bra, får lite distanse till det och följer sina drömmar så kan det vara ett bra verktyg. Men tro aldrig man blir lyckligare av det, då blir man besviken.

Håll hårt i riktiga vänner och familj och ta vara på dem är det bästa du har. Det är mitt bästa tips.

Den som påstår att man inte blir lycklig av pengar har aldrig varit fattig.

Jag kan finansiera det som ger mig lycka.

Du däremot är en rädd, förvirrad och osäker liten snorunge som försöker skapa ett värde i ditt ekotomma liv med massa materialla saker som du hoppas imponerar på någon annan baserat på de är av de "senaste modellerna", "senaste modet" eller "populärast-just-nu". Har full förståelse att du som en fullständigt tom människa som saknar all form av personlighet och karaktär måste kompensera detta med ägodelar.

Du kommer att misslyckas och du kommer fortsätta titta bort när jag stirrar rakt in i dina rädda osäkra ögon.

Skaffa en stor familj, fint hus och ge dina barn en bra uppväxt. Det lär vara den mest naturliga och belönande vägen till sann bestående lycka.
Snabba kickar och upplevelseknarkande kan man ägna sig åt senare i livet.
Man har nämligen inte oändligt med tid och möjligheter så det gäller att vara strategisk.
Lycka till!

Frågan är inte helt enkelt att besvara. Men låt oss se vad forskningen säger.
1: Människor i rika länder verkar generellt sett vara lyckligare än i fattiga. Iaf om vi ser på vad undersökningar visar. Det verkar även stämma överens med vår intuitiva uppfattning när vi ser att de flesta människor söker sig mot högre inkomst. Däremot är sambandet svagt när man väl nått över en viss miniminivå.

2: Hög inkomst relativt sin omgivning korrelerar med högre nivåer av lycka.

Så även om pengar inte kan köpa lycka på samma sätt som att pengar kan köpa en liter mjölk på ICA så är det uppenbart att pengar (inkomst/förmögenhet) har någon form av samband med vår upplevda lycka.

Fattig gör en helt klart miserabel, men medelklass eller lite rik är antagligen lika lycklig eller lyckligare än superrik.

Jag har själv varit väldigt pengafixerad under mitt liv. Jag har fått en bättre och bättre inkomst över åren och jag får ett litet lyckorus vid en eventuell lönehöjning, men sedan går känslorna tillbaka och allt blir som vanligt igen. Jag lever på samma sätt, samma standard men sparar mer. Frustration uppstår dock när utvecklingen inte försätter framåt.

Efter ett tag så höjer man standarden till sin nya inkomst med bättre bil, boende, större TV, dyrare märken etc., sen blir det "nya vanliga", så uppskattning till sin omgivning är helt klart relativ. Inställningen är antagligen viktigare när man uppnått en acceptabel standard på livet.

Jag skulle säga att jag inte blir lyckligare med mer pengar efter man uppnått god standard, men det sparar helt klart en hel del huvudverk då man slipper välja mellan A och B ibland och har råd att ta båda.

En gång bestämde mig för att "hoppa av" - flyttade ut i en stuga utan ström vatten telefon. Det var en lycklig tid i mitt liv.
Var jag fattig? Ja det skulle man nog säga - för jag hade nästan ingenting som räknas som tillgång. Kände jag mig fattig? Nej, tvärtom. Och det förbryllade mig, för jag kände mig konstigt nog rik. Och funderade jag på hur det kunde komma sig? Min karta över begrepp som tillgångar och lycka var jag tvungen rita om. (Det var under den tiden som jag fick den där boken som jag skrev om. Roman wisdom).
Så jag fick tänka om. Började inse att livet har olika värden.

Nu förstår jag att det var KRAVEN som minskat. Krav som gjorde jag kände mig fattig (olycklig).

Nä. Däremot få en bekvämare tillvaro. Jag menar, jag kör en 40år gammal bil, inte för att jag inte har råd med en nyare, utan för att jag finner inget nöje i att åka i något annat. Men tar vi prylar som exempel så finns det ju alltid värre och dyrare.. Köper du en Mercedes för en miljon så finns det en Aston Martin för 3 och en bugatti för 15 miljoner.. Går att jämföra med kaffemaskiner, ugnar, badkar etc etc.... Går ju alltid bedöva och fylla ut tillvaron med resor, sprit osv. Men ett lugnt tryggt hem med nära och bra relationer tror jag i det flesta fall väger tyngre än pengar i ett välmåendeperspektic.

Edit. Visst, att vara luspank är nog ingen höjdare, men som en genomsnittlig arbetare tror jag en lön på 30 lr 130tkr i månaden inte spelar större roll för lycka.

Man är aldrig riktigt fri för än man inte äger någonting.

Definiera "bli lycklig av pengar". I 99 fall av 100 när någon på flashback pratar om att "ha pengar" så menar man egentligen "göra av med pengar". Jag säger som en känd profil inom privatekonomi: "Stop giving away your money! You're making everybody else rich!"

Vi är alla väldigt olika, och då tänker jag främst på våra hjärnors dopaminkänslighet och indirekt krav på "action" för att vi ska vara nöjda med livet. Är själv superintrovert och lever gott på ca 11k/månad trots att jag får in ganska exakt det dubbla. Går inte åt så mycket pengar för att gå på skogspromenader och filosofera (notera att jag HELLRE gör detta än mycket annat som kostar, så det är inget jag "tvingar" mig till under en övergångsperiod).

Är sjukt tacksam att jag är som jag är. Våra löner påverkas liksom inte av hur mycket vi gör av med, så självklart kommer någon som är "billig i drift" att få ett försprång, eller vad man nu vill kalla det. "Vad tråkigt det låter", säger nån då. Ja, det är riktigt trist att stadigt få hälften över av en knegarlön utan att behöva lyfta ett finger.

Vad gäller buffert och sparade pengar är mitt prio 1 bekymmersfrihet. Nej, jag kan inte köpa hur mycket som helst av vad som helst, men det är inte heller ett bekymmer. Ett bekymmer är att inte kunna betala tandläkaren, eller någon dylik plötslig utgift som man inte kan förutse. Eller att behöva vänta på att folk ska swisha en innan man kan göra en biljettbokning åt kompisgänget. Så på detta sätt blir jag "lycklig av pengar" (ca 3 årsutgifter i likvida medel), d.v.s att ha pengar i ordets rätta bemärkelse.

Jag kan såklart bara utgå från mig själv, men misstänker starkt att detta gäller även för andra. I grunden är vi alla människor som styrs av samma saker.

Pengar skapar inte lycka på sättet att man kan köpa en massa dyra prylar. Pengar skapar dock lycka i form av trygghet. Att inte behöva ha ett jobb för att man har kniven mot strupen och måste få in nästa månadslön, utan att istället ha ett jobb man trivs med och veta att man skulle klara sig utan problem om man fick sparken eller blev sjuk. Att kunna betala av hela sitt bostadslån om man vill och därmed inte behöva oroa sig för stigande räntor o.s.v.

Angående folk som tror att man blir lycklig av att köpa en massa prylar (elektronik, bilar, kläder o.s.v.) så trodde jag också det tills jag fick pengar och faktiskt hade råd att köpa allt detta, då försvann suget helt. Anledningen till att den där fina bilen lockar så mycket är just på grund av att man inte har råd med den. I samma sekund som man har råd med den så försvinner lockelsen. Finns även mycket forskning om detta.

Alla människor jag hört som säger att pengar skapar lycka är människor som inte själva har pengar. Ingen jag känner som har pengar tror att pengar skapar lycka.