Tvångsvårdad, hur och när kan jag tänkas komma ut?

En sådan snabb svängning gör nog att det ringer varningsklockor hos de flesta, sedan är det inte så att man sitter inskriven till livet leker igen och allt är bra, utan i detta fall tills TS känns nog stabil för att inte allvarligt skada eller försöka ta sitt liv när personen skrivs ut.

Ett första intyg om LPT utvärderas rätt snabbt (inom 12 eller 24h), om de fortfarande anser att du behöver vara kvar efter det skrivs ett nytt intyg. Så länge som de anser att du mår så dåligt att du är en fara för dig själv kommer du vara kvar, det bästa du kan göra är att svara ärligt på frågorna dels för att få hjälpen du behöver, sedan är det inte så enkelt att ge falska svar där de fattar misstankar om att du vill komma ut.

Lycka till och ta vara på chansen till hjälp.

Nu skrivs väl benso inte ut till gemene man, så jag vet inte om det är orsaken.
Det bådar väl gott att jag är på en vettig avd där patienter mår bra

Jag förstår verkligen det, och jag är inte bråkig eller så mot någon. Känns bara så surrealistiskt att vara inlåst, ger mig sån ångest att inte vara i kontroll..


Hm lång story varför det blev så här. Var inget impulsivt utan planerat. Jag drabbades av sömnproblem/depression för några år sedan. Testat en del mediciner och terapier. Fick sen också diagnos ptsd då jag varit med om ganska traumatiska händelser under hela uppväxten. Våld, övergrepp, otryggt. Tog det så hårt, trodde verkligen jag kommit undan från det förflutna och få leva mitt vuxenliv i harmoni. Men ok jag försökte acceptera och vad väldigt motiverad att gå terapi.

Tyvärr har jag inte fått terapi som passat mina problem och mådde väldigt mycket sämre av det. Blev ej lyssnad på när jag tog upp detta på min mottagning. Övht inte blivit tagen på allvar, har tex sagt att jag har självmordstankar i höstas/vintras. För att jag ville ha hjälp med att mota bort dom, för då hade jag själv viss motivation kvar. Sen försvann den helt. Det blev för tungt att bära på allting själv + inte få bra hjälp. Jag avslutade sen kontakten med min mottagning då jag bestämt att jag skulle dö. Och ett par veckor senare misslyckades jag och hamnade här.

Ja, jag hade hällt i mig typ tre stadiga gin och tonics innan. Behövde lite mod, är ingen enkel grej att göra även om man vill. Tyvärr gjorde detta att jag snackade för mycket på psykakuten. Precis som någon skrev ovan så är det ju aningen misstänkt att göra en helomvändning och helt plötsligt älska livet igen.

Varför inte några mediciner?

Två månader

Ja precis, det blir kanske inte så trovärdigt om jag ena dagen säger att jag besviken över att jag misslyckades med att ta livet av mig och två dagar efter säga att jag inte alls har dom tankarna. Om jag ska vara helt ärlig mot dom så kommer jag ju aldrig komma ut. Sådana tankar försvinner ju inte av att jag sitter på ett sjukhus och bläddrar i tre år gamla Hänt Extra under en helg eller så.

Nåväl, har mindre panik över att vara här nu jämfört med imorse. Dom är så frikostiga med ångestdämpande så det är bara att tacka och ta emot.

Lyssna inte på honom.

SJÄLVKLART ska du ta mediciner! Rekommenderar Amitriptylin för någon som har problem med självmordstankar, som du - den har ingen sådan bieffekt, och den används som intravenöst dropp i USA mot dom värsta självmordsbenägna.

Gör verkligen susen! Finns tyvärr inte i Sverige... (för sveriges läkemedelsverk styrs av sopprötter.)

MEN, Amitriptylin finns som piller att få - kan ge bra effekt också, men det tar längre tid.

(bör även nämnas att amitriptylin har mer bieffekter än modernare antidepressiva, t ex viktuppgång, men dom är inte lika mäktiga istället - allt har ett pris)


Din PTSD måste du få KBT och DBT för dock, där är inte bevisen för mediciner lika bra - medicinerna kommer nog främst bara hålla dig uppe vid ytan, så du inte hamnar på psyket igen, men endast kognitiva metoder, där du får lära dig desarmera olika känslor och flashbacks, kan verkligen få bort roten till dina problem.

Är du på akutpsykavdelning nu, så kommer du snart om någon dag eller några dagar få flytta till en allmän avdelning där det är lite lättare för dig att känna dig hemma, och du får även där en kontaktperson i personalen som är din egen. Och du kommer att få gå ut, möjligen med sällskap i början.

Rent krasst så mår du bättre där än hemma, eftersom det är döden som väntar dig hemma. Du behöver få hjälp att orka leva. Det är så grundläggande, det är exakt det du behöver hjälp med. Och nu har du fått den hjälpen, så öppna dig och ta emot den. Det finns bra personal inom psyk, så ge dem en chans nu. Det bådar gott att det är lugnt och inte stressat på avdelningen du är på nu, och att dina medpatienter är lite glada. Du skulle inte orka med andras kaos.

Du har ju redan gett upp i och med att du bestämt dig för självmord. Så ”ge upp” till personalen nu, låt dem göra sitt jobb, ge dem en chans att visa dig att det finns något annat än döden. Du har inte så mycket att förlora ändå, eller hur? Men allt att vinna. Du låter som en klok, inkännande och smart tjej, vi behöver ju såna som dig här på flashback t ex. Som balanserar upp stämningen lite här. Ge livet en chans till är du rar.

Kram till dig.

Vad bra att du känner mindre ångest nu, försök att ta till dig hjälpen och lyssna i alla fall på vad de föreslår och tänk om det kanske kan hjälpa dig.

De kommer inte hålla kvar dig tills du mår helt bra utan depression, ångest eller liknade, inte på LPT. Så länge du bedöms som en fara för dig eller att du kan skada dig själv allvarligt. Många med svåra depressioner som genomfört självmordsförsök som är hemma också.

Tack snälla du för dina uppmuntrande ord, ska försöka tänka på det du skriver när allt känns tungt och hopplöst. Kram tillbaka

Tack för tips, läkaren har redan skrivit ut Venlaflaxin som jag började ta i lördags. Så jag håller tummarna.

Men spännande med ett läkemedel man kan ta intravenöst mot självmordstankar, hade varit så skönt att bli av med dom gnagande tankarna.

Ang KBT och ptsd så måste jag inflika att jag inte tror den att den trauma-kbtn som finns (prolonged exposure, PE, kallas den väl också) är lämplig för alla typer av ptsd. Har du själv erfarenheter? Jag tror hur som att det passar bättre för enstaka trauman och inte sådant som pågått under längre tid. Jag menar det är en stor skillnad på att vara med om en våldtäkt i vuxen ålder jämfört med övergrepp under uppväxten av familjemedlem. Säger inte att något är värre än det andra, men tror det behövs lite olika typer av terapi.

Dock vet jag inte exakt vad den terapin borde vara, och det verkar inte psykiatrin veta heller så inte konstigt att man ger upp..

Och DBT är väl för borderline, eller?

Tack för svar alla.

Fick ej träffa läkare idag som jag hade trott, tror dom ville ha mig under uppsikt lite mer innan ev utskrivning. Jag initierar inte direkt några samtal med personalen så dom har väl lite dålig koll på hur jag mår.

En lite mer rutinerad medpatient sa att man absolut inte ska säga att man vill hem, vilket jag sagt x gånger speciellt första två dagarna. Hade jag kanske kunnat räknat ut själv att det är misstänkt men hjärnan känns som ett träsk för tillfället.

Jag försöker ta till mig det ni skriver att jag ska ta emot vård, ta det lugnt, försöka komma på andra tankar etc.

Men det som grämer mig är på något sätt att jag inte fick välja själv att jag ville leva. Ja, jag var på väg till ett tågspår med intentionen att lägga mig på rälsen. Men jag kan ju inte veta säkert att jag hade gjort det. Jag kanske hade ångrat mig och valt att ändå fortsätta leva och fått lite energi och motivation att göra saker som får mig att må bättre. Istället fick jag liksom inte välja, och ska nu "tvingas" till att vilja leva? Vet inte hur det ska gå ärligt talat.

Sedan är jag en envis jävel. På gott och ont såklart. Och denna gång ont, då det enda jag tänkt på sedan jag blev inlagd är att komma ut fortast möjligt för att kunna försöka igen. Eftersom jag hade bestämt mig. Måste måste försöka tänka om men det är svårt.

Använd den där envisheten till att försöka ta emot hjälp och må bättre. Du har verkligen chans att lyckas, envishet kan vara bra. Sitter inlåst på psyket själv pga självmordstankar.