Ältar och fastnar i personer

Klokt sagt, och jag håller med. Rådgivning är svårt.. Och speciellt så här när man inte känner en person och inte vet alls hur de fungerar. Men jag blir alltid väldigt glad av att folk försöker hjälpa andra och räcka ut en hand. Det gör mkt . Och tänker att kan jag göra detsamma för någon så gör jag mer än gärna det. Och många här verkar känna likadant.

Jag vill gärna träffa någon igen och börjar känna mig lite redo för att kanske dejta- men är livrädd för att lita på någon eftersom "trasigheten" fortfarande sitter i. Sen där känslan att man inte kommer träffa någon annan som är intressant och får en att känna så där... Nu har jag iof hopp men vissa dagar undrar man. Och kommer man inte vidare själv så behöver man professionell hjälp utifrån.

Och inläggen här kan även göra mer skada än de hjälper ibland.. :/. Vilket även jag märkt i mina egna trådar.

Absolut! Jag är inte en grinig person . Men som ofta i skrift så är ju tolkningar individuella och personliga och det är så lätt att det blir missförstånd.

Ifall man dessutom fastnar socialt och inte riktigt vet hur man ska göra om något utan göra fel, träffas någon på ett annat sätt och sånt så tar det emot mycket.

Kommer ju tankar då för min del om jag är för kräsen eller om jag prioriterar fel, sen när ett ex hör av sig efter några år så kommer det också tankar om det inte blir bättre än så trots allt.
Men samtidigt så tänker jag att man missar så mycket annat med livet så det känns ganska onödigt att ha relationer i så stort fokus .
Det känns väldigt svårt att förändra sig själv för sin egen skull, i en relation.
Och ser man en relation och romantiken som meningen med livet så är det hela väldigt plågsamt , det finns mycket annat i livet som man missar med att försöka tänka på förhållanden och när jag insåg det så får det bli som det blir livet måste ändå få ett värde och det är väl det viktigaste oavsett.

Passa på när du väl är själv att ha en god relation med dig själv, gör saker du själv tycker om utan att ha hänsyn till vad andra vill du ska göra med ditt liv.
Dra igång intressen och sånt som kanske annars aldrig skulle bli av, ändra klädstil eller fundera djupa funderingar.
När man väl är i ett förhållande så tror jag man blir något hämmad för sånt.

Även om jag är helt okej med att vara ensam så tror jag det blir tröttsamt någon gång i framtiden, tror det måste vara lagom mellanrum efter för lång tid så antar jag det kan bli obehagligt för det blir väldigt ovant.

Absolut . Instämmer om allt. Lätt att relationer får för mkt fokus. Dock har jag för egen del varit singel på riktigt väldigt länge och mest haft korta trassliga relationer som jag egentligen inte räknar som relationer ens. Det är klart att de är det, men inte på det sätt jag vill ha. Jag har blivit väldigt duktig på att hitta på mycket roliga saker själv och brukar göra det ofta. Men sen vore det ju kul att dela detta roliga med någon :/. Så är ok med att vara själv och kanske tom föredrar det i många lägen, men som du säger- det kan även bli lite tröttsamt

Jag vet inte vad länge på riktigt innebär, det låter som 5-10 år men det är väl lite olika kanske.
Sen tror jag, eller jag uppfattar det som personer som umgås väldigt socialt och ofta med olika människor verkar ha lättare att gå vidare.

Det blir nog mycket större om en person försvinner eller tillkommer om man inte har så mycket umgänge runt om med vänner.

Ca 5 år är det för mig. Jo det kan nog vara så i vissa fall. Jag har hyfsat stor umgängeskrets men ett problem där är att de till stor del består av par och familjer vilka inte har tid att umgås i den utsträckning man gjorde tidigare. Vissa av dem vill ju också hellre umgås med andra barnfamiljer än sina singelkompisar. Flera av de som har familj idag var singlar när jag själv var sambo, så det går ju i cykler. Vi är just nu endast ett fåtal singlar i gänget och det har sedan i höstas blivit färre.
Men till skillnad från övriga vänner som är singlar- har de ju familj som de umgås med. Jag har endast mina två syskon (bägge med familj och respektives familj) i livet och vi umgås inte särskilt mkt. Så mitt bland alla familjer så känner man sig förstås lite udda och ensam på ett sätt de inte är eller kan känna igen sig i tror jag.
Familj i sig är jag väl inte sugen på, men att ha den där speciella någon som undrar om man kommit hem säkert, den fattas ju. Men jag har ju å andra sidan haft turen att få uppleva det iaf två ggr hittills så jag kan minnas känslan. Vilken jag då förstås också saknar. Men det finns hopp än

Du är förmodligen kär.

Lev I nuet. Fokus på det som är bra nu. Inte hur bra det var förut ( I vissa fall) eller hur bra allt skulle bli om du träffar nån. Gör upp aktivitetsscheman med saker du kan göra som du mår bra av nu. Var handlingsfokuserad och närvarande I nuet!

Tack! Ja jag försöker jobba lite så. Det har tagit tid att hitta orken och lusten att göra saker, men tar en en dag i taget och det går stadigt framåt

Därför man måste vara starkt i sig skälv. Och inte bli beroende på andra.

Precis . Tyvärr blir man extra sårbar i vissa situationer och skeden/kriser i livet. Men man läker som tur är.

Intressant tråd, om än inte ny längre. Hur har det gått? Spontant är det inte ovanligt alls att ”bli kär i den” det tror jag nog väldigt många kan identifiera sig i. Det med ”tvångstankar” är väl snarare ett slags effekt att desto mindre chansen är på att nå den kärleken desto mer betyder den att få? Eller är jag helt ute?

Bryta tankemönster efter lång tid kan vara svårt ibland. Försöker alltid att tänka på att inte haka upp mig på någon människa och bryter tankemönstret så fort jag kan. Tänk alltid att person inte ska ta plats i mitt huvud.