Citat:
Ursprungligen postat av
Fröken_Sverige
Det är mycket trevligt och uppiggande när du gästspelar och skriver lite.
Ibland håller jag inte med om exakt allt som du skriver, men älskar ditt mustiga och målande språk. Du borde känna det som din plikt att skriva oftare, inte minst för att då och då lyfta upp trådens allmänna kvalité!
Vi har en stor FUP som folk har kämpat för att delge oss, samt vi har folk som skriver kloka saker och vi har de som ägnar sig åt könsord och kränkningar, men vi har alltför lite av det du ger tråden med dina inlägg, Lonnrot!
Och inget verkar ju mer troligt än just detta, så otroligt bra och sammanfattande:
Dessutom blev jag sugen på nykokt färsk pasta med vongole nu med mitt i allt elände här.
#TeamÅsaHiding

Tack. Man försöker. Ibland blir det vääl korthugget. Och lapidariskt. Men man orkar knappt offra fler bokstäver på dumskallarna. Jag är vääl medveten om insatserna från Fup-figurerna o alla andra som gör det öht möjligt för mig att resonera kring sakerna... Det är vidare underförstått att jag målar liksom i ena kanten också, i det avseendet att jag inte har riktigt hela bilden klar för mig. Jag tar gärna emot korrigeringarna när de kommer, om inte så blir saker kanske ändå lästa med den reservationen. Jag pratar ju med viss nödvändighet också med mig själv, ganska mycket troligen, men det finns ett ”bruk” där och en process som jag värdesätter och behöver, ibland. Det är ju i dialog då med allt här också. Förstås.
Sen är det ju extra trevligt att ni lämnar målet öppet ibland. Så man får skjuta bollen i mål.... 😀
Men sen så får man då ofelbart också snart TeamD-fatigue, men jag kommer då nu senast tillbaka från en corona-fatigue — så man måste växelbruka lite, så gott det går.
Linguine ska det väl vara till vongole helst.
Att tänka är dessvärre nödvändigt. Förr eller senare. Men det är inte precis bara en välsignelse. Det kan vara en mara också. Egentligen borde man tänka så lite som möjligt. När man tänkt klart. Men så fungerar nu inte hjärnan riktigt. Den spolar ur tankarna så fort den hinner, lämnar bara ärren kvar, så att man kan hitta tillbaka, om man råkar snubbla på dem igen.
Man kommer ju aldrig heller ”fram” dit då man tänkt klart, för sen skiftar scenen likförbannat.
Flashback är väl ett monument över allt det där.
Heja Team H!