Fått medicin men skulle vilja prata med någon

Jag har en lång bakgrundshistoria inom bup o vården/psykiatrin (mest primärvården i vuxen ålder). Jag är relativt välfungerande idag men lider av återkommande depressioner o ångest. I höstas föll jag ner i en rejäl svacka igen och har den här gången efter remiss från vc fått komma till läkare inom psykiatrin, för ev diagnos, behandling eller vidare remiss (?) för en npf-utredning.

Bedömningen där -- efter ifyllande av olika självskattningstester -- blev att jag ska börja med ssri igen för att den här gången öka till en mkt högre dos än tidigare för att se om det kan ha bättre effekt, då jag tidigare upplevt fler negativa biverkningar än positiv effekt och därför slutat medicinera efter en tid, tydligen innan jag uppnått optimal dos (vilket ingen läkare talat om tidigare...). Detta samt olika ’vid behovs’-mediciner mot ångest & sömnproblem.

Jag är rädd för biverkningarna som jag upplevt som så påfrestande tidigare, men är beredd att ge medicin en chans till -- kanske hjälper medicinen om jag testar en högre dos...

Läkaren verkar nöjd där. Kanske är det också vad h*n kan göra för mig just nu -- h*n har efter självskattningsskalorna fått dom svar h*n behöver o det här anses som den mest effektiva behandlingen -- men jag har ju så mkt inom mig...! Jag skulle vilja... prata, med någon.

Men kan jag be om att få ngn samtalskontakt? Är det ngt läkaren kan hjälpa mig med? Borde läkaren redan ha föreslagit detta om hen ansåg det vore ngt som skulle vara till ngn konkret nytta?

Jag har träffat olika kbt-terapeuter (inga psykologer) tidigare men det har inte gett ngt. Det har mest känts väldigt ytligt. Den senaste kontakten uppmuntrade mig att åka på resor, tex. besök hos släktingar för att ’komma ut bland folk’ (när jag sa att jag kände mig ensam -- men jag är inte på ngt sätt isolerad, det är djupare än så) eller äta enligt tallriksmodellen o undvika godis (när jag vågade öppna mig lite kring den grava ångest jag känner runt mat o vikt... precis som om jag inte skaffat mig stenkoll på dieter, näringsinnehåll o ffa kaloriinnehåll i mat... jag vet man inte ska äta godis istället för mat, det är inte i okunskap mitt problem ligger).

Är detta vad som menas med att ha en samtalskontakt antar jag att det är uttömt för min del. Det ger uppenbarligen inget. Men jag vet ärligt inte hur jag ska stå ut med alla tankar, ångest och den överväldigande känslan av ensamhet som jag känner. Jag har folk (anhöriga, vänner, kollegor) omkring mig men varken kan eller vill prata om mina problem med dom. Jag har inte ens berättat för ngn att jag går hos psykiatrin.

Jag har mediciner mot den akuta ångesten men hur hjälper det i det långa loppet? Jag kan inte proppa ångestdämpande resten av livet? Eller?

Allt brukar förvisso lätta, känslorna blir lättare, när jag har bättre perioder så förhoppningsvis kan ssri ha en effekt även där. Men tankarna försvinner ju inte. Och även om det kanske känns bättre om ett halvår så mår jag ju dåligt nu...

Men jag är -- med all min historik -- rädd för att bli betraktad som den hopplösa patienten... Jag vet ju att mitt mående är mitt ansvar. Att det inte finns ngn knapp att trycka på och att dom åtgärder som sätts in måste anses kunna vara till ngn konkret nytta. Det går inte att ha en patient som bara hattar runt hit o dit. Men jag vill ju inte heller det längre... jag ser det här som min sista chans.

Men ska jag sitta still i båten o ge medicinen en chans att verka? Lita på att läkaren har koll o just det här är vad som kan erbjudas mig nu? Eller hur brukar det kunna funka? Några inputs, plz?

Du kan be att få KBT lång, spänner över cirka 24 möten med psykolog, ordnar du det genom VC får du remiss och väljer själv terapeut. Man får lov att byta, om man efter tre gånger inte får något utbyte.

Alternativet för dig skulle kanske kunna vara psykodynamisk psykoterapi, samma regler gäller med remiss och frikort efter 1100:-.

SSRI är sällan fungerande utan kompletterande samtalsterapi. SSRI får dig att ligga på en någorlunda neutral nivå i ditt mående, that´s it.

Svenska kyrkan har samtalsstöd (de babblar inte om Jesus och du behöver inte vara kristen) och de är inte lika orienterade till att notera dig som färdigbehandlad (för statistikens skull).

Om tro mig, du är inte hopplös, är någon hopplös är det jag.

Ja gör det. Funkar det så KRÄV nya initiativ:
- Jaha jag mår inte bra ännu trots medicinen, vad gör vi nu då?
- jag vet inte
- då vill jag prata med någon som vet istället

Du kan absolut be om att få en samtalskontakt med t ex kuratorn på mottagningen.Kbt är bara en av många terapier och det är inte säkert att det är terapi du behöver. Börja med stödsamtal, det kommer visa sig om det känns rätt elr om du är i behov av något annat. Den enklaste vägen är att du säger till din psykiatriker så kommer du få kallelse för samtalsstöd hos en kurator på psykiatrimottagningen. Lycka till!

Psykiatrin fungerar inte på flera ställen i landet tyvärr. Det är mycket som ska erbjudas men väldigt lite som görs. Man skriver ut SSRI och håller tummarna typ. För att få någon vidare hjälp så kräver det oftast att du är tillräckligt frisk för att orka tjata till dig det. Om du väl får träffa en terapeut så är det i 9 fall av 10 en rätt kass kontakt då de flesta duktiga har flytt den sjunkande skutan som är psykiatrisk öppenvård i landstingets regi. Finns säkert bättre kommuner men det jag beskriver gissar jag på inte är direkt ovanligt.

Jag hoppas att du får träffa någon som hjälper dig och under tiden så kan du skriva ur dig all skit. Det finns fördelar med det. Du har mindre spärrar igång och du behöver inte bry dig om språk eller att det du skriver behöver vara förståeligt. Bara få ur sig saker liksom.

Men det är ju här jag blir osäker. Borde läkaren inte redan ha föreslagit det isf om h*n ansåg att ngt mer behövdes rent 'vetenskapligt' utifrån den problematik jag uppenbarligen anses ha?


Tack för tipset!


Ja och nej. Nu senast trappade jag ut medicinen under pågående kontakt med läkaren på vc.

Vid andra tillfällen har jag satt ut medicinen själv pga att läkarkontakten helt har upphört. O då kanske jag även har mått bättre o klarat mig utan... Det går i cykler.

Men normalt så givetvis följer jag läkarens ordinationer.


Jag har svårt att öppna mig. Det är ett problem som jag är medveten om och som ligger hos mig. Men KBT:n har känts ytlig (kanske felaktigt ordval -- även om det stundtals verkligen kändes så senast) i den mening att jag känt att den varit väldigt inriktad mot konkreta problem o jag har ibland svårt att säga vad som är dom konkreta problemen. Mkt har handlat om ren ångesthantering i specifika situationer men det är inte alltid jag kan koppla mitt mående/min ångest till ngt så specifikt. Jag mår ofta bara 'dåligt' och har väldigt mkt tankar o känslor som snurrar. Dåtid, nutid, framtid. Ibland mår jag bättre, ibland mår jag sämre. Jag kan inte förutse det (därav medicinering anses kunna vara effektivt för mig o jag ser den poängen) men när jag mår som sämst känner jag mig ffa väldigt ensam i allt och då har jag oerhört svårt att sortera ut tankarna/känslorna.

Den senaste terapeuten kände jag inte att jag nådde fram till alls och kontakten avslutades i samband med att terapeuten slutade sin tjänst. Det var då jag fick gå vidare till läkare för att prova medicinsk behandling istället (-> som ledde till remissen till psyk).

Terapeuten innan denna, ett par år tidigare, avslutade själv kontakten ganska plötsligt för att jag mådde bättre -- men när jag precis hade börjat få förtroende o kände att jag kanske skulle våga ta upp mina djupare tankar...

Jag vill inte skylla på någon, kanske ligger problemet hos mig -- det är därför jag är så osäker nu, men särskilt givande har det inte varit... Det gynnar såklart ingen.


Jo visst... Men det är ju osäkerheten i mig själv som gör att jag tvekar att ens ställa frågan, när nu läkaren inte själv har nämnt det som ett alternativ. Jag vill verkligen inte vara till besvär. Jag är så sjukt osäker och osäker på vad jag kan förvänta mig, om jag kanske bara har för höga förväntningar på vad vården ens kan erbjuda.

Jag litar på läkaren ifråga om medicin. Jag är beredd att testa en högre dos. Kanske räcker detta för en effektiv behandling så tillvida att jag åtminstone ska få en dräglig tillvaro. Det är kemisk obalans i hjärnan helt enkelt. Lär dig leva med det ungefär. Även om jag inte riktigt kan komma ifrån att det just nu känns väldigt ensamt att sitta här med bara en massa tankar och pillerburkar... Men jag vet inte vad som är logiskt och vad som är helt irrationella känslor. Jag kanske kan önska att få prata med ngn men är det inte gynnsamt så är det ju inte. Rent krasst känns hela min tillvaro så tilltrasslad -- efter alla dessa år-- att jag inte själv vet om jag någonsin kommer att ta mig ur det här. Nu låter jag fruktansvärt offerkoftig men jag vill verkligen inte komma o kräva något som inte har stöd för att det kan vara till ngn nytta. Bara för att jag som patient känner ngt behöver det ju inte innebära att det är rätt ur ett vårdperspektiv.

Och min osäkerhet då är att jag inte har en aning om alternativen eller vad som är brukligt. Om läkaren anser detta är allt dom kan göra -- vänta o se -- eller om samtalskontakt inte föreslagits för att h*n bara inte har uppfattat att jag önskar det o det därför är helt rimligt att jag ställer frågan.


Tack för tipset. Stödsamtal låter som det jag skulle önska...

Tack. Och ja det hjälper faktiskt att skriva. För att kunna sortera tankarna. Samtidigt som jag är rädd att för mkt nergrottande gör att jag fastnar ännu mer i skiten... Jag vill ju komma ur det här...