Grubblande, bipolär?

Hej,

Funderar på om jag är bipolär eller inte, ärr diagnostiserad med ADHD.

Orsaken är mitt skiftande stämningsläge, omgivning tror dock inte det och får därmed ingen hjälp ang. en bipolaritet.


Beskriver kortfattat mitt känsloläge emellanåt & tänker att ni med diagnosen kan ge feedback om igenkänning eller kunniga.

Såhär:

Jag har ett eget krav på att vara lycklig, vill känna ren lycka & när jag inte gör det känns något fel. Förmodligen vill jag känna starka känslor.
Jag kan ha bokat en resa och ändå känna mig omotiverad och skuldbelägger mitt egna mående - "jag borde vara lycklig".

Jag svänger en del... Kan känna en känsla av livslängtan spirande genom mig med höga drömmar och driv för att i nästa stund känna hopplöshet inför att finna lyckan. Energinivån är minskad, "tung" i kroppen och gråter för ingenting.
Jag är väldigt irritabel, blir arg på folk, tycker på riktigt att många är korkade och jag blir less på samhället och allt.

Blir mindre social och isolerar mig när jag känner håglösheten samtidigt som jag försöker hitta "den där" lyckan i livet. Vardag och balanserad harmoni har jag aldrig bemästrat, jag vet nog inte hur det är och bara tanken är en sorg i sig.

Jag har haft perioder tidigare i livet som jag ser som uppenbara hypomanier, vet dock ej om det är ADHD;n.

Det finns texter som jag skrivit där jag uttrycker en total glöd och eufori inför livet, det är skrivet med en otrolig passion och livsglöd, uttryck som "jag älskar livet".

På senare tid har jag upplevt många svängningar från dag till dag. Depp till hoppfullhet.

Jag är en komplex själ så att man grubblar om livet är givet men jag undrar ändå...

Det är svårt när omgivningen inte tror mig. Har rakt ut sagt att jag har benägenhet av att kunna ta mitt egna liv i jämförelse med den generella individen pga. mina känslor, jag är ibland rädd över att vakna upp och ta ett impulsivt beslut för att jag vet hur det är att befinna sig på botten av sjön och skrika av ångest inför allt.


.... .... ...

Juste... Har alltid haft sömnproblem (ADHD?) men med stort sömnbehov. Däremot finns det stunder då de varit omöjligt att sova trots sömnmedel som annars fungerar. Jag minns även som yngre att jag sov 2 timmar någon natt och var nöjd över hur intensivt livet var. Men sådana stunder har väl alla...

Jag kan vara lycklig och samtidigt rädd för min bakomliggande håglöshet och rädsla inför tomheten.

Mitt självförtroende är högt och jag är modig. Vågar prata med alla samt ta för mig, känner mig snygg och bra... Får iof alltid höra folk tala om mitt yttre vilket kan vara jobbigt och det är väl en grund i ett bekräftelsebehov. Tycker att min charm och humor är en extra gnista. Jag har varit i sammanhang där jag borde sprungit men betett mig som en kung p.g.a. självförtroende och orädsla.

När jag åt antidepressiv medicin blev jag "manisk" på minsta dos och fick sluta tvärt.

Känner igen mig så mycket i det du skriver, förutom just ADHD:n. Vissa dagar kan jag känna sån otrolig livsglädje och tänka högt för mig själv ''fyfan vad livet är underbart ändå'', medan andra dagar känna sån oro och ångest över precis allt i livet och som du också skriver isolera mig helt från vänner och familj.

Kravet på lyckan är nog det som ger mig mest ångest, är så otroligt rädd för att inte hitta min passion i livet och sedan leva ett Svensson liv med ett jobb jag avskyr att gå till, fattar verkligen inte hur vissa pallar med det.

Blir också så otroligt irriterad på folk när jag är i mitt sämre tillstånd, det kan vara det minsta lilla. Tycker också dem flesta i min närhet är så kopiöst dumma och ytliga, känner att jag inte riktigt kan bonda med folk just av detta skäl vilket gör mig otroligt frustrerad.

Det är på senare tid jag funderat på att också söka hjälp då mina dippar har blir allt längre och mer påfrestande på mitt psyket, rädd att dem aldrig kommer försvinna.

Var inte till hjälp alls, men har verkligen exakt samma problem! Följer tråden, hoppas någon mer kunnig kan svara!

Tycker ditt svar gav mycket, känner igen mig och det känns ändå bra på något vis att det finns likasinnade eftersom jag då inte är lika ensam.

Just det med lyckan... Sååå frustrerande! Varför måste jag vara lycklig? varför kan jag inte leva i acceptans av icke varande där daglig lagom harmoni flyter?

Tror du att det kan vara nyanserna? Att vi känner starkt och att man som människa psykologiskt utgår från det egna stämningsläget a "normalitet"?

Det känns så lustigt hur man kan känna för livet så extra och starkt för att sedan håna all dess ytlighet och dumhet. Det är så skumt. Jag kan känna och hata i ett. Fattar ingenting!!

Det du beskriver låter som taget ur diagnostikhandboken för psykiatriska sjukdomar (DSM V). Om du går till vårdcentral/psykiatrisk klinisk så kommer de säkerligen att sätta diagnos och behandla dig, om du vill.
Du säger att omgivningen inte tror det är en bipolär sjukdom. Vilka är dessa?

Har varit i psykiatrin men man stannar vid ADHD;n av någon anledning.

Dessa är familj, partner främst som känner mig.

Skrämmande, det du skrivit är exakt vad jag skulle kunna skrivit. Upplever mig inte få nån hjälp. Är självmordsbenägen sen senaste veckan tillbaka. Sen om någon vecka (om jag överlever detta, aldrig varit såhär självmordsnära på allvar) så kan jag flyga upp på morgonen, städa min lägenhet, lyssna på pepp musik, dra en shoppingrunda, ta på mig sexiga kläder, ordna fest hos mig, känna att nu jävlar lever jag och kan få vem som helst, den här gången ska jag inte låta mig slås ner av skitsaker för jag är ju så jävla grym, kanske fixa kokain för att fira livet osv.

Mina "hypomana" faser brukar endast vara max en dag, annars är jag för det mesta mest nere, i perioder allvarligt deprimerad.

Vet ni om man kan vara bipolär med så extremt korta uppåtfaser? Pma mig TS om du vill snacka.

Ingenting som du beskriver i texten stämmer in på någon med bipolär sjukdom.

Mina "hypomana" faser brukar endast vara max en dag, annars är jag för det mesta mest nere, i perioder allvarligt deprimerad.

Vet ni om man kan vara bipolär med så extremt korta uppåtfaser?

Visst är det möjligt, men normalt sitter den i några veckor eller någon månad. Vad händer när du blir manisk?

Hoppas du mår bättre snart eller att det värsta tankarna och känslorna lindras. Du kan pm;a mig om du vill. Är inte alltid online här : ))

Menar du mig om bipolariteten eller användaren med alias salviaplath?

Är det väldigt vanligt att bipolär känner sig arga utan anledning? Irriterad och noll tålamod, atta alla andra är långsamma och irriterande att man inte orkar vara trevlig utan att känna sig vresig inombords? Jag är inte aggressiv bara arg. Skällde ut en unge igår (med all rätt, så ouppfostrad) men så typiskt att agera utåt.

Kan vara "ok" i måendet men ändå arg. Frustrerande!