Citat:
Ursprungligen postat av
maggers
text
Min personliga synpunkt är att behandlingshem är ett desperat svar på problemet, någon sorts flykt ifrån vad som faktiskt måste göras. Ett ansvarsöverskrivande på en entitet som ändå inte kan lösa individens problem utan erbjuder bara ett rum i någon öde by tillsammans med andra desperata människor vars ställningstagande till missbruket är varierande som i sin tur kan påverka viljan att komma ifrån misären.
Om man sedan misslyckas eller vantrivs så skyller patienterna ifrån sig på behandlingshemmet och skriver allt negativt som kan tänkas om både personalen på behandlingshemmet och hemmet i stort. Har aldrig varit på ett behandlingshem själv så jag kan inte uttala mig om det är en bra eller dålig idé, men har läst gripande historier under flera års tid från behandlingshem där patienterna likväl fortsätter missbruka genom droger beställda via nätet eller börjar tveka på sig själv i en helt okänd miljö. Behandlingshem är inte något absolut svar på missbruket, missbruksproblem är helt upp till individen att överkomma.
Ponera då att man faktiskt klarar av att bli missbruksfri och nykter på behandlingshemmet, och kommer tillbaka till staden, vännerna samt alla miljöer, finns där då en större risk för återfall? Troligtvis.
Detta var kanske inte det du ville höra Maggan, men är vi inte realistiska i frågan om behandlingshem så kommer fler och fler se det som ett svar på missbruksproblem vilket det inte är.
För vissa människor har säkert behandlingshem varit otroligt hjälpfullt. Har dock aldrig läst om eller pratat med någon som lyckats överkomma sitt missbruk på behandlingshem. Men är säker på att dem finns, om du nu vill välja att se behandlingshem som något hopp.
Jag vill reflektera över hur mina föräldrar reagerade på mitt missbruk då något hände i deras syn på problemet. Dem accepterade att dem var maktlösa över mitt missbruksproblem och blev istället väldigt, väldigt kärleksfulla. Dem accepterade att jag skulle dö - när man sa hejdå efter en familjemiddag kramade dem om mig som att det var den sista gången de skulle se mig. Detta gjorde så ont i mig att se då och var troligtvis en stor faktor till att faktiskt sluta missbruka. Är idag 18 månader nykter.
Acceptans och ovillkorlig kärlek är svaret, och kärlek i massor!