Citat:
Jag ville ha hjälp hela livet och har hjälp nu. Skillnaden är att sorgen har gjort det jag känt förut som en långintensiv konflikt med livet till en full strid. Livet plågade mig, jag gjorde motdrag genom att arbeta hårt, få ihop pengar och aktivera mig för de. Min defekt tycks ha obegränsad energi, medan jag själv inte hinner ladda nytt så ny vid 52 den aktivering jag hela tiden maniskt kämpade för att kunna få ser ut att inte längre kunna gå att uppnå.
Medicinera med sprit funkar inte. Kanske andra droger är vägen för att lobotomisera sig under perioder då jag inte behöver min hjärna. Den medicin jag tar just nu ger mig inte så mycket mer än att jag kan flina hela dagen och då tror folk att jag är en positiv kul prick. fast ibland hör jag inte ens vad de säger. Detta gäller även mina nära. Tanken på att ta död på mig sjäv är dock lika stark i kärnan av mitt medvetande...det är som att det är inprogrammerat och inkapslat så att inget kommer åt den iden.
Jag vet att sorgen tar tid och hade den varit det enda problemet hade jag nog fortsatt som en maskin som jag gör idag. Dock så vet jag att även om jag bearbetar bort den...så kommer det att återstå ett par årtionden av ständig tvångsaktivering och ständigt behov av att GÖRA något för att få tiden tills jag dör gå snabbare. Så jag tänkte att istället för att ständigt kämpa för att fixa pengar till skit jag ska uppleva, kan jag bara snabbspola till samma slut vi alla kommer att möta. Jag menar vad gör jag de dagarna då jag inte längre riktigt har ekonomi att köra snabba sporthojar eller resa hit och dit och jobb där jag ändå kan jobba på distan om ja vill hänga uppe i fjällen och köra skoter eller bräda så jag inte spårar ur ? Då är det slut på den tvångsmässiga aktivering och då är det iaf dags att logga av.
There is no escape. Irriterad...ja, än en gång på mina föräldrar som satt mig här utan att jag bad de om detta och som nu har mage att tjafsa om att jag "måste leva vidare"...för att DE ska vara nöjda och min andra son ska vara nöjd. Japp..med att se mig slutkörd och med en pajasmask med ett menlöst flin som inte betyder något. Vem fan vill se sin nära dag efter dag gråta i själen och flina som en imbecill utåt ?
Förra året kraschade jag en snabb sportmc i hög fart på en notorisk väg. Helitransprot, traumateam...till min besvikelse vaknar jag dagen efter och får reda på att nää...mirakulöst nog missade jag alla stubbar och bumlingar som jag studsade mellan. Noll bestående men, istället för att vara död och ha ro. Resultatet var 4 veckors kvällspunderi på utskrivna och givetvis överdoserade opiater, det funkade lite. Tomheten som redan innan var omöjligt att fylla utan riktig kamp, är nu ännu större och töms ännu snabbare relativt min förmåga att förse den med nya saker. Det är som en demot som kräver nya offer som jag måste leverera annars så äter den upp mig. Mitt liv går ut på att fylla ett hål i själen som ...bara är där pga någon defekt. Det går inte att fixa. Det är ok...en positiv grej är att jag ändå LEVT under de tider jag fyllt hålet med upplevelser...men jag orkar inte längre och upplevelserna är inte längre lika helande ens för en kort stund. Jag tror att det är min själs sätt att säga "det börjar bli nog nu, dags att wrappa upp snart". Det är ok, jag missar i bästa fall 25 år av försämrad motorik, krämpor, kass pension, sjukdomar, ensamhet, dåliga tänder osv. Jag hann ändå med mycket i mitt liv. Det är ok.
Medicinera med sprit funkar inte. Kanske andra droger är vägen för att lobotomisera sig under perioder då jag inte behöver min hjärna. Den medicin jag tar just nu ger mig inte så mycket mer än att jag kan flina hela dagen och då tror folk att jag är en positiv kul prick. fast ibland hör jag inte ens vad de säger. Detta gäller även mina nära. Tanken på att ta död på mig sjäv är dock lika stark i kärnan av mitt medvetande...det är som att det är inprogrammerat och inkapslat så att inget kommer åt den iden.
Jag vet att sorgen tar tid och hade den varit det enda problemet hade jag nog fortsatt som en maskin som jag gör idag. Dock så vet jag att även om jag bearbetar bort den...så kommer det att återstå ett par årtionden av ständig tvångsaktivering och ständigt behov av att GÖRA något för att få tiden tills jag dör gå snabbare. Så jag tänkte att istället för att ständigt kämpa för att fixa pengar till skit jag ska uppleva, kan jag bara snabbspola till samma slut vi alla kommer att möta. Jag menar vad gör jag de dagarna då jag inte längre riktigt har ekonomi att köra snabba sporthojar eller resa hit och dit och jobb där jag ändå kan jobba på distan om ja vill hänga uppe i fjällen och köra skoter eller bräda så jag inte spårar ur ? Då är det slut på den tvångsmässiga aktivering och då är det iaf dags att logga av.
There is no escape. Irriterad...ja, än en gång på mina föräldrar som satt mig här utan att jag bad de om detta och som nu har mage att tjafsa om att jag "måste leva vidare"...för att DE ska vara nöjda och min andra son ska vara nöjd. Japp..med att se mig slutkörd och med en pajasmask med ett menlöst flin som inte betyder något. Vem fan vill se sin nära dag efter dag gråta i själen och flina som en imbecill utåt ?
Förra året kraschade jag en snabb sportmc i hög fart på en notorisk väg. Helitransprot, traumateam...till min besvikelse vaknar jag dagen efter och får reda på att nää...mirakulöst nog missade jag alla stubbar och bumlingar som jag studsade mellan. Noll bestående men, istället för att vara död och ha ro. Resultatet var 4 veckors kvällspunderi på utskrivna och givetvis överdoserade opiater, det funkade lite. Tomheten som redan innan var omöjligt att fylla utan riktig kamp, är nu ännu större och töms ännu snabbare relativt min förmåga att förse den med nya saker. Det är som en demot som kräver nya offer som jag måste leverera annars så äter den upp mig. Mitt liv går ut på att fylla ett hål i själen som ...bara är där pga någon defekt. Det går inte att fixa. Det är ok...en positiv grej är att jag ändå LEVT under de tider jag fyllt hålet med upplevelser...men jag orkar inte längre och upplevelserna är inte längre lika helande ens för en kort stund. Jag tror att det är min själs sätt att säga "det börjar bli nog nu, dags att wrappa upp snart". Det är ok, jag missar i bästa fall 25 år av försämrad motorik, krämpor, kass pension, sjukdomar, ensamhet, dåliga tänder osv. Jag hann ändå med mycket i mitt liv. Det är ok.
Fy satan som du sliter för att slippa få en tyst trist och tom stund. Det låter inte alls konstigt att det aktiva livet och alla upplevelser tillslut inte ger den kick som det brukade göra. Särskilt inte efter sitt barns bortgång.
Jag tror du behöver försöka att inte vara så fientlig och arg. Du ska inte tänka positivt men försök acceptera din situation lite mer.
Sen - har du ordning på det klassiska för att över huvud taget ha en chans för hjärnan att må bra? :
Sund mat
Träning eller iallafall promenad regelbundet
Återhämtning
Jag läste boken Lyckofällan av Russ Harris. Den ger bra tips till dig. Du måste nog sluta med denna hets att ständigt jaga kickar.
Boken Hjärnstark kan du läsa om du behöver motivation att börja träna. Den beskriver att träning faktiskt omformar hjärnan och skapar nya hjärnceller.
Om du gör detta+ tar din ordinerade medicin samt går i samtal hos någon och framförallt lägger ned alkohol och självmedicineringen - först DÅ har du gjort vad du kan. Efter minst 3 månader med denna livsomställning kan du vara förbannad på livet igen.
Du har ju gjort just detta kanske du säger nu. Men jag tycker det låter som du hade träning som en flykt också. Det gäller att ha en lagom nivå. Du måste acceptera känslan av tomhet. Läs dessa böcker. De är bra. Tycker jag.
