Till Svenska Akademiens försvar

För närvarande (april 2018) genomgår Svenska Akademien (SA) ett stålbad inför öppen ridå. Kritiken utifrån är skoningslös. På sociala medier hängs Katarina Frostenson ut som allt ifrån sexuellt perverterad till ekonomiskt omoralisk. Försök till omtolkning av hennes poesi inför den personliga katastrof hon nu genomlider i krisens kölvatten sker med en intensitet som aldrig visades hennes alster när de utkom. Att döma av utlandsrapporteringen är etablerade medier förvirrade av det inträffade och vet inte riktigt hur de skall förhålla sig. I Sverige vill de mest högljudda att SA skall läggas ned. Med tanke på att endast tretton av de arton ledamöterna kvarstår i akademins arbete är risken överhängande att så sker. Färre än tolv och de saknar tillräcklig närvaro för att rösta in nya medlemmar. Det är ingen överdrift att det i dess nära 250 åriga historia aldrig befunnit sig i en värre situation.

Just nu slåss akademins antagonister i medvind med solen i ryggen. Det är ingen enkel uppgift att i nuvarande diskussionsklimat försöka höja sin röst till försvar för Svenska Akademien. Men om ingen gör det blir diskussionen allt för ensidig. Inte helt olik den i en diktatur och allt för nära det som råder i en oklokrati. Demokratins syre är dess förmåga att ta en sansad diskussion om rådande problem och driva igenom lösningar som kanske få finner optimala men som de flesta kan acceptera. Det ligger i dess kärna att systemet inte är perfekt, helt enkelt för att vi människor inte är perfekta. De som tror på den perfekta människan söker sig till de extrema lösningarnas ideologier.

Det synes mig att vedersakarna tar sin utgångspunkt i ett myopiskt synfält. De tycks tro att SA är något slags kombination av Illuminati, KGBs första direktorat och Donald Trumps konkurser; hemlighetsmakeri, nepotism och ekonomisk ansvarslöshet. Svenskar boende i utlandet tenderar att ha andra referensramar och därmed också ett mera hyperopiskt synfält. Ett exempel återges i detta blogginlägg. Men det är inte enbart i dess roll som beslutskommitté för nobelpriset i litteratur Svenska Akademien har ett viktigt existensberättigande. Gustaf III förutsåg en roll som bevarare, försvarare, förklarare och utvecklare av ärans och hjältarnas språk. I den nuvarande diskussionsstormen kan det finnas anledning påminna om en del av dessa insatser.

Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) som årligen uppdateras var redan en tillgång när jag i min barndom invandrade till Sverige och förundrades över varför folk inte gick vilse i den labyrint som sj-ljudens stavning utgjorde. Kex och kätting, skjut och tjut men sju och schyst. SAOL var min Räddare i nöden. Nu har jag den, helt gratis, som app i min iPad och Galaxy telefon. Jag kan inte påminna mig något annat land vars nationalakademi tillhandahåller gratis stavningshjälp. Utan SA:s välvilja, arbetsinsatser, ansvarskänsla och finansiella styrka hade jag säkerligen idag skrivit sjex, sjätting, kjut, tchut och andra konstigheter.

Likaså ger de ut Svenska Akademiens Ordbok (SAOB), även denna finns som app, om än mot en smärre kostnad. Här blir orden förklarade och den ger mig möjlighet att använda ord som "myopisk" (närsynt, kortsynt) utan att oroa mig för att göra felsteg. Vem har inte sökt efter en mera korrekt, detaljerad beskrivning någon gång? Medveten att den existerar men den ligger inlåst i bakhuvudet och nyckeln står ej att finna. SAOB är huvudnyckeln som låser upp ordförrådet när minnet trilskas.

För närmare 20 år sedan gav de också ut Svenska Akademiens Grammatik, ett verk som fick Bibeln att framstå som en pocketbok. Inte direkt en tegelsten för de klenmodiga, men det klargjordes också i förordet att den vände sig till de som var professionella användare av svenska språket, i förordet skriver Sture Allén med hänvisning till uppdraget:

Grammatiken borde vara en deskriptiv grammatik över modern svenska med
beaktande av grammatiska särdrag såväl i skrivet som i talat standardspråk. Den
skulle vända sig till universitetsstuderande, lärare, forskare, språkvårdare och professionella
språkbrukare. Framställningen skulle nyttja en traditionell begreppsapparat,
kompletterad och modifierad med hänsyn till de insikter som vunnits i
modern grammatisk forskning. Den borde avgränsas till att i första hand gälla morfologi
och syntax, i andra hand fonologi och textlära.

Trots att denna således vänder sig till en begränsad skara användare har Svenska Akademien även gjort denna tillgänglig som nedladdningsbar PDF fil på sin hemsida. Ingen svensk behöver således vara i villfarelse om hur verb konjugeras och adjektiv kompareras. Även detta utan inslag av vinstbegär således. Tack vare den vet jag att det formella namnet är Svenska Akademien, eftersom det skrevs så i slutet av 1700-talet, men att det är helt problemfritt att referera till dem som akademin, utan e på slutet, eftersom det är i paritet med modern svenska.

I sammanhanget vill säkert en antagonist påpeka att det där är petitesser, men det är i själva verket ett utslag av akademins ansvar för det svenska språket och dess utveckling. Den dag vi inte längre talar samma språk får missförstånden fotfäste och tolkningsföreträdarna ser möjligheter att skjuta fram sina positioner. Utvecklingen i USA de senaste åren är ett tydligt varningstecken för vad som sker när ett folk inte längre delar samma språk.

Efter herrarna Östergren, Espmark och Englunds avgång har de åtta ledamöter som röstade för att Katarina Frostenson skulle kvarstå i Svenska Akademien gått ut och förklarat sitt ställningstagande. Hänvisningen till att det endast skett en gång tidigare, det gällde Mauritz Gustaf Armfelt som dömts till döden för den s.k. Armfeltska konspirationen (Ref.) 1794. Däremot sägs det inget om huruvida frågan om uteslutning varit uppe fler gånger och att akademiledamöterna även då valt att fria istället för att fälla. Deras motivation tolkas lätt som att någon måste av juridisk instans dömts till döden för att frågan om uteslutning skall komma på bordet. Så är det naturligtvis inte eftersom Sverige inte längre utdelar dödsstraff. Istället får deras inställning tolkas som att det krävs domar i juridisk instans för grova brott.

Av det som framkommit i offentligheten framstår det som att Frostenson gjort sig skyldig till två förseelser. Den ena gäller ekonomisk oegentlighet i förhållande till hennes och Jean-Claude Arnaults Kulturplats Forum. Det andra gäller läckage av nobelpristagares namn och inval av nya ledamöter. Misstanken som uppstår är att detta kan ha utnyttjats för insatser på vadslagningssajter. Detta är i nuläget inget annat än misstankar och spekulationer, men skall vi tolka de avgångna herrarnas motivation så verkar de anse att blotta misstanken är tillräcklig för att solka akademins rykte. Mot bakgrund av anklagelserna i DN mot Arnault för sextrakasserier motiveras de sannolikt av hans tvivelaktiga moral. Men låt mig nogsamt understryka att detta endast är ett försök till tolkning av det som utlöst deras agerande. Endast herrar Östergren, Espmark och Englund känner till sin personliga motivation.

Eftersom en majoritet röstade för att Frostenson skulle kvarstå sitter hon nu tryggt i sin stol. En andra omröstning skulle framstå som förföljelse. Majoriteten har talat. Det normala i föreningslivet när man motsätter sig ett beslut är att man antecknar en reservation till protokollet. Vid ett högre beslutande organ, årsmöte eller liknande, kan frågan komma upp och en styrelseledamot kan då visa fram att beslutet skedde mot deras vilja. I Svenska Akademien finns inget högre organ, möjligen kan man tolka kungens roll som dess Särskilda Beskyddare som en sådan instans. Men det är väl tveksamt huruvida någon kunglig knytnäve slagits i bordet de senaste 250 åren. Av den anledningen, såg Kerstin Ekman på sin tid och Östergren, Espmark och Englund sig nödsakade att lämna sitt arbete med akademin. Lotta Lotass avgick av helt andra skäl och kan därför inte jämföras med den pågående krisen.

Svenska Akademien driver således ett viktigt arbete för svensk kultur och språkvård som ingen egentligen kan överta. Därför är det viktigt att man kommer igenom nuvarande kris levande, vingklippt och skadeskjuten kanske, men med vitala organ som lungor, hjärta och hjärna intakta. Och nästa gång det skall väljas in en ny ledamot, under förutsättning att man fortfarande är tolv eller fler ledamöter närvarande, är det nog dags att revidera inställningen till en jurist i församlingen. Stol nr 1 brukade vara vikt för en jurist, Sten Rudholm var den senaste, men han ersattes av Lotta Lotas och då hon sedan några år tillbaka ändå inte deltar i arbetet kanske indikationerna på att låta ledamöter avgå till förmån för nyval blir en möjlighet att låta den stolen tillfalla juristnäringen?

Det självklara valet torde vara att Sara Danius själv sätter sin plats till förfogande. Hon har tydligen misslyckas med sitt arbete att hålla ihop SA.

Det är ju dessa kulturkonservativa tendenser som gör att SA, i sann kulturmarxistisk anda, måste brytas ner. Detta arbete har bara startat, i framtiden kommer vi se en helt annan sammansättning av ledamöter, med helt andra bakgrunder än dom nu sittande.

Nu är krisen i SA helt och hållet självförvållat, så någon sympati får de i alla fall inte från mig.

Andra länder klarar av att ge ut ordlistor utan någon grupp kissnödiga kulturnissar, så det arbetet kan läggas ut i den akademiska världen. De lär för övrigt göra ett bättre jobb.

Med tanke på att de övriga nobelprisen delas ut av den akademiska världen, lär det inte utgöra några problem det heller.

Sen vore det förstås kul om Kungen, av alla olämpliga kandidater , skulle städa upp. Don Rosa som ständig sekreterare skulle sitta fint.

Du kan skriva spaltmeter om SA om du så vill. Det hjälper inte. Varumärket är skadat, och det även internationellt. Jag gör vad jag kan.

KI. Nobelpriset...

Svenska akademin är väl ok. Det är vissa ledamöter som inte är det.
Som med monarkin. Det är kungen det är fel på.

Dags att lägga ner SA, vem behöver en sådan klubb för inbördes beundran likt en skyddande verkstad med nån slags out-of-touch gloria? nej en riktigt svinklubb är vad det är.

Vem bryr sig om Nobels litteraturpris? jo en verklighetsfrånvänd "kulturelit", dags för revolt! Lägg NER skiten!

Akademin torde må bättre med allmän insyn i de ekonomiska förhållandena, samt ifall ledamöterna fick sitta på sina stolar i max 10 år.

Frågan blir väl ifall Skattemyndigheten kommer få luft under sina vingar ifall gratisförmånerna kommer i dagen, såsom fria bostäder som är föremål för upptaxering, likväl som fria resor och annat.

En annan fråga blir väl ifall Sverige har tillräckligt med personer som både innehar " Snille och Smak " parat med den språkliga kunskapen som krävs för deltaga på någon av dessa stolar.

Skall vi ta in någon från Södertörns Högskola som skrivit en avhandling kring den populära kursen " Harry Potter ur ett Genusperspektiv " så slutar det som en allmän pajasförening.

För upprätthålla språket i SA så krävs det personer med lite mer tyngd än Läckberg, David Lagercrantz, Sven Nordqvist med flera lättviktare.

Som sagt. Återväxten känns klen och alarmerande med tanke på hur de stora massorna skall födas med litteratur som mest består av en och tvåstaviga ord parat med klena meningsuppbyggnader.

Svar: Hela världens kulturintresserade. Det blir ganska många det. Kanske inte i din smak....

Om nu utrymme inte är ett sådant problem, varför strök man då det vackra ordet "arladagg" från SAOL?

Inte ett dygn utan ny dynga. Först Horace Engdahls utfall i Expressen gentemot Sara Danius och sedan Lotta Lotass modesta försvarstal till Katarina Frostenson i DN. Deltagarna i Kalabaliken i Gamla Stan har trätt in i konfessionsbåset och blottar sina innersta känslor. Inte ens Strix Television hade fått fram en bättre dramaturgi.

Tillåt mig inleda med en dekonstruktion av de viktigaste punkterna i Engdahls inlägg.

Dessa förlorare känner sig nu tvungna att låta allmänheten ta del av de argument som inte övertygade deras kolleger. De gör det trots att de är klart medvetna om att Akademiens regler förbjuder att man med utomstående avhandlar vad som sker på sammankomsterna.

Min personliga uppfattning av Horace Engdahl är att han är såväl beläst som bildad. Egenskaper som vi lätt associerar till intellektuell hederlighet. Men här gör han uppenbarligen ett avsteg då samtliga tre varit noga med att inte dela med sig av några detaljer, utan hänvisar till tvärtom till akademins sekretessregler som förklaring till att de inte kan delge bakgrunden till sin inställning. Men problemen kring Arnault/Frostenson har varit offentliga i flera månader. I en intervju med SR påpekar Espmark direkt att han genom att skriva under stadgarna är ålagd livslång tystnad.

Efter att ha utbrett sig om de påstådda sekretessbrott som skulle ha begåtts av fru Frostenson, begår dessa ledamöter själva med vett och vilje ännu grövre brott mot tystnadsplikten – grövre därför att denna sorts indiskretioner skadar Akademien långt mer än ett eller annat Nobelprisbeslut som sluppit ut några dagar för tidigt.

Om minnet inte sviker var Englund den ende som nämnde Frostenson, och då efter att det redan varit ute i medierna en längre tid. Låt oss för en sekund anta att samtliga tre hade angripit Katarina Frostenson offentligt, så är det ändå svårt att hitta stöd för Engdahls påstående. Om läckage av Nobelpristagare förekommit -- ett klart brott mot sekretessreglerna -- så saknar de ju inte direkt grund för sådana angrepp. Angrepp som således inte skett offentligen, men sannolikt bakom Svenska Akademiens lyckta sammanträdesdörr. Det är inget angrepp på akademin som helhet, endast en av dess ledamöter. Tolkar Engdahl varje angrepp på en ledamot som ett angrepp på Svenska Akademien ligger begreppet hybris nära till hands. Med tanke på att Ebba Witt Brattström gör gällande att Engdahl till henne läckt Nobelpristagares namn, troligen medan de var gifta med varndra, verkar han ta lätt på sekretessreglerna. Gör han det blir det svårt att anklaga andra för att göra det samma.

När man mäter vidden av den splittring som nu är ett faktum i Akademien, kan man inte komma till någon annan slutsats än att Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift.

Förvisso är Horace Engdahl en av akademins seniora ledamöter med tio års erfarenhet som ständig sekreterare och att han därmed har god insikt i Svenska Akademiens inre arbete betvivlar ingen. Men den som "sedan 1786 har lyckats sämst med sin uppgift"? Det skulle således ha gått lugnt och städat till när Gustaf Mauritz Armfelt uteslöts från stol nr 14 1794? Möjligen kan ordvalet avskrivas på kontot för emotionella överdrifter, i stridens hetta börjar även Engdahls penna att brinna. Samtidigt har han alltid varit en försvarare av ordens valörer och att det är möjligt att formulera sig mustigt utan att det blir svulstigt, att det får genomslag utan användandet av superlativer. Här bevisar han vad som händer med en text när ursinnet får fritt spelrum och tankarna sätts i utvisningsbåset.

Lotta Lotass svar i DN på en mejlintervju ger goda indikationer på dels varför hon inte längre medverkar men också på de dimensioner som utspelar sig mellan antagnoistsidorna i akademin. Hon säger så här:

Man måste också tänka på att det handlar om en människa, en arbetskamrat och kollega, som uppenbarligen lever igenom en personlig tragedi. Då lägger man inte sten på bördan genom uteslutning ur gemenskap och förvisning från arbetsplats, man sträcker i stället ut en hjälpande hand. Det är inte vänskapskorruption, det är medmänsklighet.

Innehållsmässigt är hennes påstående helt oantastligt. Men det visar också hur grovt hon måste ha missuppfattat Svenska Akademiens funktion. Dess motto är Snille & Smak, inte Medmänsklighet & Omtanke. De aderton är inte tillsatta för att ta hand om varandra utan för att "ta hand om" svensk kultur. Det tycks mig som om hon fastnat i marxismens garn att resurser är oändliga. Men varje gång akademin tilldelar Frostensons och Arnaults Forum medel är det någon annan som inte kan få tilldelning. Dessa förtjänar uppenbarligen inte Lotass medmänsklighet. Och om det enbart är närstående som gjort sig förtjänta av denna medmänsklighet kallar vi det vänskapskorruption eftersom det ordets valör är mera korrekt.

Det kommer att lösas genom att ledamöterna tar sina respektive förnuft till fånga, sätter sig ner och pratar med varandra, öppet och ärligt. Att man erkänner vad man själv har gjort fel, tar ansvar för det och samtidigt är beredd att försöka förstå och förlåta sina arbetskamrater. Den verksamhet Akademien bedriver är långt viktigare än enskilda ledamöters ilska och konflikter.

Och ändå vill hon sätta Frostensons väl och ve framför akademins arbete. Dessutom framstår det som aningen naivt att i rådande infekterade miljö avhålla någon form av öppna och ärliga samtal. Bråkande lågstadieelever framstår som mer balanserade och rationella i jämförelse. Vad som behövs är tid och avstånd, en lyx, en av få, som akademin de facto inte har råd med. Den viktigaste delen av arbetet med val av Nobelpristagare utförs under de kommande sommarmånaderna. Och ingen av parterna verkar villiga att bita i det sura äpplet.

Om vi skall döma av rullorna -- och här medges stor osäkerhet -- så innehades stol nr 14 mellan 1795 och 1814, när Armfelt avled, av både Armfelt och Malte Ramel. Rent formellt framstår det alltså som om de under denna period kunde betraktas som De Niderton och inte De Aderton. För att rädda Svenska Akademien ur rådande kris, hur osmakligt, rentav ovärdigt, det än synes mig, är en tänkbar lösning således att de fem som inte längre deltar i akademins arbete utesluts av de övriga så att man kan välja in fem nya ledamöter.

Jag erkänner att det bjuder mig emot. Att inta en motsatt ståndpunkt är en demokratisk grundbult. Men de kvarvarande kan hänvisa till:

Frågan är om det inte är just detta som Engdahl har i sikte med sitt utspel i Expressen. Att de tre avhopparnas agerande "går emot heder och ära". Just nu finns det tretton ledamöter som är aktiva, åtta av dem har deklarerat sig stå på Frostensons sida, ett rimligt antagande är att även Frostenson själv gör det. Således är deras sits nio mot fyra. Att de således kan driva igenom detta utan något egentligt motstånd ligger bortom allt tvivel.

Då jag betraktar det hela från japansk horisont kan det inte hjälpas att tankarna leder till seppuku, det ärevördiga självmordet. Oftast en klanledare som gick i döden för att rädda sin klan undan slakt och att bli offentligt förnedrade. Herrar Espmark, Englund och Östergren har klargjort att de anser att Svenska Akademiens ära står på spel. Jag föreslår på intet sätt att de skall gå in i mörkret, dessa samurajtraditioner gick ur världen för 150 år sedan. Istället att de skall göra gemensam sak med Lotass och Ekman. Då de med nuvarande regler inte kan avträda sina stolar till förmån för att någon annan skall kunna sitta där, kan de istället gemensamt och solidariskt offentligen uppmana de återstående ledamöterna att verkställa deras uteslutning i enlighet med ovanstående paragraf.

För var och en skulle det tydligt framgå att de gör det för att rädda Svenska Akademiens framtid. Inte på grund av att de förbrutit sig på ära och heder. Tvärtom gör de det mest hedersamma genom att offra sig själva för att akademin skall leva vidare. Skulle de återstående då enbart välja in vänner och gelikar blir det glasklart att avhopparna haft rätt från början till slut. Då återstår olycksaligen endast för dess Särskilde Beskyddare att dra tillbaka sin företrädares avlatsbrev och för Nobelstiftelsen att omtolka Alfreds testamente.

Ett välskrivet och kompetent analyserat inlägg!

En tragisk historia, från början till slut.

Får detta som nu sker, inte ett hedersamt och på alla sätt, övertygande slut, är jag benägen att hålla med Dig om Dina avslutande rader.

Att omtolka och på något "Snillrikt" sätt, rekonstituera akademien, kanske till syvende och sist är den bästa och för framtiden, optimala lösningen?