En av feminismens viktigaste tros-satser (sic!) är att vår värld är sämre eftersom kvinnor inte får komma fram och uträtta storverk. Ett företag är t.ex sämre utan kvinnor i ledningen, därför är det bra att kvinnor kvoteras in.
Trossatsen uttalas så ofta att man kan tro den är sann. Men hur ser verkligheten ut, bortom ideologin? Någon mer än jag som ständigt ser exempel på motsatsen, att inkvoterade kvinnor sänker kvaliteten på tidigare fungerande organisationer?
Svenska Akademien instiftades 1786. Styrd och ställd av män i 200 år helt utan tanke på feminism. Har fungerat extremt bra, utsett Nobelpristagaren i Litteratur, en av få svenska insatser som satt Sverige på världskartan.
På 1980-talet började de första kvinnorna (undantaget Selma Lagerlöf) väljas in. Nu sitter Katarina Frostenson invald 1992, Sara Danius 2013, Lotta Lotass 2009, Jayne Svenungsson 2017, Sara Stridsberg 2016, Kristina Lugn 2006, Kerstin Ekman 1978.
Sara Danius är dessutom den första kvinnan någonsin att vara Ständig sekreterare, dvs högste chef. Svenska Akademien har alltså aldrig någonsin haft större kvinnorepresentation. Bästa tänkbara förutsättningar enligt en feminist.
Bara det att...
* Kerstin Ekman inte deltagit på 30 år, hon vill inte vara med
* Lotta Lotass inte deltagit på 3 år, hon tycker inte hon passar in
* Katarina Frostensons skvallrade för sin man om alla Nobelprisvinnare, och försvarade honom dessutom på alla sätt så han kunde fortsätta vara mansgris
Idag lämnar ytterligare två ledamöter det sjunkande skeppet, Klas Östergren och Kjell Espmark.
https://www.svd.se/totalt-sammanbrot...de-aderton-bli
Största krisen någonsin i Svenska Akademien, under den enda kvinnliga chefen någonsin, orsakad av en annan kvinna som försvarar sin brottslige man. Problemen orsakas av faktorer som man, på gott och ont, kan beskriva som parodiskt kvinnliga: skvaller, vägran att rätta in sig i ledet, dåligt ledarskap, principlöshet, ointresse att följa traditioner och regler, att sätta sin familj före Akademien.
Vad tror ni, överlever Svenska Akademien svensk feminism?
Trossatsen uttalas så ofta att man kan tro den är sann. Men hur ser verkligheten ut, bortom ideologin? Någon mer än jag som ständigt ser exempel på motsatsen, att inkvoterade kvinnor sänker kvaliteten på tidigare fungerande organisationer?
Svenska Akademien instiftades 1786. Styrd och ställd av män i 200 år helt utan tanke på feminism. Har fungerat extremt bra, utsett Nobelpristagaren i Litteratur, en av få svenska insatser som satt Sverige på världskartan.
På 1980-talet började de första kvinnorna (undantaget Selma Lagerlöf) väljas in. Nu sitter Katarina Frostenson invald 1992, Sara Danius 2013, Lotta Lotass 2009, Jayne Svenungsson 2017, Sara Stridsberg 2016, Kristina Lugn 2006, Kerstin Ekman 1978.
Sara Danius är dessutom den första kvinnan någonsin att vara Ständig sekreterare, dvs högste chef. Svenska Akademien har alltså aldrig någonsin haft större kvinnorepresentation. Bästa tänkbara förutsättningar enligt en feminist.
Bara det att...
* Kerstin Ekman inte deltagit på 30 år, hon vill inte vara med
* Lotta Lotass inte deltagit på 3 år, hon tycker inte hon passar in
* Katarina Frostensons skvallrade för sin man om alla Nobelprisvinnare, och försvarade honom dessutom på alla sätt så han kunde fortsätta vara mansgris
Idag lämnar ytterligare två ledamöter det sjunkande skeppet, Klas Östergren och Kjell Espmark.
https://www.svd.se/totalt-sammanbrot...de-aderton-bli
Citat:
Betalartikel.
Lisa Irenius: Totalt sammanbrott i Svenska Akademien
... Båda använder hårda ord: "Integriteten är Svenska Akademiens själva livsnerv. När ledande röster inom Akademien sätter vänskap och andra ovidkommande hänsyn före ansvaret för denna integritet – då kan jag inte längre delta i arbetet", skriver Espmark.
Lisa Irenius: Totalt sammanbrott i Svenska Akademien
... Båda använder hårda ord: "Integriteten är Svenska Akademiens själva livsnerv. När ledande röster inom Akademien sätter vänskap och andra ovidkommande hänsyn före ansvaret för denna integritet – då kan jag inte längre delta i arbetet", skriver Espmark.
Största krisen någonsin i Svenska Akademien, under den enda kvinnliga chefen någonsin, orsakad av en annan kvinna som försvarar sin brottslige man. Problemen orsakas av faktorer som man, på gott och ont, kan beskriva som parodiskt kvinnliga: skvaller, vägran att rätta in sig i ledet, dåligt ledarskap, principlöshet, ointresse att följa traditioner och regler, att sätta sin familj före Akademien.
Vad tror ni, överlever Svenska Akademien svensk feminism?