Börjar rent ut sagt bli jävligt less på mig själv. Är en kille mellan 23-28 år som gett upp och misslyckats med allt i livet. Min självkänsla och självförtroende har alltid varit kasst och värre blir det varje gång jag försöker mig på något nytt. Som person är jag tankspridd och rätt okoncentrerad vad gäller det mesta så länge jag inte har intresse för det. Folk uppfattar mig som rastlös, impulsiv och kicksökande individ. Är dålig med pengar och klarar t.ex inte av att spara (aldrig haft ett sparkonto och är alltid pank i princip). Har flickvän och en del polare men dras för att träffa nya människor då jag fått mer social fobi senaste åren (ser mig som sämre än alla jag möter och har därför svårt att föra samtal med andra).
Tiden var lite lättare på gymnasiet och före det. Hade lätt för att skaffat nya kontakter då och var rätt poppis. Såg inte ner lika mycket på mig själv då. Halkade igenom gymnaset med halvknakiga betyg, fuskade i flera ämnen för att få slutbetyg.
Idag är jag inne på mitt andra år inom studierna som är påväg åt helvette. Ligger efter i flera kurser och fler håller det på att bli. Utbildningen kräver att man deltar i föreläsningarna och består också av flertal grupparbeten.
Under föreläsningar har jag extremt svårt att koncentrera mig, uppskattar mig höra/förstå ca 10% av en lektion. När det sedan är dags för laborationer/gruppövningar sitter jag där tyst som en mys. Måste uppfattas som en blyg och tillbakadragen eller riktigt lat kille av klassmedlemmarna, men saken är den att jag i princip aldrig förstår själva uppgiften eller vad vi i överhuvudtaget håller på med då jag inte kunnat hänga med på lektionen eller klarat av att lyssna på de instruktioner läraren gett oss. Ska jag läsa igenom en uppgift tar det lång tid också då jag lätt tappar bort mig och börjar tänka på något annat. Kan inte stänga ute ljud heller och störs av minsta lilla ljud i klassrummet.
Hittills har jag klarat mig igenom en del kurser genom att låta resterande gruppmedlemmar göra jobbet för att projektet ska bli klart. Detta har givetvis skapat konflikter och jag har fått kritik för mitt dåliga engagemang.
I de flesta kurser som betygsätts av enbart prov har jag lyckats klara genom att bara nöta fakta, men är inte alltid säkert att jag förstått helheten.
Håller personligen på att gå sönder och dagarna består av extremt mycket ångest och grubbel vilket inte gör studierna lättare. Jag misslyckas med allt och det blir inte bättre. Min frustration går ut över nära och kära och beter mig äckligt mot dessa när jag är som mest frustrerad. Aggressionutbrått får jag också och har alltid haft, har sönder väldigt mycket saker. Denna frustration döljer jag för övriga i omgivningen t.ex skola, jobb osv.
Vad är det för fel på mig?
Tiden var lite lättare på gymnasiet och före det. Hade lätt för att skaffat nya kontakter då och var rätt poppis. Såg inte ner lika mycket på mig själv då. Halkade igenom gymnaset med halvknakiga betyg, fuskade i flera ämnen för att få slutbetyg.
Idag är jag inne på mitt andra år inom studierna som är påväg åt helvette. Ligger efter i flera kurser och fler håller det på att bli. Utbildningen kräver att man deltar i föreläsningarna och består också av flertal grupparbeten.
Under föreläsningar har jag extremt svårt att koncentrera mig, uppskattar mig höra/förstå ca 10% av en lektion. När det sedan är dags för laborationer/gruppövningar sitter jag där tyst som en mys. Måste uppfattas som en blyg och tillbakadragen eller riktigt lat kille av klassmedlemmarna, men saken är den att jag i princip aldrig förstår själva uppgiften eller vad vi i överhuvudtaget håller på med då jag inte kunnat hänga med på lektionen eller klarat av att lyssna på de instruktioner läraren gett oss. Ska jag läsa igenom en uppgift tar det lång tid också då jag lätt tappar bort mig och börjar tänka på något annat. Kan inte stänga ute ljud heller och störs av minsta lilla ljud i klassrummet.
Hittills har jag klarat mig igenom en del kurser genom att låta resterande gruppmedlemmar göra jobbet för att projektet ska bli klart. Detta har givetvis skapat konflikter och jag har fått kritik för mitt dåliga engagemang.
I de flesta kurser som betygsätts av enbart prov har jag lyckats klara genom att bara nöta fakta, men är inte alltid säkert att jag förstått helheten.
Håller personligen på att gå sönder och dagarna består av extremt mycket ångest och grubbel vilket inte gör studierna lättare. Jag misslyckas med allt och det blir inte bättre. Min frustration går ut över nära och kära och beter mig äckligt mot dessa när jag är som mest frustrerad. Aggressionutbrått får jag också och har alltid haft, har sönder väldigt mycket saker. Denna frustration döljer jag för övriga i omgivningen t.ex skola, jobb osv.
Vad är det för fel på mig?
__________________
Senast redigerad av Farbrorbenny 2018-04-04 kl. 21:19.
Senast redigerad av Farbrorbenny 2018-04-04 kl. 21:19.
