Om man bestämmer sig för att allt man lärt sig är falskt

eller tvivelaktigt. Vad tror man sedermera på då?

Man kanske blir cynisk och anser att nyhetstidningarna ljuger för en. Sedan kanske man genomgår en fas av kognitiv dissonans som övergår i existentiell kris följt av apati för att landa i någon form av acceptans. Nu tror man alltså inte på något man läser, man är väldigt skeptisk.

Tänk om rött inte är rött? Tänk om månlandningen var fejk? Tänk om inga människor förutom jag existerar? Tänk om vi lever under en illusion av demokrati? Tänk om man inte alls dör av att sluta äta mat? Tänk om tiden inte finns? Tänk om mina föräldrar är skådespelare och jag är en karaktär som i Truman Show? Tänk om rött kött är väldigt nyttigt? Tänk om smärta är en social konstruktion? Tänk om månen är ditmålad? Osv..

Om man började misstro allt, vad finns där för s.a.s. grundinställning med vad man ändå tycker/tror på?

Man kanske tror på mänskligheten t ex, att vi alla är goda innerst inne.

jag kan besvara detta då jag är en sån som gått från att tro på allt till att tro på inget. positivt med det är att jag bryr mig mer om min närmiljö. jag kan ju inte veta om det andra finns så det finns ingen anledning att lägga tid på det. jag tar även del av järtecken i naturen. men generellt går jag runt i nån slags halvslummer där det mesta känns godtyckligt. mina drömmar har även blivit viktigare för mig.

sen har jag några filosofiska grundteorier som alltid håller. annars hade det nog varit svårt. man måste ha något att luta sig emot. det är nog lätt annars att falla in i någon religion om man börjar ifrågasätta för mycket.

egentligen börjar jag sakteliga tro på saker igen. vanan är mäktig och det finns inga alternativ.

Evigt medvetande.

Ja, tänk om om inte fanns...

Då får man förmodligen någon typ av paranoid diagnos.

Nån rekommonderade filosofen i länken. Han pratar i en och en halv timme om att fri vilja inte existerar. Visst är det så men jag gillar honom inte för det. http://www.youtube.com/watch?v=fecQUZ-ehKQ Tänk att vi lever under en illusion av fri vilja.

Att misstro allt är att inte misstro någonting. Om allt är falsk så är även påståendet "allt är falskt" falsk. Det blir bara en paradox.

Personligen skulle jag påstå att det är när man ifrågasätter allt som djup meditation uppstår, varje ny tanke som uppstår ifrågasätts och även de ifrågasättande tankarna ifrågasätts, vad finns kvar? Ingenting finns kvar, tanken blir tyst men samtidigt finns allt kvar, världen fortsätter existera men observatören är borta. Det är paradoxalt, medvetandet är fullständigt paradoxalt.

om "jouranlister", "politiker" och avskum inom offentlig sektor ljuger för en så ska man ljuga tillbaka hela tiden, bara skapa dem en massa extrajobb och rösta bort dem. Jag tror inte på att de med allra lägst intellgens, kommunister ska kunna komma in och bli "lärare" och lära barn att bli patrask. Om ett patrask är "lärare" men inte ens kan matte och även de med allra lägst intelligens söker extra mattehjälp så ska man inte placera sitt barn bland andra förlorare och loosers, utan sätta sitt barn i en skola eller klass där man har lärare som kan både matte, fysik etc. Undvik umgås med kommunister och placera aldrig era barn i klasser där det finns avskum (både "lärare" och elever) som aldrig kommer att lära era barn något viktigt. Man kommer vidare på kunskaper som är hållbara och inte hur man blir ett biragspatrask och röstar på missfoster och analfabeter som inte ens klarat en sammhall-arrangerad svetsarkurs.

Fri vilja VS determinism är en paradox. Fri vilja är teorin om den icke bundna observatören vissa kallar den själen. Determinism utesluter att någon form av fri observatör existerar och påstår istället att fri vilja är en illusion men vem är det som illusionen verkar på? Definitionen av en illusion enligt wiki är " illusion är en falsk uppfattning av verkligheten på grund av flertydiga sinnesintryck". Men om det inte finns någon observatör som uppfattar några sinnesintryck hur kan då en illusion uppstå?

Vad skulle rött vara om det inte vore rött? Vad betyder det ens?


Den var högst troligt äkta. Inga vetenskapligt hållbara motbevis finns.


Jag anser mig existera, men om jag bara finns i ditt medvetande så gör det dig egentligen inget.


Ja, det gör vi givetvis. Det finns ingen demokrati på riktigt i något modernt samhälle. Men folk är dumma i huvudet och tror att det finns demokrati.


All empiri säger att man gör det.


Det kanske den inte gör, men vad gör det för skillnad?


Troligare har du i så fall Capgras syndrom.


Det är det ju, men tyvärr kan det också ge cancer i bl.a. tjocktarmen.


Till viss del är den säkert det. Som jag skrev i en helt annan tråd häromdagen begick folk i antiken mycket lättare självmord än idag, ofta genom att skära upp sina ådror.


Nej...

Ja, att plocka isär alla de retoriska frågorna var ju ett sätt att se på saken.

Ja då får man en sån diagnos jag fick det. Jag hade det där Capgras syndrom, som Redoxreaktion nämner men dom sa ju inte det. Bara Schizofreni sa dom.

Det är en "illusion" att det krävs en observatör för att se "illusioner".
Så din frågeställning bekräftar bara att du tror på illusionen.

Att det blir paradoxer är ett resultat av att ingenting egentligen existerar. Allt och inget existerar samtidigt.
Det enda som existerar är evighet.

I denna specifika dröm drömmer vi att verkligheten följer vissa fysikaliska lagar.
Men de fysikaliska lagarna gäller inte alls utanför drömmen.
Utanför drömmen har vi en evighet av ingenting. Och den kan råka "skapa" såna här märkligheter.