Substans: LSD (testat)
Mängd: 300-375µg
Rapport
Det är lördag kväll och jag & min vän har just anlänt till hans lägenhet. Vi har planerat in denna tripp sen 1-2 veckor tillbaka. När vi kommit till ro föreslår han att vi ska ta två lappar. Jag känner mig lite osäker, har bara mikrodoserat detta blotter innan så känner mig inte helt bekant med syran. Jag känner att en lapp räcker, men möter honom halvvägs & föreslår 1,5. Sagt & gjort, 19:23 tar vi.
Vi sätter på musik och sätter oss på en filt på golvet. Då synerna börjar kicka in (kan inte ha dröjt länge, kanske 30-40 min) sätter jag igång Shpongle (detta är vad vi lyssnar på under resten av kvällen). Jag lägger jag mig på rygg. Konversationen dör ut & vi båda går in i oss själva. Mönster uppenbaras i taket, dem dansar i takt till musiken i ljuset från lamporna. Det ser väldigt ritualiskt ut. Jag börjar känna mig trippig i kroppen & klappar mig på magen. Det är väldigt varmt & mysigt.
Efter vad som måste ha varit åtminstone en timme in vandrar tankarna till mat. Jag tar ett paket vindruvor & börjar gå till köket. Nånstans på vägen glömmer jag bort hur det är att vara människa. Jag tittar på druvorna i handen & tänker Vad i helvete? Nånstans har jag ändå ett minne av att jag bör skölja dem, öppnar ett skåp & rotar fram ett durkslag. Då ser jag hur min kompis står & förvirrat tittar på mig. Vi brister ut i skratt. Jag lägger grejerna i vasken & känner mig ännu mer förvirrad än förut. Hur fan bär jag mig åt nu? Känner mig som en apa, eller kanske ett barn, eller båda? Detta är i vilket fall fan inte naturligt. Min kompis brister ut i skratt igen då jag bara står där som ett fån. Jag lyckas på nåt sätt kläcka ur mig "Vad fan hände? Dessa ska ju vara i skogen & nu bara finns de i nån affär." Jag tar ett stadigt tag om mina harems, drar bestämt upp dem extra långt. Det är som att jag försöker spela människa, går in i karaktär. Nu ska de fan sköljas av. Börjar spola & allting känns bara ytterst absurt. Nästa mening blir "Är detta livet alltså? Skölja frukt i en vask?" Min vän svarar något bekräftande. Jag stapplar tillbaka ut i vardagsrummet med koordinationen till synes försvunnen, vatten från durkslaget rinner över hela golvet. Försöker ursäkta mig, men går fan inte bra & bara tappar allting, skrattar röven av mig.
Vi sitter på filten, trycker i oss frukt & lyssnar på musik. Försöker emellanåt smsa min flickvän, går inte så bra då skrift känns helt ologiskt. Fattar inte hur jag ska bära mig åt. Säger med stora svårigheter "Hur skriver jag att jag tappat språket?" Då får jag en idé! Jag vänder mig mot min vän & försöker skapa kontakt. Det är väldigt svårt att prata. Jag förklarar att jag vill lyssna med headset. Han svarar inte, men det känns som att han godkänner. Jag sätter på mig hörlurarna & det känns helt fantastiskt, såhär blir jag sittandes länge. Övergår efter ett tag till att blunda. Det är nästan överväldigande. Så otroligt många färger, mönster, geometri, virvlar, stjärnor & ljusblixtar. Musiken kliar min hjärna på ställen jag inte trodde fanns.
Plötsligt händer något. Musiken saktas ner, allt blir långsammare & lååångsammare. Jag ser ett symmetriskt mönster i vita & lila trådar av ljus. "I can take you to the next level." Jag hajar till, undrar om det var något i låten? Jag kan inte förklara hur, men då bara känner jag hur en enorm kraft sjunker ner i rummet. Jag öppnar ögonen men ser inget. Jag stänger ögonen. Musiken förändras, den låter som det mest ljuvliga, himmelska jag kan föreställa mig. Känslan som fyller hela min varelse är att detta ögonblick är perfekt. Tiden står still & allt har byggt upp till denna tidlösa stund. Hela mitt synfält är fyllt av saker jag inte kan göra rätta med ord. Jag ser framför mig geometriska figurer och armar med händer med ögon på, jag ser röda, gröna, varma färger, allt skiner & är så ljust. Får en stark association till hinduism. Alla föremål rör sig, allting symmetriskt & simultant, armarna och händerna rör sig i rörelser jag inte förstår, vad som utspelas framför mig bryter fysikens lagar.
"If you want to go to the next level you have to let everything go." Mina tankar rusar direkt till min flickvän, tanken på om jag skulle dö griper mig, jag känner hur jag inte är redo! Jag undrar över om lapparna var fake, faktumet att vi testat dem spelar ingen roll. Nu går allt utför. Jag minns tydligt hur jag sitter med mobilen & pausar musiken gång på gång, som för att få bort denna varelse, men den är kvar. Rummet börjar skaka. Energin övergår från enbart mäktig till obehaglig & nästan illasinnad. Det känns som vi råkat framkalla en demon. Jag hör rösten en sista gång som råder mig "If you are afraid you should leave." Hela jag är utspilld över hela rummet, mina innersta rädslor & förtryckta begär springer omkring runtom mig, jag tänker på döden & sorg, men störst är paniken.
Min vän håller i mig. Jag säger att vi borde gå ut men vågar inte tala klarspråk, är livrädd för att demonen ska höra mig. Orden slinter på varann & att bygga en mening har aldrig varit så svårt. Inom mig brottas två röster, den ena undrar om jag verkligen borde gå ut i detta tillstånd medans den andra skriker att jag ska fly. Han försöker prata men allt är obegripligt, jag hör bara stammande. Rummet mörknar & vibrerar mera hela tiden, ögon formas på väggarna. Jag har äntligen fått på mig ytterkläderna, men min vän står bara med sina skor i handen & tittar i golvet & stammar. Jag får fram nåt hetsigt & otrevligt om att vi måste gå. Vi går ut i korridoren, ögonen finns överallt, hela korridorens väggar är fyllda. Även som ett överliggande lager för min syn manifesterar sig ögon som krymper & sväller. Vi går in i den lilla, lilla hissen. På vägen ner börjar min kompis försöka öppna dörrarna & paniken ökar. Jag tänker att vi är fast, nu har den oss. Han får upp dörrarna & vi tar trapporna ner, men dem tar aldrig tar slut. Det känns som att jag går ner för samma trappa hela tiden & aldrig kommer vidare. Tiden är fortfarande stannad. Till slut är jag där själv. Jag är i limbo.
Plötsligt hittar jag min vän & vi befinner oss utomhus. Jag säger att jag vill till tunnelbanan, men han tvekar. Jag ringer min flickvän men vet inte vad jag vill säga. Jag lyckas till slut få fram att vi kommer till henne. Vi börjar gå mot tuben, jag nojar, känner mig iakttagen. De få vi möter känns som att de försöker skugga oss. Plötsligt stannar min vän. Jag fattar inte vad han säger, men förstår att han vill tillbaka. Det tar emot enormt, men jag förstår att jag inte kan låta honom gå själv. På vägen ser jag två personer som står & pratar. Båda har exakt samma ansikte. Jag kan inte släppa blicken & undrar om jag tappar förståndet. Väl tillbaka minns jag att hans lägenhetshus ska renoveras. Tänk om det läckt ut någon giftig gas som skapat dessa hemska hallucinationer? Får en inre bild där jag ligger medvetslös i lägenheten & kvävs på min egen spya. Terrorn sätter sig djupare. Min vän finner att en av plattorna på spisen är på, hur detta hände vet vi ej.
På tunnelbanan börjar ett lugn sätta sig. Jag känner att motsatsen gäller för honom. Han vädjade om att inte åka kollektivt, men det hade tagit flera timmar till fots så jag insisterade på att vi skulle åka. På tunnelbanan hamnar jag i limbo igen. Tåget åker till samma station om och om och om och om igen. Jag ser samma personer gå på & av, samma personer som går fram & tillbaka på tåget & ansikten som bara återvinns om & om igen. Alla känns fake. Det känns som att jag är i the matrix & att inget är på riktigt, alla är bara program som laggar. Den enda riktiga personen är min kompis & det skänker mig stor trygghet. Jag tänker att om demonen tar oss nu så får det vara så. Någonstans finns ändå en röst av förnuft som säger att jag snart är hemma, snart är jag hos henne.
När vi går av vid midnatt har jag lugnat mig. Vi pratar febrilt med varandra om vad som hänt. Meningsbyggnad är fortfarande lite av en utmaning. Jag känner mig som världens största rövhål. Allt jag kan tänka på är hur otrevligt & dumt jag betedde mig i paniken, undrar över hur han ska kunna förbli min vän. Det känns som att jag försöker lappa ihop något väldigt trasigt. Han verkar inte nedstämd, men jag känner mig ändå som skit. När vi pratat klart går vi upp till lägenheten där min flickvän tar emot oss. Hon har förberett en mysig tripspot & kokat te. Härifrån är allt frid & fröjd, vi skojar, myser & spelar tvspel. När hon vill gå & lägga sig vid halv 4 på morgonen åker vi tillbaka till hans ställe. Min kropp fortsätter trippa i någon timme eller så, men synerna varar ända in på morgonen, de lägger sig inte helt förens någon gång efter 8.
Eftertanke
Jag mår betydligt mycket bättre nu i efterhand än vad jag någonsin hade kunnat förvänta mig. Jag hamnade i psykos från gräs en gång & den snedtändningen var inte i närheten av såhär skräckinjagande. Detta är jag otroligt tacksam för. Just nu känner jag att jag vill skjuta alla droger åt sidan. Jag vill inte ha med dem att göra, inte ens röka känns lockande. Jag räknar med att detta kommer förändras, men just nu vill jag bara distansera mig. Jag kan inte minnas att jag fick några större insikter. Det uppenbara är att jag vill behandla människor i min närhet bättre, i synnerhet efter hur jag betedde mig under trippen.
Jag kan acceptera att allt detta kan ha varit min egen hjärna & min fantasi, att det var jag & mina känslor som skickade mig in i helvetet, bortsett från en sak. Den där kraften. Den varelsen, det var något annat. Jag vet inte vad, men det kändes som ett möte med en gud. Vad fan hände? Jag fattar inte hur jag ska återgå till livet nu. Jag känner mig nedstämd & ledsen, allting känns lite tråkigare & mer meningslöst än innan. Hur fan går jag vidare efter det här? Det känns som att jag upplevt det vackraste & hemskaste i mitt liv på samma gång.
Mängd: 300-375µg
Rapport
Det är lördag kväll och jag & min vän har just anlänt till hans lägenhet. Vi har planerat in denna tripp sen 1-2 veckor tillbaka. När vi kommit till ro föreslår han att vi ska ta två lappar. Jag känner mig lite osäker, har bara mikrodoserat detta blotter innan så känner mig inte helt bekant med syran. Jag känner att en lapp räcker, men möter honom halvvägs & föreslår 1,5. Sagt & gjort, 19:23 tar vi.
Vi sätter på musik och sätter oss på en filt på golvet. Då synerna börjar kicka in (kan inte ha dröjt länge, kanske 30-40 min) sätter jag igång Shpongle (detta är vad vi lyssnar på under resten av kvällen). Jag lägger jag mig på rygg. Konversationen dör ut & vi båda går in i oss själva. Mönster uppenbaras i taket, dem dansar i takt till musiken i ljuset från lamporna. Det ser väldigt ritualiskt ut. Jag börjar känna mig trippig i kroppen & klappar mig på magen. Det är väldigt varmt & mysigt.
Efter vad som måste ha varit åtminstone en timme in vandrar tankarna till mat. Jag tar ett paket vindruvor & börjar gå till köket. Nånstans på vägen glömmer jag bort hur det är att vara människa. Jag tittar på druvorna i handen & tänker Vad i helvete? Nånstans har jag ändå ett minne av att jag bör skölja dem, öppnar ett skåp & rotar fram ett durkslag. Då ser jag hur min kompis står & förvirrat tittar på mig. Vi brister ut i skratt. Jag lägger grejerna i vasken & känner mig ännu mer förvirrad än förut. Hur fan bär jag mig åt nu? Känner mig som en apa, eller kanske ett barn, eller båda? Detta är i vilket fall fan inte naturligt. Min kompis brister ut i skratt igen då jag bara står där som ett fån. Jag lyckas på nåt sätt kläcka ur mig "Vad fan hände? Dessa ska ju vara i skogen & nu bara finns de i nån affär." Jag tar ett stadigt tag om mina harems, drar bestämt upp dem extra långt. Det är som att jag försöker spela människa, går in i karaktär. Nu ska de fan sköljas av. Börjar spola & allting känns bara ytterst absurt. Nästa mening blir "Är detta livet alltså? Skölja frukt i en vask?" Min vän svarar något bekräftande. Jag stapplar tillbaka ut i vardagsrummet med koordinationen till synes försvunnen, vatten från durkslaget rinner över hela golvet. Försöker ursäkta mig, men går fan inte bra & bara tappar allting, skrattar röven av mig.
Vi sitter på filten, trycker i oss frukt & lyssnar på musik. Försöker emellanåt smsa min flickvän, går inte så bra då skrift känns helt ologiskt. Fattar inte hur jag ska bära mig åt. Säger med stora svårigheter "Hur skriver jag att jag tappat språket?" Då får jag en idé! Jag vänder mig mot min vän & försöker skapa kontakt. Det är väldigt svårt att prata. Jag förklarar att jag vill lyssna med headset. Han svarar inte, men det känns som att han godkänner. Jag sätter på mig hörlurarna & det känns helt fantastiskt, såhär blir jag sittandes länge. Övergår efter ett tag till att blunda. Det är nästan överväldigande. Så otroligt många färger, mönster, geometri, virvlar, stjärnor & ljusblixtar. Musiken kliar min hjärna på ställen jag inte trodde fanns.
Plötsligt händer något. Musiken saktas ner, allt blir långsammare & lååångsammare. Jag ser ett symmetriskt mönster i vita & lila trådar av ljus. "I can take you to the next level." Jag hajar till, undrar om det var något i låten? Jag kan inte förklara hur, men då bara känner jag hur en enorm kraft sjunker ner i rummet. Jag öppnar ögonen men ser inget. Jag stänger ögonen. Musiken förändras, den låter som det mest ljuvliga, himmelska jag kan föreställa mig. Känslan som fyller hela min varelse är att detta ögonblick är perfekt. Tiden står still & allt har byggt upp till denna tidlösa stund. Hela mitt synfält är fyllt av saker jag inte kan göra rätta med ord. Jag ser framför mig geometriska figurer och armar med händer med ögon på, jag ser röda, gröna, varma färger, allt skiner & är så ljust. Får en stark association till hinduism. Alla föremål rör sig, allting symmetriskt & simultant, armarna och händerna rör sig i rörelser jag inte förstår, vad som utspelas framför mig bryter fysikens lagar.
"If you want to go to the next level you have to let everything go." Mina tankar rusar direkt till min flickvän, tanken på om jag skulle dö griper mig, jag känner hur jag inte är redo! Jag undrar över om lapparna var fake, faktumet att vi testat dem spelar ingen roll. Nu går allt utför. Jag minns tydligt hur jag sitter med mobilen & pausar musiken gång på gång, som för att få bort denna varelse, men den är kvar. Rummet börjar skaka. Energin övergår från enbart mäktig till obehaglig & nästan illasinnad. Det känns som vi råkat framkalla en demon. Jag hör rösten en sista gång som råder mig "If you are afraid you should leave." Hela jag är utspilld över hela rummet, mina innersta rädslor & förtryckta begär springer omkring runtom mig, jag tänker på döden & sorg, men störst är paniken.
Min vän håller i mig. Jag säger att vi borde gå ut men vågar inte tala klarspråk, är livrädd för att demonen ska höra mig. Orden slinter på varann & att bygga en mening har aldrig varit så svårt. Inom mig brottas två röster, den ena undrar om jag verkligen borde gå ut i detta tillstånd medans den andra skriker att jag ska fly. Han försöker prata men allt är obegripligt, jag hör bara stammande. Rummet mörknar & vibrerar mera hela tiden, ögon formas på väggarna. Jag har äntligen fått på mig ytterkläderna, men min vän står bara med sina skor i handen & tittar i golvet & stammar. Jag får fram nåt hetsigt & otrevligt om att vi måste gå. Vi går ut i korridoren, ögonen finns överallt, hela korridorens väggar är fyllda. Även som ett överliggande lager för min syn manifesterar sig ögon som krymper & sväller. Vi går in i den lilla, lilla hissen. På vägen ner börjar min kompis försöka öppna dörrarna & paniken ökar. Jag tänker att vi är fast, nu har den oss. Han får upp dörrarna & vi tar trapporna ner, men dem tar aldrig tar slut. Det känns som att jag går ner för samma trappa hela tiden & aldrig kommer vidare. Tiden är fortfarande stannad. Till slut är jag där själv. Jag är i limbo.
Plötsligt hittar jag min vän & vi befinner oss utomhus. Jag säger att jag vill till tunnelbanan, men han tvekar. Jag ringer min flickvän men vet inte vad jag vill säga. Jag lyckas till slut få fram att vi kommer till henne. Vi börjar gå mot tuben, jag nojar, känner mig iakttagen. De få vi möter känns som att de försöker skugga oss. Plötsligt stannar min vän. Jag fattar inte vad han säger, men förstår att han vill tillbaka. Det tar emot enormt, men jag förstår att jag inte kan låta honom gå själv. På vägen ser jag två personer som står & pratar. Båda har exakt samma ansikte. Jag kan inte släppa blicken & undrar om jag tappar förståndet. Väl tillbaka minns jag att hans lägenhetshus ska renoveras. Tänk om det läckt ut någon giftig gas som skapat dessa hemska hallucinationer? Får en inre bild där jag ligger medvetslös i lägenheten & kvävs på min egen spya. Terrorn sätter sig djupare. Min vän finner att en av plattorna på spisen är på, hur detta hände vet vi ej.
På tunnelbanan börjar ett lugn sätta sig. Jag känner att motsatsen gäller för honom. Han vädjade om att inte åka kollektivt, men det hade tagit flera timmar till fots så jag insisterade på att vi skulle åka. På tunnelbanan hamnar jag i limbo igen. Tåget åker till samma station om och om och om och om igen. Jag ser samma personer gå på & av, samma personer som går fram & tillbaka på tåget & ansikten som bara återvinns om & om igen. Alla känns fake. Det känns som att jag är i the matrix & att inget är på riktigt, alla är bara program som laggar. Den enda riktiga personen är min kompis & det skänker mig stor trygghet. Jag tänker att om demonen tar oss nu så får det vara så. Någonstans finns ändå en röst av förnuft som säger att jag snart är hemma, snart är jag hos henne.
När vi går av vid midnatt har jag lugnat mig. Vi pratar febrilt med varandra om vad som hänt. Meningsbyggnad är fortfarande lite av en utmaning. Jag känner mig som världens största rövhål. Allt jag kan tänka på är hur otrevligt & dumt jag betedde mig i paniken, undrar över hur han ska kunna förbli min vän. Det känns som att jag försöker lappa ihop något väldigt trasigt. Han verkar inte nedstämd, men jag känner mig ändå som skit. När vi pratat klart går vi upp till lägenheten där min flickvän tar emot oss. Hon har förberett en mysig tripspot & kokat te. Härifrån är allt frid & fröjd, vi skojar, myser & spelar tvspel. När hon vill gå & lägga sig vid halv 4 på morgonen åker vi tillbaka till hans ställe. Min kropp fortsätter trippa i någon timme eller så, men synerna varar ända in på morgonen, de lägger sig inte helt förens någon gång efter 8.
Eftertanke
Jag mår betydligt mycket bättre nu i efterhand än vad jag någonsin hade kunnat förvänta mig. Jag hamnade i psykos från gräs en gång & den snedtändningen var inte i närheten av såhär skräckinjagande. Detta är jag otroligt tacksam för. Just nu känner jag att jag vill skjuta alla droger åt sidan. Jag vill inte ha med dem att göra, inte ens röka känns lockande. Jag räknar med att detta kommer förändras, men just nu vill jag bara distansera mig. Jag kan inte minnas att jag fick några större insikter. Det uppenbara är att jag vill behandla människor i min närhet bättre, i synnerhet efter hur jag betedde mig under trippen.
Jag kan acceptera att allt detta kan ha varit min egen hjärna & min fantasi, att det var jag & mina känslor som skickade mig in i helvetet, bortsett från en sak. Den där kraften. Den varelsen, det var något annat. Jag vet inte vad, men det kändes som ett möte med en gud. Vad fan hände? Jag fattar inte hur jag ska återgå till livet nu. Jag känner mig nedstämd & ledsen, allting känns lite tråkigare & mer meningslöst än innan. Hur fan går jag vidare efter det här? Det känns som att jag upplevt det vackraste & hemskaste i mitt liv på samma gång.
__________________
Senast redigerad av inkognito5 2018-03-26 kl. 18:25.
Senast redigerad av inkognito5 2018-03-26 kl. 18:25.
